Annons

29 års ”skyndsamt” arbete av regeringen  – ännu inget beslut

I närmare 30 år har regeringar av olika färg arbetat ”skyndsamt” och med stora resurser för att besluta om Sverige ska skriva under konventionen ILO169 om urfolkens rättigheter. SvD kan nu visa hur det satts i system att låta tunga utredningar, lagförslag, rapporter och promemorior falla platt. Oftast med följden att nya utredningar, lagförslag, rapporter och promemorior startas med samma resultat.

Under strecket
Publicerad

Stefan Löfven på valturné inför riksdagsvalet 2014. Magdalena Andersson (tv) och Margot Wallström talar med Löfven i turnébussen. Under valturnén lovade Löfven att ILO 169 ska ratificeras och att arbetet skulle påbörjas under den kommande mandatperioden.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 3

Renar på berget Biergenis nära Ammarnäs.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 2 av 3

Vindkraftverk utanför Kiruna, en syn som blir allt vanligare i de svenska fjällen.

Foto: Lars PehrsonBild 3 av 3

Stefan Löfven på valturné inför riksdagsvalet 2014. Magdalena Andersson (tv) och Margot Wallström talar med Löfven i turnébussen. Under valturnén lovade Löfven att ILO 169 ska ratificeras och att arbetet skulle påbörjas under den kommande mandatperioden.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1
Stefan Löfven på valturné inför riksdagsvalet 2014. Magdalena Andersson (tv) och Margot Wallström talar med Löfven i turnébussen. Under valturnén lovade Löfven att ILO 169 ska ratificeras och att arbetet skulle påbörjas under den kommande mandatperioden.
Stefan Löfven på valturné inför riksdagsvalet 2014. Magdalena Andersson (tv) och Margot Wallström talar med Löfven i turnébussen. Under valturnén lovade Löfven att ILO 169 ska ratificeras och att arbetet skulle påbörjas under den kommande mandatperioden. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Ingenstans blir konflikten om samernas rättigheter till mark så tydlig som i Sveriges hantering av ”ILO 169”, FN-konventionen om urfolkens rättigheter från 1989. Den utgör en grundpelare inom FN:s regelverk om mänskliga rättigheter.

Sverige var ett av de mest drivande länderna när den antogs och röstade för den. Man deklarerade också tidigt att man hade för avsikt att skriva under. I dag har nästan alla länder med urfolk i världen, 22 stycken närmaste bestämt, ratificerat ILO 169. Exempelvis Norge 1990. Sverige har inte gjort det.

Istället har svenska regeringar av olika färg återkommande sagt sig vilja ratificera – men när frågan om samers landrättigheter ställts på sin spets har ILO-frågan systematiskt lagts i nya utredningar.

Annons
Annons

Renar på berget Biergenis nära Ammarnäs.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1

SvD kan nu visa att stora resurser lagts på utredningar under 29 år – och att de inte lett till en enda konkret åtgärd vad gäller ILO 169. (se även faktaruta).

Efter reklamen visas:
Konflikten politikerna vill glömma

Det tog åtta år att tillsätta den första ILO-utredningen (SOU1999:25), den 262 sidor långa ”Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169”. Slutsatserna var att Sverige, för att uppfylla ILO 169, måste ge samerna markant bättre skydd för markrättigheter och renbetet.

Utredaren Sven Heurgren bedömde tidsåtgången för att åtgärda lagstiftning till fem år. Ingenting konkret hände. Istället ansåg man att fler frågor behövde utredas.

Markfrågan har varit den stora frågan som återkommit under alla år.

Renar på berget Biergenis nära Ammarnäs.
Renar på berget Biergenis nära Ammarnäs. Foto: Henrik Montgomery/TT

”Rennäringspolitiska kommittén” (SOU 2001:101) presenterades 2001. Det var en parlamentarisk tillsatt kommitté. Utredarna ansåg att samernas skydd för renbete och därmed mark borde stärkas. Remissinstanser som LRF och flera andra med anknytning till skogsfrågor var emot. Den politiskt tillsatta kommittén landade i oenighet. Inget av det som föreslogs blev verklighet. Kommittén hade då jobbat med detta i fyra år.

Två ytterligare utredningar tillsattes. Den ena var gränsdragningskommissionen (SOU 2006:14), där samernas renbetesmarker ner mot kusten skulle utredas. Här blev man inte överens. Frågan ”bereddes i regeringskansliet” i många år. Än idag är den ännu inte färdigutredd.

Annons
Annons

Den andra var Jakt- och fiskeutredningen (SOU 2005:116) i vilken man föreslog – efter att samebyarna tappat sin jakträtt i fjällen 1993 – delad jakt- och fiskerätt mellan samer och lokalbefolkning. Det motsattes av svenska jägareförbundet och LRF. Ingenting hände.

Samtidigt har ansvariga statsråd hela tiden en helt annan retorik.

Margareta Winberg (S) tyckte år 2000, för 18 år sedan, att en ratificering av ILO 169 hade tagit ”orimligt lång tid”.

Ann-Christin Nykvist (S) fick 2003 en fråga i riksdagen när en ratificering kan ske.

– Jag är inte i dagsläget beredd att ange någon exakt tidpunkt för en svensk ratificering … Det är emellertid min ambition att Sverige ska ratificera ILO konvention nummer 169 så fort det låter sig göras, sade Nykvist.

När det gäller ILO 169 … vill jag vara tydlig med att frågan inte ligger i byrålådan utan på skrivbordet och vi jobbar med den intensivt just nu.

Tolv år senare, i februari 2015, fick kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) samma fråga i en intervju med Sveriges Radio.

– När det gäller ILO 169 … vill jag vara tydlig med att frågan inte ligger i byrålådan utan på skrivbordet och vi jobbar med den intensivt just nu.

Även statsminister Stefan Löfvén (S) sade i valrörelsen 2014 att ILO 169 ska ratificeras och att arbetet skulle påbörjas denna mandatperiod.

I dag, fyra år senare, finns inget beslut i sikte. Inte ens ett förslag till hur man ska kunna komma till ett beslut.

Hur är det då möjligt att svenska regeringar av olika färg i 29 år kan arbeta ”skyndsamt” med ratificering av en konvention utan att kunna bestämma sig? Så här lyder svaret från Mattias Åhrén, professor i juridik med inriktning mot folkrätt och urfolk vid universitetet i Tromsö:

Annons
Annons

Vindkraftverk utanför Kiruna, en syn som blir allt vanligare i de svenska fjällen.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

– Det är, får man anta, en krass cost/benefit-analys. Man upplever kostnaderna, förutsägbara och oförutsedda, som för stora med att acceptera att genomföra rättigheterna. Även om det kommer till priset av försvagat internationellt anseende som en rättsstat.

Han fortsätter:

– Man tar den smällen när den nationella kostnaden upplevs som högre.

Varför?

– Det regeringarna varit och är rädda för är, kan man utgå ifrån, landrättigheterna. Skriver man på bekräftar man att det blir begränsningar i de samiska områdena för bland annat industriella intressen. Det finns, kan man gissa, en politisk rädsla, inte minst riksdagsmän från de norra länen ser nog få politiska vinster i att acceptera samiska rättigheter.

Vindkraftverk utanför Kiruna, en syn som blir allt vanligare i de svenska fjällen.
Vindkraftverk utanför Kiruna, en syn som blir allt vanligare i de svenska fjällen. Foto: Lars Pehrson

SvD:s genomgång visar att över nio av tio av planerade nya gruvor i Sverige ligger i renbetesland. Fyra av dessa ligger dessutom i det som staten pekat ut som speciella riksintresseområden för renskötsel. Ytterligare tre ligger delvis inom sådana riksintresseområden. Av 17 planerade vindkraftsparker är nära 100 procent i renbetesland och två av dem i lokala riksintresseområden för rennäring.

Förre justitierådet och professorn i juridik, Bertil Bengtsson, är en av landets största kännare i samerätt.

– En ratificering av konventionen skulle kräva vissa politiskt kontroversiella ändringar i lagstiftningen, särskilt när det gäller samernas inflytande över renskötselmarkens användning, och tydligen har de olika regeringarna inte velat ta några konflikter i dessa frågor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons