Annons

83-åriga pappan kan inte förstå ilskan: ”Älskar dem”

”Jag bara önskar att allt blev som det var förut. Vi var lyckliga då. Vi var en familj”, säger 83-åriga Folke.
”Jag bara önskar att allt blev som det var förut. Vi var lyckliga då. Vi var en familj”, säger 83-åriga Folke. Foto: Alvaro Barrientos/AP

”Jag önskar att de ska höra av sig. Jag kan inte förstå vad jag har gjort för fel.” Två av 83-åriga Folkes vuxna barn har brutit kontakten. Nu söker han försoning, men famlar efter vägen dit.

Under strecket
Publicerad

Frågan hur relationen mellan honom och barnen ser ut idag är plågsam att besvara för 83-åriga Folke.

– Tyvärr. Den är mycket dålig.

Av tre vuxna barn har han bara regelbunden kontakt med ett, Martin. De två andra, sonen Lars och dottern Helene, har tagit avstånd. De vill inte ses och inte höras. Två av barnbarnen får han inte heller träffa.

– De har vänt mig ryggen. Och jag förstår inte varför. Nej, jag har ingen aning. Men det är mycket, mycket smärtsamt. Jag kan inte förklara hur mycket jag lider. Jag älskar dem så mycket.

Vi ses hemma i Folkes kök. Han har gjort kaffe i en termos, och serverar det med sockerskorpor och tigerkaka till, säger att han är huslig och tycker om att fixa hemma. Han klarar sig själv, helt utan hjälp. Tvättar, handlar, städar. Visserligen går det lite långsamt, artrosen i knäna ställer till det. Men på det hela taget fungerar vardagen. Också att ta färdtjänst och hälsa på hustrun på boendet där hon vårdas sedan en tid. För fyra år sedan fick hon diagnosen vaskulär demens, och senare alzheimer.

Annons
Annons

– Det var i samband med att hon blev sämre som allt började. Den här brytningen. Barnen ville inte acceptera att hon var sjuk. När jag sa till Lars: ”jag är orolig för mamma, hon har börjat bete sig så underligt på sistone” svarade han ”jävla idiot”. Så sa han. Till sin egen far.

Folke skakar på huvudet. Han begriper det inte. Ämnet är känsligt också, det är svårt att hitta de rätta orden. Men han menar att familjen liksom föll ihop när mamman gled in i demens. Det utlöste starka känslor och hårda ord. Särskilt hos Lars men också hos dottern Helene. De har pratat ihop sig, menar Folke.

– De kunde inte ta till sig det här med sin mamma. Jag kan inte förklara det på något annat vis. Att de blev arga på mig i stället. På sjukhuset sa de att det var en ganska vanlig reaktion. Barn vill att deras föräldrar ska vara friska hela livet.

Jag bara önskar att allt blev som det var förut. Vi var lyckliga då. Vi var en familj.

Först när en läkare skrev till barnen och intygade hur allvarligt tillståndet var för mamman, sjönk budskapet in. De ordnade kontakt med kommunen, och började träffa henne mer.

Men ilskan mot Folke hänger kvar.

– Jag är noll värd i deras ögon. Martin ringer och hälsar på. Men från Lars är det tyst. Jag bara önskar att allt blev som det var förut. Vi var lyckliga då. Vi var en familj. Allt det här kom som en blixt från klar himmel för mig.

Köksbordet är belamrat av papper, böcker och fotografier av barnbarnen. Folke skriver mycket, främst dikter. Det har blivit många under åren. Skrivandet skänker mening och gör att han kan sortera i tankar och känslor. Han funderar på att skriva en bok om hur livet påverkas när en anhörig får alzheimer.

Annons
Annons

Då och då under intervjun läser han med hög och klar stämma upp en dikt. Flera av dem handlar om uppväxten och de spår den satt. Andra texter kretsar runt tidens gång och om att befinna sig i livets slutskede.

Och så handlar de om barnen, och om den svåra situationen som uppstått. ”Tiden är inne för försoning”, läser han. ”Mor och far i dödens väntrum. Vår sista önskan är en dyrbar gåva. Att från hjärtat ni ska lova kärlek och försoning.”

Hur ser vägen till försoningen ut? undrar jag. Och hur ser han på sin egen roll i den?

Jag tycker att jag har sträckt ut handen. Nu önskar jag att de ska höra av sig.

Folke lägger tillbaka dikten i plastmappen.

– Jag vet inte. Jag kan inte förstå vad jag har gjort fel. Jag har ringt och skrivit. Jag tycker att jag har sträckt ut handen. Nu önskar jag att de ska höra av sig. Kanske skulle jag vilja höra en ursäkt, att de sa: ”Du hade rätt om mamma, hon var sjuk, förlåt att vi betedde oss illa mot dig”.

Han funderar över om det är något i hans personlighet som retar barnen. Eller om han har gjort något i det förflutna, kanske omedvetet sårat någon av dem. Sagt något som uppfattats som elakt, eller kritiskt, och som de aldrig har rett ut. I stället har kanske lager lagts till lager och skapat det låsta läget.

– Kanske är jag för stark. Jag är enormt stark i själen och har alltid haft gott självförtroende, vetat vad jag velat. De kanske känner någon form av mindervärdeskänslor på grund av det? Som kommer fram nu. Jag vet verkligen inte.

Han blir blank i ögonen.

– Men jag tänker ändå positivt, det måste jag göra för att orka. Jag hoppas att det ska lösa sig trots allt. Och Martin sa häromsistens: ”Vet du pappa, du har lärt mig att alltid kämpa vidare och det är jag tacksam för.” Det värmde.

 

Fotnot: Folke, Martin, Lars och Helene heter egentligen något annat.

Efter reklamen visas:
Psykologen: Så löser du konflikten med ditt vuxna barn
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons