Annons

Peter Alestig:2015 – året då världen slog ett slag för klimatet

I New York skulle världens mål pekas ut. I Addis Abeba skulle pengarna samlas ihop för transporten dit. Och i Paris skulle vi se till att planeten överlevde resan. Kort sagt: 2015 skulle förändra världen. Men hur gick det egentligen?

Under strecket
Publicerad

Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, ordförande för klimatmötet COP21, klubbar avtalet på nämnda möte. Till vänster FN:s klimatchef Christiana Figueres.

Foto: Francois Mori/APBild 1 av 1

Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, ordförande för klimatmötet COP21, klubbar avtalet på nämnda möte. Till vänster FN:s klimatchef Christiana Figueres.

Foto: Francois Mori/APBild 1 av 1
Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, ordförande för klimatmötet COP21, klubbar avtalet på nämnda möte. Till vänster FN:s klimatchef Christiana Figueres.
Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, ordförande för klimatmötet COP21, klubbar avtalet på nämnda möte. Till vänster FN:s klimatchef Christiana Figueres. Foto: Francois Mori/AP

1 februari 2015, New York, USA. Ban Ki-moon blickar ut över ungdomarna på Youth Forum på FN-högkvarteret i på Manhattan. På sin lite stappliga engelska yttrar han orden som ska citeras gång på gång under året:

– 2015 är inte bara ett vanligt år, det är en chans att förändra historiens gång.

Budskapet från FN-chefen är storslaget. Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen. Vi är den sista som kan undvika klimatförändringarnas värsta konsekvenser. Och det är under 2015 som besluten ska fattas för att göra det möjligt.

16 juli 2015, Addis Abeba, Etiopien. Medan svenskarna mest klagar över det dåliga sommarvädret undertecknas ett avtal kallat "Addis Abeba Action Agenda" av världens länder. "Grattis, världen", skriver biståndsminister Isabella Lövin på Twitter.

Annons
Annons

Avtalet har ett enkelt syfte: att skrapa ihop runt 30 000 miljarder kronor – om året. Det är som att du samlar varje krona som existerar i Sverige (rent fysiskt alltså, i sedlar och mynt) och lägger på hög. Och sedan skapar 299 lika stora högar till. Varje år. Högarna ska utgöras av bistånd, skatteintäkter och privata investeringar. Ett par månader senare berättade världens ledare vad pengarna ska gå till.

27 september 2015, New York, USA. Under högtidliga former klubbar världens länder FN:s nya globala hållbarhetsmål. Det var på tiden. De så kallade millenniemålen, som syftar till att lyfta världens fattiga länder, ska ha uppnåtts i år.

Med de nya målen, 17 till antalet, stakas hela planetens nya färdriktning ut. Fattigdomen och hungern ska utrotas. Alla ska få tillgång till utbildning, rent vatten och billig och ren energi. Ekonomiska klyftor ska minskas, jämställdheten ska öka, den biologiska mångfalden förbättras. Listan fortsätter. Allt ska uppnås inom 15 år.

Den 12 december 2015, Paris, Frankrike, klockan 19.28. Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, ordförande för klimatmötet COP21, överröstar jublet i plenisalen.

– Jag påminns om att jag ska slå klubban i bordet. Det är en liten klubba, men den uträttar stordåd, säger han – och klubbar världens nya klimatavtal.

Nu ska världens ledare kunna se sina barn och barnbarn i ögonen och säga att de inte bara visste om att klimatet förändrades – de agerade också.

Tre möten, tre avtal – och en lång lista åtaganden från världens ledare. Alltför lång, enligt kritiker. Särskilt FN:s 17 nya globala hållbarhetsmål har mötts av den kritiken. Men samtidigt tar de faktiskt till stor del fasta på en utveckling som redan sker.

Annons
Annons

Den extrema fattigdomen i världen har halverats på 15 år. Tillgången till utbildning ökar, barnadödligheten minskar. Listan på positiva trender kan göras lång. Enligt vissa bedömare har millenniemålen varit en orsak till framgången.

Men brist på finansiering har varit en bromskloss. Därför är avtalet i Addis Abeba avgörande i sammanhanget. Särskilt betydelsefullt är att världens ledare nu pekar på vikten av att styra om den privata sektorns enorma resurser – det globala biståndet är futtigt i sammanhanget – i en mer hållbar riktning.

Och den privata sektorn är med på tåget. Många är de storföretag som nu integrerar FN:s mål i sin egen verksamhet. Att jobba med utvecklingsmålen ses inte som filantropi. Det ses som goda affärer. Social och ekonomisk utveckling skapar nya marknader. En stabil och hållbar utveckling skapar bättre förutsättningar för näringslivet generellt.

Även det nya klimatavtalet skapar bättre förutsättningar för FN-målen. I Paris åtog sig världens länder att begränsa den globala uppvärmningen till ”väl under 2 grader” och arbeta för att stoppa den redan vid 1,5 grader. 1,5-gradersmålet må vara smått utopiskt, men det signalerar en ambitionshöjning i klimatarbetet – rent av en förutsättning för att nå många av FN-målen.

Klimatförändringarna leder nämligen bland annat till värre torka, fler översvämningar och fler jordskred, vilket slår hårt mot mål 1 och 2 (att utrota fattigdom och hunger). De slår också mot den biologiska mångfalden, både i haven och på land (mål 14 och 15), och tillgången till rent vatten (mål 6).

Samtidigt är även lösningarna tätt sammanbundna. Större biologisk mångfald ökar motståndskraften i ekosystemen och gör det lättare att hantera klimatförändringarna. Tillgång till billig och ren energi (mål 7) minskar utsläpp av växthusgaser och leder samtidigt till att fler barn kan gå i skola (att kunna läsa läxor i ett lampsken på kvällen kan vara avgörande i sammanhanget).

Så tog världen chansen att förändra historiens gång? Ett optimistiskt svar är att avtalen utgör en treenighet som faktiskt kan förändra världen. Ett pessimistiskt svar är att de är tre pappersprodukter med löjligt utopiska ambitioner.

Ett försiktigt svar är detta: Med de tre avtalen har världen ritat kartan, pekat ut färdriktningen och tagit fram kompassen. Nu återstår att se om vi klarar av att följa den utstakade vägen. Resan börjar 2016.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons