Annons

Fredrik Johansson:7,51 procents ränta – en sladdrig anteckning från våren 1996

En påminnelse från ett 1990-tal som faller i glömska
En påminnelse från ett 1990-tal som faller i glömska
Under strecket
Publicerad

Då min arbetsgivare – och jag – ska flytta till nya lokaler har jag blivit uppmanad att med strama ögon packa ett mycket begränsat antal flyttlådor med papper, böcker och andra livsnödvändigheter. Möjligheterna att slänga och destruera papper är milt sagt generösa.

Efter att ha kommit en bit i arbetslivet har man onekligen samlat på sig en hel del. En del papper har flyttat från ett ställe till ett annat och inte sett dagsljus på något decennium eller mer. Mycket borde antagligen slängas. Men när jag går igenom gamla papper och anteckningar slås jag ändå av att det är en jäkla tur att jag inte slängt så mycket tidigare.

Bland travar av anteckningsböcker, tidningsutklipp och annat av mer eller mindre obskyrt intresse så hamnar blicken på ett sladdrigt lätt gulnat papper med ett nedklottrat mobiltelefonnummer, en annan helt obegriplig nummerserie samt en anteckning som jag omedelbart begriper. (Se bilden).

Överst står ”5-åringe” och i två ingalunda raka rader står i första kolumnen ”Dagen före P-planen (20/1)” och den andra ”Idag”. Därefter två tal. Överst – pedagogiskt inboxat - ”7,35” och därunder ”7,51”.

Annons
Annons

Lappen är med största sannolikhet från den 27 mars 1996, i all fall alldeles säkert från vintern/våren 1996. Dvs för snart tjugo år sedan. ”5-åringe” är den femåriga svenska obligationsräntan. ”P-planen” är ”Perssonplanen”, dvs den besparingsplan som Göran Persson presenterade den 20 januari 1996.

Jag var vid tiden anställd i det moderata riksdagskansliet och sekonderade Lars Tobisson (som vikarierade som partiledare) i debatt med Göran Persson, då nytillträdd statsminister.

7,51 var den femåriga statsobligationsräntan den dagen. Den listiga retoriska poäng som döljer sig i anteckningen är att räntan tickat upp 16 punkter sedan Persson presenterat sin besparingsplan drygt två månader tidigare.

Idag är dessa 16 punkter ungefär vad den femåriga obligationsräntan är.

7,51 procent eller 0,16 procent.

Det svindlar.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om hur detta 1990-tal nu håller på att gå ur den svenska samtiden och in i vår historia. Hur det politiska minnet av en tid då svensk finanspolitik bokstavligen avdömdes minut för minut på internationella kapitalmarknader håller på att gå förlorat. Då den som var satt i skuld inte var fri.

Jag kan inte se annat än att en stor och viktig svensk tillgång – den breda enigheten kring fiskal stramhet - förspills.

Det är som om bandet börjat spela och dansen kan börja. Och där borta står groggbordet!!!

Eller som finansminister Magdalena Andersson förklarade när hon i lördags i Ekots lördagsintervju deklarerade att ”krona för krona”-principen överges: ”Självklart vill en finansminister att det så snart som möjligt ska uppstå ett utrymme för att kunna genomföra ofinansierade reformer.”

Annons
Annons

Det är lite oklart vad finansministern egentligen menar. Men den rimliga tolkningen är väl att detta utrymme uppstår genom att Magdalena Andersson nu fastslår – till övriga partiets i bästa fall lama protester – att det här med finansiering inte längre är prioriterat.

Hur andra tolkar det råder det liten tvekan om.

I God morgon Världen i söndags meddelade en ”själaglad” (egen uppgift) Göran Greider att ”En av de bästa sakerna med det stora flyktingmottagandet är just att det finanspolitiska ramverket sprängs”.

Sprängs.

Den som står i skuld är fri som fågeln.

Göran Greiders minnen från våren 1996 verkar inte vara särskilt påträngande.

Vi lever inte i samma ekonomi som 1996. Statsfinanserna tillhör de starkaste i den industrialiserade världen. Sverige har råd att låna och det finns infrastrukturprojekt som alldeles tydligt har samhällsekonomisk nytta.

Men det är till det staten ska låna pengar. För att göra investeringar som stärker ekonomin och tillväxten.

Men nu är det lånandet som är i fokus. Att öka underskotten för att få fart på ekonomin (som ju för övrigt växer med fyra procent just nu).

Det är ett problem i sig. Men föreställningen att vi bygger vårt långsiktiga välstånd genom att staten lånar till ”investeringar” eller ”satsningar” innehåller även ett annat problem. Det är helt enkelt fel fokus.

Sveriges långsiktiga utmaningar är strukturella. Vi har en stel arbetsmarknad som stänger ute människor. Vi har skatter som försvagar incitamenten för företagande, studier, arbete och investeringar. Vi har en bostadsmarknad som inte bara hämmar företagande och utveckling av arbetsmarknaden, utan som dessutom är så dysfunktionell att den i sig är ett hot mot den makroekonomiska stabiliteten.

Att med entusiasm kasta sig ut på lånemarknaden är därför också en form av verklighetsflykt. Vi försöker lura oss själva – Greider har uppenbart lyckats över all förväntan i den delen – att tro att det finns genvägar till ekonomiskt välstånd. Det är lättsinnet upphöjt till ekonomiskpolitisk klokskap.

Den viktiga frågan är inte vad som händer nu, utan i framtiden. Kanske kommer någon om tjugo år hitta en sladdrig anteckning – eller ett blogginlägg i SvD – som varnade för att nittiotalet i svensk politik inte fick ta slut.

7,51 procents ränta. Glöm aldrig det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons