SvD Perfect Guide
Annons

Marcus Dunberg: ”Vi behöver inte uppmuntras till att följa våra drömmar”

Foto: Pexels
Text: Marcus Dunberg - 9 februari 2018

Hösten 1998 fick jag min första anställning som copywriter på reklambyrå i Stockholm. Arbetsplatserna och uppgifterna har förändrats mycket över de (hjälp!) 20 år som jag nu har varit yrkesverksam, som det så fint heter. De första tio åren som anställd bestod av att utveckla koncept, idéer och reklamkampanjer för bilar, kaffe, kreditkort och telefonoperatörer. Under en period då jag arbetade i New York var U.S. Marines kund och kampanjerna som vi tog fram syftade till att rekrytera unga amerikaner till kriget i Irak. De senaste tio åren som egen har handlat mer om att förstå och sedan skriva: affärsstrategier, varumärkesplattformar, presentationer, vd-ord, produkttexter, pressreleaser, visioner, manifest, årsredovisningar, förpackningstexter och även andras tal och anföranden. Inget uppdrag är det andra likt, men i princip har jag under de senaste 20 åren stigit upp och varje dag gjort samma sak, om och om igen.

Trots erfarenheten ifrågasätter jag ständigt min egen förmåga. Hur kan då så många andra vara så övertygade om sin egen kapacitet, utan någon erfarenhet alls? Det verkar i vår tid finnas en utbredd tro på att alla kan bli allt, om vi bara ”följer våra drömmar”. Just ”drömmar” verkar vara allt som krävs. Ingen utbildning, ingen erfarenhet och inget tidigare intresse. Bara en vag rosaskimrande dröm. Ty även du kan bli tech-geni, deckarförfattare, fastighets- eller modeentreprenör. Visst, det kan du absolut bli, men du har oddsen emot dig. De flesta som lyckas inom, låt säga tech, är utbildade ingenjörer vars passion sedan barnsben har varit teknik och kodning. Inte sällan är de också födda på andra sidan Atlanten.

Annons
Annons

Stannar du istället kvar på ditt nuvarande jobb kan du bli världens bästa bartender, fastighetsmäklare, revisor, finansanalytiker, konditor eller advokat. Säkert fanns det goda orsaker att du hamnade just i detta yrke från första början. ”Don’t be a mediocre salad – be the best tomato”, som någon sade. All ”middle management” som jag har träffat genom åren – och det är många – förenas av just detta: de är alla ”a mediocre salad”. Generalister i en värld av andra universitetsutbildade generalister. Samtliga av dem anser att de är värda mer i form av ekonomisk ersättning. Men utanför mötesrumsdörren står ju 1 000 personer till med samma utbildning och egenskaper, så de stannar kvar i sin roll. Med samma lön. Är du däremot bäst och erbjuder något som ingen gör sätter du ditt eget arvode.

Det finns gott om människor i min omgivning som rastlöst hoppar omkring från drömtuva till drömtuva. Det blir liksom aldrig riktigt något. Tålamodet och den nödvändiga tidsinvesteringen saknas. Den välkända devisen om att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt bra på något känner många till, men väljer att ignorera. Vad den moderna människan behöver är inte mer uppmuntran att förverkliga sina drömmar, utan mer tålamod som ger fler experter. Sådana som har kapaciteten att fortsätta och fokusera. Världens toppatleter är ett gott exempel på detta. Federer kunde ju tröttnat på tennisen för länge sedan och sadlat om till, låt säga, skidskytte som också är stort i Schweiz. Gjorde han det? Nej, han vaknar varje dag och fortsätter att nöta sin backhand – trots att den, sedan ett drygt decennium, är bäst i världen.

Visst finns det dagar då jag funderar på om jag kanske skulle göra något annat. Bli tech-entreprenör eller kanske kofösare i Argentina. Men å andra sidan: varför sluta nu när jag är som bäst? Tänk hur vass jag kommer att vara om jag fortsätter med detta i 20, eller åtminstone, tio år till. Livet är långt. Jag bliver vid min läst.

Annons