Annons

13 års resa mot ett mirakel

Hur går man vidare när man plötsligt blir en sensation i bokvärlden? Fråga inte Markus Zusak. Först 13 år efter succén med "Boktjuven" kommer nu nästa roman, ”Ingenting mindre än ett mirakel”.

Under strecket
Martin Yngve / TT
Publicerad

Markus Zusak kämpade i 13 år med "Ingenting mindre än ett mirakel". "En gång slutade jag bara rakt av, det höll i 24 timmar. Jag åkte till kusten och surfade och gick tillbaka och läste om det jag skrivit och tänkte 'skärp dig'".

Foto: Hugh Stewart /TT Bild 1 av 3

Markus Zusak älskar att läsa, och ser till att krydda sina romaner med läsande. "Alla mina karaktärer är läsare, och alla mina böcker har böcker i sig, det är viktigt", säger han.

Foto: Hugh Stewart /TT Bild 2 av 3

”Ingenting mindre än ett mirakel” utspelar sig till stor del i en nutid många läsare har misstagit för 1980-tal. "Det är för att jag inte gillar mobiler i böcker. Kan vi inte få ha ett ställe där folk inte alltid håller på med telefonen?", säger Markus Zusak.

Foto: Hugh Stewart /TT Bild 3 av 3

Markus Zusak kämpade i 13 år med "Ingenting mindre än ett mirakel". "En gång slutade jag bara rakt av, det höll i 24 timmar. Jag åkte till kusten och surfade och gick tillbaka och läste om det jag skrivit och tänkte 'skärp dig'".

Foto: Hugh Stewart /TT Bild 1 av 3

Markus Zusak älskar att läsa, och ser till att krydda sina romaner med läsande. "Alla mina karaktärer är läsare, och alla mina böcker har böcker i sig, det är viktigt", säger han.

Foto: Hugh Stewart /TT Bild 2 av 3

”Ingenting mindre än ett mirakel” utspelar sig till stor del i en nutid många läsare har misstagit för 1980-tal. "Det är för att jag inte gillar mobiler i böcker. Kan vi inte få ha ett ställe där folk inte alltid håller på med telefonen?", säger Markus Zusak.

Foto: Hugh Stewart /TT Bild 3 av 3
1/3

Markus Zusak kämpade i 13 år med "Ingenting mindre än ett mirakel". "En gång slutade jag bara rakt av, det höll i 24 timmar. Jag åkte till kusten och surfade och gick tillbaka och läste om det jag skrivit och tänkte 'skärp dig'".

Foto: Hugh Stewart /TT
2/3

Markus Zusak älskar att läsa, och ser till att krydda sina romaner med läsande. "Alla mina karaktärer är läsare, och alla mina böcker har böcker i sig, det är viktigt", säger han.

Foto: Hugh Stewart /TT
3/3

”Ingenting mindre än ett mirakel” utspelar sig till stor del i en nutid många läsare har misstagit för 1980-tal. "Det är för att jag inte gillar mobiler i böcker. Kan vi inte få ha ett ställe där folk inte alltid håller på med telefonen?", säger Markus Zusak.

Foto: Hugh Stewart /TT

Det är lätt att tro att en författare som har sålt 16 miljoner böcker och bor alldeles runt hörnet skulle ha lite stjärnstatus på sitt lokala bibliotek. Men nej. I ett av centrala Sydneys mer välmående kvarter får Markus Zusak och hans gäst knappt ens sätta sig i sitt bokade hörn. Inte utan ett giltigt lånekort.

Är det för att hans bästsäljare hette ”Boktjuven”?

Eller ligger svaret kanske i hur Markus Zusak efter bibliotekariens nej nästan ber om ursäkt för att han har skrivit en ny bok, familjekrönikan “Ingenting mindre än ett mirakel”.

– Framgången öppnade många dörrar. Men längst inne känner jag mig som den där helt vanlige killen som bara fick jackpot. Speciellt här.

Här ja, som i Australien. I den nya boken möter vi författarens hemstad där fem unga bröder Dunbar bor tillsammans. Utan mamma. Utan pappa. Men med en hel drös djur.

När pappa Michael en dag dyker upp blir hans korta besök en katalysator för stora beslut och många besök i minnets vrår, till det som en gång var en ung och glad kärnfamilj.

“Ingenting mindre än ett mirakel” är som så mycket av den australiska litteraturen en berättelse om invandring, familjehistoria och ursprung. Pojkarnas mamma Penny är flykting från Polen, och gör i boken en resa som påminner mycket om den Markus Zusaks föräldrar en gång gjorde.

Annons
Annons

– Penny är berättelsens hjärta. Boken är den första jag skrev som förälder, det var nog därför jag var mer intresserad av hennes historia och av den australiska berättelsen.

Och visst är det en bok från Australien. Språket är i original mer vindpinat ”aussie” än Drottningens engelska och naturen och upplevelserna andas det stora landet på andra sidan jorden. Men någon turistskildring är det inte. Det tar faktiskt ett par hundra sidor innan det går att lista ut exakt var familjen befinner sig.

– Måste läsaren veta allt från början? Det finns inget bättre än operahuset och Harbour Bridge. Jag måste än i dag stanna och titta till en extra gång när jag kommer dit. Men det är inte med i boken. Jag älskar den här staden, den är så vacker med alla sina skavanker. Och det är med.

Och det är Sverige faktiskt också, på ett litet hörn. När romanen går in mot sitt crescendo dyker ”Mitt liv som hund” upp som en madeleinekaka.

Markus Zusak är själv i rätt ålder för att som bokens berättare Matthew kunna drömma sig tillbaka till när han var tolv och såg filmen på bio och blev förälskad i atmosfären, eller kanske mest i Melinda Kinnaman och hennes Saga. Är det en skärva av ett självupplevt ögonblick vi får här, mitt i fiktionen?

– Nej, tyvärr. Jag såg den faktiskt inte förrän för några år sedan. Men jag älskade den direkt. Jag har köpt en jättestor affisch för den som jag håller på att rama in. Den filmen hjälpte mig mycket.

”Ni vet att det inte är ljudisolerat här va?”

Mannen som sticker in huvudet i vår skolåda ser inte ut att skämta.

Vi tittar på varandra. Undrar om vi likt pojkarna Dunbar riskerar att hamna i handgemäng. Och sänker lydigt rösterna.

Annons
Annons

– Det där är väldigt mycket jag. Till och med nu sitter jag här och ber om ursäkt. Så jag har nog inte ändrats så mycket. Jo, jag klär mig bättre. Kanske.

Om författaren inte har förändrats så mycket kan motsatsen sägas om hans nya bok, säger han. Utkast efter utkast åkte i papperskorgen. Och åren gick. Redaktörerna fick till slut vänta 13 långa år på att pusselbitarna skulle bilda rätt mönster. Han hann till och med ge föredrag om konsten att misslyckas.

– Det var min fru Dominika som räddade mig. Hon tvingade mig att få ihop nåt eller sluta skriva. Och då hade det bara gått tio år. Ingen av oss visste att det skulle ta tre år till.

TT: Hur kändes det då när sista punkten var satt?

– Mest tomt. Boken gav mig stryk, men nu är det min bok. För ingen annan bryr sig ju, innerst inne.

Han har börjat skissa på en uppföljare, som kanske ska utspelas i det universum han just har lämnat, med någon av alla figurer som hamnade utanför sidorna.

– Men den blir inte lika omfångsrik, en novell kanske. Och nej, den ska inte ta ett decennium att skriva. Jag lovar.

Men först ska han till Sverige och Bokmässan i Göteborg. Eller nej, först ska han hämta sin son för pianolektioner, som inte heller de väntar på en bästsäljande författare.

– Jäklar ja. Jag måste nog springa, säger Markus Zusak och skrattar.

– Hoppas de låter mig komma in bara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons