Annons

102-åringen lugn – hyllar äldreboende på Söder

102-åriga Ingegerd Brusewitz lyckas se positivt på tillvaron under denna svåra tid.
102-åriga Ingegerd Brusewitz lyckas se positivt på tillvaron under denna svåra tid. Foto: Emma-Sofia Olsson

Smittspridningen på äldreboenden har varit ett stort problem i Sverige under coronapandemin. Men Borgerskapets Enkehus på Södermalm har klarat den svåra tiden bra.

– Allt fungerar så bra, jag känner mig helt lugn, säger 102-åriga Ingegerd Brusewitz som bor på äldreboendet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

SvD:s Johan Lindberg intervjuar Ingegerd Brusewitz.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Ingegerd Brusewitz fick som 100-åring lära sig att gå på nytt.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Ackompanjerade av fågelkvitter tar vi plats i trädgården där de som bor på äldreboendet får ta emot besökare. Givetvis är stolarna utplacerade så att vi håller rätt social distans. 102-åringens ögon glittrar precis som tidigare då SvD har intervjuat henne.

– Det är förstås en svår tid i världen med det här obehagliga viruset. Men man får göra sitt bästa för att hålla humöret uppe, säger hon.

Totalt bor det 76 personer på äldreboendet. En person avled i covid-19 i slutet av mars, men sedan dess har de inte haft ett enda fall. Under april och maj avled ingen på boendet.

– Det är ovanligt lite även jämfört med ”normala tider” och det känns ju lite egendomligt. Normalt brukar det dö två i månaden ungefär, men så har det inte varit de senaste månaderna, säger Ingegerd Brusewitz.

– Att ingen har dött av ”vanliga orsaker” under denna period tror jag kan bero på att alla just nu lever i någon slags spänning där det händer saker som man måste engagera sig i. Många här är väldigt gamla och sjuka och då kan nya rutiner ge energi som gör att de lever längre.

Annons
Annons

SvD:s Johan Lindberg intervjuar Ingegerd Brusewitz.

Foto: Emma-Sofia Olsson
SvD:s Johan Lindberg intervjuar Ingegerd Brusewitz.
SvD:s Johan Lindberg intervjuar Ingegerd Brusewitz. Foto: Emma-Sofia Olsson

Verksamhetschef Sanna Möller är förstås väldigt glad över att Borgerskapets Enkehus till skillnad från andra äldreboenden i Stockholm har lyckats hålla smittan borta.

– Vi var snabba med att forma nya rutiner, som exempelvis att de boende håller distans och bara träffar de som bor på samma plan. Sedan har våra medarbetare alltid varit bra när det gäller basala hygienrutiner, säger Sanna Möller.

– Vi har också haft nolltolerans mot minsta symtom bland personalen. Är man lite snuvig måste man gå hem direkt.

102-åriga Ingegerd Brusewitz tycker att de boende tog till sig förändringarna snabbt.

– Nu kommer det inte in en enda människa på besök i huset. Till en början kunde vi fika med våra gäster på gården, men nu får vi inte äta eller dricka ihop. Men jag upplever ändå inte att vi är så ensamma. Vi får ju träffas så här i trädgården, säger 102-åringen och rättar till sin praktfulla vita hatt.

– Sedan har vi haft flera körer här som har sjungit för oss och även skådespelare från Dramaten som har underhållit oss ute på gården. Men vi avråds att promenera fritt på Södermalm, utan ska hålla oss inom grindarna.

Matsalen är stängd, men hon kan ändå äta i sällskap med andra.

– Jag och en herre brukar sitta på varsin ände av ett jättestort bord. Sedan brukar det vara två till som äter i salongen samtidigt. Jag vill inte äta själv på rummet. Det är ändå trevligt att äta ihop och se andra.

Annons
Annons

Ingegerd Brusewitz fick som 100-åring lära sig att gå på nytt.

Foto: Emma-Sofia Olsson
Ingegerd Brusewitz fick som 100-åring lära sig att gå på nytt.
Ingegerd Brusewitz fick som 100-åring lära sig att gå på nytt. Foto: Emma-Sofia Olsson

Ingegerd Brusewitz har lyckats behålla sin livsgnista trots att hon blev svårt sjuk strax efter att hon 2018 hade fyllt 100 år. Hon tvingades amputera halva vänsterbenet, men anpassade sig snabbt till de nya förutsättningarna.

– Tänk att som 100-åring få lära sig att gå igen! På en ”gåskola” i Solna fick jag lära mig att gå med protes, så nu fungerar det bra att gå med rullator även ute tycker jag. Sen har jag rullstol ibland, jag varierar lite.

Jag hade ju ändå två ben i 100 år.

Det som Ingegerd sedan säger visar på hennes osvikliga förmåga att tänka positivt.

– Jag fick ett så otroligt kärleksfullt bemötande av de som tog hand om mig. Jag brukar tänka så att om jag inte hade blivit av med benet så hade jag inte fått känna av den värmen och kärleken, säger hon och kisar mot solstrålar som tränger igenom lite till den sköna skuggfyllda platsen vi sitter på.

– Sedan tänkte jag att det ju finns vissa barn på 5–6 år som blivit av med sina ben i krig. Jag hade ju ändå två ben i 100 år. Det är viktigt att ha rätt perspektiv och se vad som är viktigast i livet.

Ingegerd går regelbundet på rehab även nu i coronatider. Då sitter hon tillsammans med några andra i träningsrummet och gör sittgymnastik.

– Vi använder påsar och bollar. Sen har vi musik på förstås. Jag vet inte exakt vad det är, men det är något sånt där bra som brukar spelas.

Annons
Annons

Ingegerd Brusewitz föddes 1918 och har vissa minnen från spanska sjukan som tog 20–50 miljoner liv i världen under hennes första år.

– Jag minns en händelse väldigt starkt från när jag var väldigt liten. Då fick jag ställa mig på ett bord medan någon kände på mina armar och ben. Det var någon form av undersökning för spanska sjukan, säger hon.

– Lyckligtvis dog ingen i min släkt och inte heller någon nära vän till familjen. Om det hade hänt hade jag nog haft mer tydliga mörka minnen från den tiden.

Ingegerd Brusewitz tycker att hon har haft ett mycket händelserikt liv, men hon tittar inte så ofta bakåt.

– Nej, man hinner ju inte det eftersom jag har så mycket på gång hela tiden, säger hon och skrattar.

– Jag har alltid fokuserat mycket på nuet och brukar säga för mig själv att ”i dag är i dag” när jag vaknar på morgonen. Att man försöker leva så mycket i nuet som möjligt.

Vi pratar också om hur den hemska tiden med första världskriget och spanska sjukan följdes av det glada 20-talet.

– Ja, det var som en manisk tid. Alla som hade överlevt blev på något sätt så lyckliga och ville leva ut maximalt, säger hon om tiden då charleston, jazz och kvinnans frigörelse var viktiga ingredienser.

Finns det någon möjlighet att även 2020-talet till slut kommer att kunna kännas lyckligt?

– Kanske inte som på 1920-talet. Världen var mer oskuldsfull då och man visste inte lika mycket om olika faror för människan. Men jag tror absolut att det kommer bli en oerhörd glädjestorm för alla när man åter får kramas och röra sig som vanligt bland folk. Det blir en sådan befrielse för världen.

Jag tror att vi kan bli snällare mot varandra efter corona.

Ingegerd ser redan flera positiva effekter som kommer ur den på flera sätt så dystra tiden vi upplever nu.

– Jag tror att man har vågat prata mer om allvarliga saker med personer man kanske inte känner så bra. Sedan kommer nog många människor att bli mer kamratliga. Jag tror att vi kan bli snällare mot varandra efter corona.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons