Annons

7 000 slavar dog i gruvorna varje år

Slaves söker efter diamanter i Mandanga, Brasilien, sent 1700-tal. (Färglitografi av DK Bonatti, här beskuren.)
Slaves söker efter diamanter i Mandanga, Brasilien, sent 1700-tal. (Färglitografi av DK Bonatti, här beskuren.) Foto: Bridgeman/IBL

Hur fick man en storskalig guld- och diamantbrytning att gå runt? I dag vänder jag mig för ovanlighetens skull till en fråga om konkret arbete. Vi är vana vid att förknippa mineralbrytning med gruvor, men det är också allmänt känt att man kan vaska guld? Allt det här tar ju tid och är kostsamt. Hur gick det till när man bröt guld och diamanter förr?

Under strecket
Publicerad

Svaret är förfärande, eftersom det visar glimtar av en värld av lidande och ofrihet som många gärna väljer bort att läsa om, men ibland kan det vara på sin plats att redovisa även sådant i bloggen. Som exempel kan vi blicka mot 1700-talets Brasilien, där den här typen av näring var av stor betydelse för landets ekonomi.

Brasilien var det nya stora guld- och diamantlandet under 1700-talets första hälft. Från att knappt ha producerat något guld alls på 1690-talet hade Brasilien på 1750-talet kommit upp i en årlig produktion av mer än 15 000 kilo, vilket gjorde kolonin till en av jordklotets viktigaste ädelmetallproducenter. Näringen dominerades av köpmän i Lissabon som tillskansade sig monopolrättigheter av kungamakten. Arbetet utfördes av afrikanska slavar. Redan 1717, två decennier efter det att mineralfyndigheterna upptäcktes, levde omkring 33 000 slavar i den mineralrika inlandsprovinsen Minas Gerais. År 1735 hade antalet stigit till 96 000, 1786 till över 174 000.

Den genomsnittliga livslängden för en slav som ägnade sig åt mineralbrytning var betydligt kortare än livslängden för en slav på de brasilianska sockerrörsplantagerna. Om de hamnade i en mineralförande flod stod de så gott som nakna i vattnet under hela arbetsdagen. Om de hamnade i en underjordisk gruvgång riskerade de att dödas av gaser och ras. Vi har uppgifter om att gruvnäringen sammanlagt slukade omkring 7 000 slavar årligen. Maten var urusel, varför många sjukdomar grasserade i gruvarbetarlägren.

Annons
Annons

För att göra livet aningen mer uthärdligt gjorde gruvägarna slavarna beroende av brännvin och tobak under sken av, och kanske även i tron att, det var hälsosamt och skulle hålla sjukdomarna borta.

John Mawe, som publicerade en reseskildring om Brasilien år 1812, har redogjort för hur diamantletandet gick till. Arbetet ägde rum i stora tråg vid en mineralförande flod, där man sköljde småsten och lera för att hitta ädelstenarna. Slavarna vaskade grus och lera från soluppgång till solnedgång, med fyra–fem pauser per dag, en halvtimme för frukost och två timmar mitt på dagen.

Eftersom de tvingades stå konstant framåtböjda med fötterna på vaskningstrågets kant fick många, särskilt barnen och tonåringarna, allvarliga men för livet. För att undvika kroppsliga deformiteter instruerade förmännen slavarna att byta ställning så ofta de ville, men faktum kvarstod att de endast kunde fullgöra sitt arbete om de lutade sig framåt.

När en slav finner en diamant, skriver Mawe, ställer han sig genast upp och klappar i händerna, varpå han håller upp diamanten så att alla kan se den. En förman går dit och placerar diamanten i en gamello, en till hälften vattenfylld skål. Vid arbetsdagens slut plockas diamanterna upp ur skålen och lämnas vidare för att vägas och registreras.

För att öka arbetslusten lockade man arbetarna med premier. Fynd av ädelstenar på mellan åtta och tio karat resulterade i gåvor av skjortor, hattar och knivar. Om en slav hade sådan tur att han hittade en diamant som vägde en octavo (17,5 karat), noterade Mawe, bröt feststämning ut vid floden.

Slaven bekransades med blommor och bars i procession till chefen, som friköpte honom från hans ägare. Dessutom fick slaven nya kläder och tillstånd att fortsätta arbeta vid floden för egen räkning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons