Annons

Rolf Gustavsson:Tjugo år sedan en EU-chef var perfekt

Tre av EU-kommissionens ordföranden: Jacques Delors (1985–95), José Manuel Barroso (2004–14) och Jean-Claude Juncker (från 2014).
Tre av EU-kommissionens ordföranden: Jacques Delors (1985–95), José Manuel Barroso (2004–14) och Jean-Claude Juncker (från 2014). Foto: Rights Managed/TT, Tolga Akmen/TT, Salerno/TT

När stats- och regeringscheferna på nytt försöker enas om nya ledare i EU föreställer sig många att det handlar om att värdera kandidaternas meriter. Så är emellertid sällan – eller nästan aldrig – fallet. Det är snarast kohandel mellan olika oklara intressen.

Under strecket
Publicerad

Romano Prodi var EU-kommissonens ordförande 1999–2004.

Foto: Armando Dadi/TT Bild 1 av 1

I dag framstår Jacques Delors ledarskap (1985-95) som ovanligt framgångsrikt, nästan perfekt. Men hans period innehöll flera bakslag och han utsågs till ordförande i EU-kommissionen mot den franske presidentens vilja. Det var en ohelig allians mellan Helmut Kohl och Margaret Thatcher som drev igenom Jacques Delors. Ett val som Thatcher senare fick många tillfällen att ångra.

Efter tio år med Delors var de flesta regeringschefer hjärtligt trötta på hans krävande och pådrivande stil. De ville ha en lätthanterligare personlighet. Därför stoppade John Major, Thatchers efterträdare, den mest meriterade kandidaten att efterträda Delors, Belgiens premiärminister Jean-Luc Dehaene. Kompromissen blev i stället Jacques Santer från Luxemburg. Hans motto var att ”göra mindre men bättre”. Till hälften lyckades han, men drogs in i några skandaler och tvingades avgå i förtid (1998).

När Santers efterträdare skulle utses hade Gerhard Schröder blivit Tysklands nye förbundskansler och de flesta EU-länder hade socialdemokratiska regeringar. Plötsligt utsågs i Berlin till mångas överraskning Italiens Romano Prodi till ny chef för EU-kommissionen (1998). Bakom den närmast kuppartade utnämningen stod i första hand den brittiske premiärministern Tony Blair, som i Prodi såg en företrädare för ”den tredje vägens politik”. Blair var den tidens tongivande profil.

Annons
Annons

Romano Prodi var EU-kommissonens ordförande 1999–2004.

Foto: Armando Dadi/TT Bild 1 av 1

Prodi bidrog till den konstitutionella kris som drabbade EU som ledde till flera år med så kallad ”tankepaus” – med mycket paus och få nya tankar.

Romano Prodis period påminde på flera sätt om Delors och det team som han fick ihop var det bästa som EU-kommissionen någonsin haft – trots Prodi. Till skillnad från Delors så delegerade Prodi ut makt och befogenheter till de andra i teamet, ofta med gott resultat. Men när han själv lade sig i detaljerna kunde det gå riktigt illa, som när han i hemlighet skapade en parallell utredning för en ny konstitution. Den arbetare vid sidan av det formellt utsedda konventet som leddes av Valéry Giscard d’Estaing. Därmed bidrog Prodi till den konstitutionella kris som drabbade EU som ledde till flera år med så kallad ”tankepaus” – med mycket paus och få nya tankar.

Romano Prodi var EU-kommissonens ordförande 1999–2004.
Romano Prodi var EU-kommissonens ordförande 1999–2004. Foto: Armando Dadi/TT

Ordförandelandet Irland en mycket stark kandidat att efterträda Prodi: Peter Sutherland som hade varit i Delors kommission och dessutom lett Världshandelsorganisationen WTO. Men han stoppades av Jacques Chirac. Sutherland har själv berättat för mig att Chirac trodde att Sutherland var brittisk och inte irländare. Han var nämligen ordförande i styrelsen för BP (Brittish Petroleum). I efterhand framstår det som ett fatalt missförstånd som hindrade en pånyttfödelse av EU.

Annons
Annons

I detta läge tog den nye partiledaren för tyska CDU, Angela Merkel, initiativet och drev igenom den portugisiske partivännen José Manuel Barroso, som på pappret hade lämpliga meriter. Han hade varit utrikes- och premiärminister, talade obehindrat flera stora europeiska språk och hade hög internationell utbildning.

Det visade sig ganska snart att Barroso inte var vuxen uppgiften. Visserligen stark och auktoritär inåt, men svag och anpasslig utåt. Framför allt var han uteslutande reaktiv, vilket lämnade stort utrymme för de tyngsta politikerna: Angela Merkel och Nicolas Sarkozy (”Merkozy”). De tog över under finanskrisen och EU-kommissionen förlorade sin roll som ”integrationens motor”. Det passade stats- och regeringscheferna väl och Barroso fick under Fredrik Reinfeldts ordförandeskap en andra mandatperiod.

De sammanlagt tio åren under Barroso i ledningen för EU-kommissionen förvandlade EU-projektet i grunden och det tillhör historiens logiska ironier att Barroso därefter gick över till en välbetald post hos Goldman & Sachs, en institution med motsägelsefulla roller under finanskrisen, särskilt i Grekland.

Inför den nya kohandeln om toppjobben i EU måste de styrande stats- och regeringscheferna till att börja med göra klart för sig för vad de vill ha för slags personlighet.

Den belgiske liberalen Guy Verhofstadt blev efterhand en bitter fiende till Barroso och som inflytelserik ledamot i EU-parlamentet bidrog han till att förändra proceduren för utnämning av efterträdaren. Tillsammans med den socialdemokratiske talmannen Martin Schulz och kristdemokraten Jean-Claude Juncker från Luxemburg uppfann man systemet med ”Spitzenkandidaten”. Efter valet till parlamentet 2014 kunde så Juncker nå toppjobbet i kommissionen. Han startade med utomordentligt höga ambitioner men när mandatperioden nu löper mot sitt slut så kan man åtminstone konstatera att den utlovade pånyttfödelsen uteblivit.

Inför den nya kohandeln om toppjobben i EU måste de styrande stats- och regeringscheferna till att börja med göra klart för sig för vad de vill ha för slags personlighet. En starkt pådrivande orädd personlighet som återknyter till Delors modell? Eller en passiv brevlåda som bara expedierar medlemsregeringarnas önskemål, som Barroso?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons