Annons

7 skäl till att kriget i Syrien fortsätter

Syrien har sjunkit ännu några grader ned i helvetet efter sammanbrottet av den senaste vapenvilan. Det mesta talar för att kriget kommer att fortsätta länge än. En förklaring är att Assadregimen tjänar mest på fortsatt krig, skriver Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren. Men hon ser fler skäl till varför freden inte finns i sikte.

Under strecket
Publicerad
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 4
Foto: IBL Bild 2 av 4
Foto: IBL Bild 3 av 4
Foto: Uncredited / AP Bild 4 av 4
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Aleppo dör långsamt, medan världen ser på”, förklarade Unicefs biträdande chef Justin Forsyth sedan vattenförsörjningen till två miljoner människor klippts av efter helgens intensifiering av striderna. För denna krigsförbrytelse finns ansvariga på olika sidor i konflikten.

Sensommarens eldupphör, mödosamt framförhandlat av Ryssland och USA, kollapsade i förra veckan. Ett ordkrig bröt ut om vem som bär skulden till den förödande attacken mot en hjälpkonvoj från Syriska röda halvmånen. Därefter inledde Assadregimens styrkor en massiv offensiv mot rebellkontrollerade östra Aleppo. Sedan dess har åtskilliga sjukhus och civila bombats av syriska och ryska plan.

Frankrikes FN-ambassadör Francois Delattre har anklagat regimsidan för krigsbrott och USA:s FN-ambassadör kallar Rysslands agerande för ”barbari”.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1

Trots det är USA och Ryssland bundna vid masten: För att få slut på världens största flyktingkatastrof, och kunna sätta in kraft mot terrorgrupperna IS och Nusrafronten, krävs att stormakterna tillsammans tvingar fram varaktig vapenvila mellan regimen och andra rebeller.

Foto: IBL

Men det finns flera skäl till varför detta dröjer:

1. Assadregimen har lättare att överleva fortsatt krig än fred.

2. Det är omöjligt att återbygga Syrien till vad det en gång var: en starkt centraliserad stat, där regimen utövade totalitär kontroll i alla väderstreck. Den ovissa dag freden inträder kanske gränserna har förändrats eller också måste Syrien återuppstå ur askan som en decentraliserad, federal stat.

3. När freden kommer får president Bashar al-Assad räkna med att hamna i en krigsförbrytartribunal.

4. Ingen vet hur det av FN utstakade övergångsstyret skulle se ut.

5. Oppositionssidans splittring och brist på trovärdiga garantier till minoriteterna – främst kristna och alawiter – undergräver dess trovärdighet. Oppositionens förhandlingskommitté är också svag inne i landet.

6. Syrienkonflikten har förvandlats till ett proxykrig, där alla externa parter sätter sina egna maktpolitiska intressen främst, inte syriernas.

7. När inte Ryssland och USA drar jämnt gynnas terrorgrupperna IS och Nusrafronten.

Annons
Annons
Foto: IBL Bild 1 av 1
Foto: IBL

Regimen i Damaskus är politiskt stärkt av att Ryssland, Iran, shiitiska stridande från Afghanistan och Irak samt libanesiska Hizbollah har gett sig in i kriget på dess sida. Men Ryssland och Iran har ingen strategisk allians; i deras syn på Israel och kurdfrågan går en skarp skiljelinje.

När Syrien till stora delar ligger i ruiner, en generation barn är utan skola och hälften av invånarna har flytt sina hem borde logiken tala för att allt måste göras för att skapa fred.

– Men regimen i Damaskus vill inte på allvar ge sig in i diskussioner om ett övergångsstyre, inte heller enligt de riktlinjer som Ryssland och Iran gick med på i Wien, säger Yezid Sayigh, Syrienexpert vid tankesmedjan Carnegie i Beirut.

Även om regimen skulle gå mot militär seger i Aleppo och andra befolkningstäta områden kan Damaskus bli föremål för fortsatta sanktioner. Utan ett massivt kapitalflöde är inte regimen i stånd att återta den totalitära kontroll den en gång hade. Regimen har inte heller intresse av att ta ansvar för flyktingkrisen, cirka 6,5 miljoner internflyktingar och 4 miljoner utomlands.

– Assadregimen tänker i krigstermer och vill inte ge sig in i seriösa förhandlingar. Moskva vill inte att regimen ska kollapsa. Men det finns gränser för vad Ryssland förmår. Assad håller Ryssland som gisslan, säger Yezid Sayigh.

Annons
Annons
Foto: Uncredited / AP Bild 1 av 1
Foto: Uncredited / AP

Den syriska regimen har samtidigt på många håll outsourcat kontrollen till lokala miliser eller maffiabossar – påminnande om hur Iraks regering låtit shiitisk milis agera vakthundar eller spjutspetsar vid offensiver, vilket drivit många sunnimuslimer i armarna på extremisterna i IS.

Världen väntar på presidentvalet i USA. Men oavsett vem som vinner det står inte freden i Syrien för dörren. Om Donald Trump installeras som president tros han närma sig Putin i Syrienfrågan. Men Assad kan ändå inte vinna en militär seger över hela landet.

Vinner Hillary Clinton kan hon knappast driva samma interventionistiska linje hon hade under sin tid som utrikesminister. Läget i Syrien har komplicerats genom närvaron av Ryssland, Iran och Hizbollah på regimsidan och genom Turkiets intervention i norr för att förhindra att kurderna får ett sammanhängande självstyre.

Saudiarabien och andra Gulfstater är inte pålitliga partner för USA i Syrien; det visar läckta rapporter om hur saudiska pengar finansierat sunniterror i Irak. Dessutom litar ingen part i själ och hjärta på USA.

Den amerikanska Syrienpolitiken spretar åt olika håll. På en och samma gång stödjer Washington Turkiet, olika rebeller i Fria syriska armén (FSA) – och hyllar salafister i Ahrar al-Sham – samtidigt som USA använt den kurdiska YPG-milisen som marktrupp. Om USA tvingas välja sida mellan Natolandet Turkiet och kurderna kommer Washington att svika kurderna.

Det mesta talar för att konflikten kommer att fortsätta våren 2017 och kanske längre än så. Och den stora fråga, som ingen har ett bra svar på, lyder: Om det verkligen skulle bli ett övergångsstyre i Syrien, hur skulle freden se ut?



Bitte Hammargren är mellanösternanalytiker vid UI samt redaktör och ansvarig utgivare för Utrikesmagasinet.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons