Annons

Göran Eriksson:3–0 till Kristersson mot Löfven – i L-striden

Foto: Henrik Montgomery/TT

Aldrig har ett partiledarval i Liberalerna varit så viktigt – för så många andra partier. Och hittills har alla intresserade L-kandidater varit dåliga nyheter för Stefan Löfven.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det var i ett tal på Järvaveckan sommaren 2017 som Jan Björklund utfärdade sitt numera berömda löfte, till sina adopterade barn: ”Jag kommer aldrig att medverka till att Sverigedemokraterna får politisk makt i vårt land”.

En dryg månad senare skrev Nyamko Sabuni, som nu lyfts fram som tänkbar efterträdarkandidat till Björklund, i Liberalernas tidning NU om sin syn på relationen till Sverigedemokraterna: ”hård konfrontation där man tycker olika, öppenhet att samverka där man tycker lika”.

Det går en djup klyfta mellan de två olika synsätten, och framför allt: det skiljer troligen en regering mellan dem. För om Liberalerna hade varit öppna för att ”samverka” med Sverigedemokraterna, så borde partiet inte ha haft något problem med att släppa fram – eller till och med delta i – en moderatledd regering.

Sabuni utvecklar i sin artikel att hon har inspirerats av hur Socialdemokraterna brukade behandla kommunisterna: ”Stenhård konfrontation på arbetsplatserna för att hålla dem nere, men i riksdagen accepterade man deras stöd för att kunna regera. Det bör vara modellen för behandlingen av SD”.

Annons
Annons

Nu gjorde ju valresultat inte Liberalerna till vågmästare, utan Centerpartiet. De rödgrönas 144 och Centerns 31 ger tillsammans 175 mandat – precis en riksdagsmajoritet.

Men i den avgörande omröstningen om Stefan Löfven som statsminister hoppade en centerledamot av partilinjen och röstade nej. Därmed blev Liberalernas stöd till sist faktiskt avgörande för att Löfven skulle kunna tillträda.

Men framför allt var det viktigt för Centern att Liberalerna följde samma linje. Vägvalet hade varit mycket tyngre för Centern på egen hand.

Det är den här bakgrunden som gör Liberalernas partiledarval så viktigt, för så många andra. För om det nu inledda samarbetet över blockgränsen fortsätter, så har Socialdemokraterna goda chanser att parkera i regeringsställning.

Skulle å andra sidan Liberalerna – och Centerpartiet – byta linje i SD-frågan, så är det Moderaterna som ser ut att sitta med frikort till statsministerposten under lång tid framåt.

Räknar man kandidater står det alltså 3–0 till Ulf Kristersson i Liberalernas partiledarprocess.

De tre kandidater som hittills har signalerat intresse – eller i alla fall inte stängt dörren – för partiledarjobbet står för en annan linje i synen på Sverigedemokraterna, än den som fick partiet att släppa fram Stefan Löfven.

Det är, utöver Nyamko Sabuni, riksdagsledamoten Mats Persson som var ledande bland kritikerna i riksdagsgruppen. Och hans efterträdare som ekonomisk-politisk talesperson, Johan Pehrson. Räknar man kandidater står det alltså 3–0 till Ulf Kristersson i Liberalernas partiledarprocess.

Det vore därför överraskande om inte den andra sidan – partiets majoritet – hittar en kandidat som är principiellt positiv till den blocköverskridande modell som Liberalerna just har ställt sig bakom.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons