Annons

Lena Lind Palicki:75 år sedan svenska språket fick Pippi

Inger Nilsson i rollen som Pippi Långstrump.
Inger Nilsson i rollen som Pippi Långstrump. Foto: Jan Collsiöö/TT

För 75 år sedan fick barn inte dua vuxna – ja, helst skulle de över huvud taget inte öppna munnen. Men en viss flicka vände helt upp och ner på språkbruket när hon 1945 gjorde entré.

Under strecket
Publicerad

I år är det 75 år sedan Pippi Långstrump mötte sina läsare för första gången. Pippi är märkvärdig – inte minst med tanke på sättet hon bryter mot allehanda samtalskonventioner.

Det rådde andra samtalsregler 1945 än det gör nu, speciellt för barn. Barns språk i förhållande till vuxna var beskuret på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Helst skulle de inte yttra sig alls, så länge de inte blev tilltalade. Men Pippi håller högljudda och långa monologer utan att vara ombedd, berättar skrönor och hittar på. ”Vi kan väl vara vänner ändå, säg?” frågar hon Tommy och Annika den där första dagen de träffas, när hon har kommit på sig själv med att ljuga.

Hon ifrågasätter hierarkier genom att använda du-tilltal långt utanför etikettens ramar.

Du-tilltalet har visserligen varit brukligt en tid 1945, framför allt mellan jämbördiga, men Pippi säger du till fröken i skolan, Tommys och Annikas mamma och Prussiluskan. Ibland kommer hon på sig själv:

”’Nej, det vill jag hoppas’, sa fröken. ’Och så ska jag säga dej att 7 och 5 blir 12.’

Annons
Annons

’Se där’, sa Pippi. ’Du visste det ju själv, vad frågar du då för? O, mitt nöt, nu sa jag ’du’ till dej igen. Förlåt’, sa hon och gav sig själv ett kraftigt nyp i örat.”

Hon lånar friskt klichéer från vuxenspråket. Kära hjärtans, hjärtans gärna, högst märkvärdigt, säger Pippi. Hon kallar fröken i skolan för lilla gumman. Och hon håller trots tillrättavisningar fast vid sina egna ordformer – pluttifikation, surkus och medusin. Att rätta sig efter vuxna är inte hennes grej.

Hon tolkar meningar bokstavligt och får på så sätt ofta övertag, som när poliserna ska hämta henne till ett barnhem.

”’Jag har redan plats i ett barnhem’, sa Pippi.

’Vad säger du, är det redan ordnat’, frågade den ene av poliserna. ’Var ligger det barnhemmet?’

’Här’, sa Pippi stolt. ’Jag är ett barn, och det här är mitt hem, alltså är det ett barnhem. Och plats har jag här, gott om plats.’”

När hon får veta att det står ”Lider ni av fräknar?” på skylten utanför apoteket traskar hon bestämt in för att ge ett svar:

”’Nåja, en hövlig fråga kräver ett hövligt svar. Kom så går vi in!’

Hon sköt upp dörren och gick in, tätt följd av Tommy och Annika. Det stod en äldre dam bakom disken. Pippi gick raskt fram till henne.

’Nej’, sa hon bestämt.”

För att förstå sällsamheten i Pippis repliker måste man kontrastera dem mot hur repliker i barnböcker vanligtvis såg ut runt 1945. Stelbenta, onaturliga och med målet att vara förebildliga, sammanfattar Ulla Lundqvist i sin avhandling ”Århundradets barn” från 1979. Böcker för barn skulle vara pedagogiska och uppbyggliga, och kunna användas som uppfostringsmedel och läromedel.

Samtidigt puttrade diskussioner om fri uppfostran runt krigsslutet och längtan efter ett fritt och demokratiskt samhälle var påtaglig. På så sätt var det också en tid som möjliggjorde att Pippi genom det humoristiska, bokstavstolkande och icke-hierarkiska kunde skapa utrymme för att vara uppstudsig, för att vinna självständighet och jämlikhet med vuxna. Ja, som gjorde henne till en högst märkvärdig språkbrukare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons