Foto:  Fredrika Ek
Perfect Guide

27-åriga Fredrika Ek cyklade jorden runt: ”Första dagen var lätt”

En tre år lång cykeltur, någon? Fredrika Ek förverkligade sin dröm och fick ett oförglömligt äventyr.

Cykla jorden runt? Kan mil efter mil, på en hård sadel, tvärs över öknar och bergskedjor någonsin vara en bra idé? En strålande idé, tyckte Fredrika Ek. 

Annons

Hon var 23 år gammal när hon tog sitt första tramptag söderut den 8 mars 2015, ”bara en tjej på en stålhoj som gav sig av från Sundsvall på jakt efter jordens vackraste utsikter”. Utsikterna fick hon. Och mycket mer än så. 

Nästan tre år – 1042 dagar och oräkneliga punkor, magsjukor, skavsår och fantastiska möten – senare cyklade hon som 26-åring in på Stora torget. Det var januari, 20 minusgrader och folk jublade. Men även om det var underbart att komma hem till föräldrar, vänner, sin egen säng och ett varmt badkar var det på ett vis svårare än att ta det där första tramptaget.

– Första dagen var lätt, det var bara att sätta sig på cykeln och trampa iväg. Att komma hem betydde att drömmen var över, säger Fredrika.

Året hemma har ägnats åt anpassning, lite lätta cykelturer (korsa Karpaterna med pappa i höstas, se de norska fjordarna i somras …) och att skriva äventyrsboken Jorden runt på 1000 dagar. Bilderna från Fredrikas resa, och historierna, tar andan ur en. Hur kom hon ens på tanken? Hon är inte den första som bestämt sig för en världsomcykling, eller genomfört den, men ändå?

– Jag har haft äventyrsdrömmar sedan jag var en liten scoutunge, säger Fredrika. Skogen och naturen var en trygg plats för mig. Jag trodde kanske att jag skulle växa ifrån drömmarna, som många gör, men … Efter några förvirrade år efter studenten ville jag hitta min egen väg ut i världen.

En tre månaders tour de Europa med bästa kompisen, på mammas cykel och med ett tält i packningen, gav enorm mersmak.

– Den resan testade oss på många vis, ibland kändes det som att vi mest lagade punkteringar och tältstänger. Men jag älskade det. Att testa mig, och göra det ensam. Att inte ha någon annan där är på gott och ont, man står och faller med sig själv. Men poängen var att lämna ut mig till mig själv och människorna runt omkring.

På 4 000 meter höjd  i Pamirbergen i Tadzjikistan. 
På 4 000 meter höjd i Pamirbergen i Tadzjikistan.  Foto:  Fredrika Ek
Saltplatån Salar de Uyuni i Bolivia. 
Saltplatån Salar de Uyuni i Bolivia.  Foto:  Fredrika Ek

Fredrika Ek återkommer hela tiden till att allt handlar om nyfikenhet. Men som läsare kan man inte låta bli att undra över hur hon vågat. Rånare, kidnappare, våldtäktsmän, Al-Quaida, IS …? Hon är fruktansvärt trött på just den frågan – som hon fick varje dag på resan och har fått varje dag sedan dess, av välmenande vänner och på scener när hon tagit emot pris som Årets svenska äventyrare och Årets europeiska äventyrare. Alltid med ensam tjej-vinkeln.

– Det är klart att jag har tvivlat och varit rädd och tänkt att allt går åt helvete. Men min svaghet har inte varit att vara någons lätta offer, min styrka har varit att jag inte har utgjort ett hot mot någon.

I boken skriver Fredrika att rädslan är en lika lurig som viktig reskamrat. ”Det knepiga är att vår programvara inte uppdaterats sedan savannen och att det är upp till oss att tolka vilka gånger vi faktiskt bör lyssna”. Och många fler gånger än hon har haft fog för rädslan har hon mött gästfrihet. Människor har erbjudit sin sista mat och sin enda säng, och varje dag har bjudit på oförglömliga möten. De allra vänligaste människorna lärde hon känna i Iran och Guinea Conakry, där hon bodde hos en familj som till och med döpte sin nyfödda dotter till Fredrika.

– Mötet med Lilla Fredrika är kanske det jag mest bär med mig, för det ringade också in vad hela resan handlade om, säger Fredrika.

Lilla Fredrika föddes i en fattig familj i ett fattigt land och Stora Fredrika från rika Sverige cyklade därifrån med gps:en inställd på Sahara och en tanke i huvudet: ”Jag cyklar inte från, jag cyklar för”. Och kanske allra mest för Lilla Fredrika.

Under sina tusen dagar drog Fredrika Ek med hjälp av sponsorer in över en miljon kronor till den globala hjälporganisationen Action Aid som jobbar mot fattigdom och ojämlikhet. På plats fick hon se effekterna, till exempel i östra Senegal där en brunn borrats för ”hennes” pengar. Det var svindlande.

Dag 1042, när Fredrika cyklade in på Stora torget i Sundsvall, hade hon tillryggalagt 51 021 km och 45 länder.

– Jag hade ju inte drömt om att ha cyklat jorden runt, min dröm var ju att göra det. Det var det enda negativa med resan. Att den tog slut.

Selfie i Nya Zeeland.
Selfie i Nya Zeeland. Foto: Fredrika Ek

Till Toppen