Annons

Aaron Korewa: Terrorns apologeter - inte i mitt namn

Stefan Jonsson, Åsa Linderborg och Pierre Schori har något gemensamt, tycker Aaron Korewa.

Under strecket
Publicerad

Vive La France; inga ursäkter, inte nu, inte längre.

Foto: Francois Mori / TT NYHETSBYRÅNBild 1 av 1

Vive La France; inga ursäkter, inte nu, inte längre.

Foto: Francois Mori / TT NYHETSBYRÅNBild 1 av 1
Vive La France; inga ursäkter, inte nu, inte längre.
Vive La France; inga ursäkter, inte nu, inte längre. Foto: Francois Mori / TT NYHETSBYRÅN

De fruktansvärda terrordåden i Paris påminde oss återigen om vad vissa människor är kapabla till. President Hollande kallade attackerna för en krigsförklaring men som den amerikanska journalisten Fareed Zakaria skrev är det egentligen värre än så. Terroristerna brydde sig inte ens om att framföra några som helst krav, de satte bara igång med dödandet på ett, enligt vittnen, lugnt och metodiskt sätt. Som om det vore en daglig rutin som behövde avklaras.

Organisationen IS, även kallad Daish, ligger bakom. Benämningen ”Daish” används av många muslimer men har tydligen förbjudits av gruppen själv då det påminner om arabiskans ”daes” och ”daw’ish”. Det första betyder ”trampa ner” eller ”krossa” och det andra står för trångsynt person som tvingar på andra sina åsikter. Ett bättre namn för organisationen får man leta efter.

Annons
Annons

Efter varje terrordåd växer förhoppningen om att nu ska folk äntligen förstå vad som faktiskt händer. Tyvärr blir man ofta besviken. Det dröjer inte länge innan relativister sätter igång med att skylla på alla utom terroristerna själva. I DN tar Stefan Jonson upp europeisk rasism, som om ett genuint engagemang för allas lika värde kan få någon att begå massmord. Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg pratar som vanligt om nykolonialismen men förklarar inte hur västvärldens ovilja att engagera sig i Syrienkriget är ett exempel på det. Pierre Schori skyllde allt på korstågen istället för att berätta om hur mongolerna förstörde Bagdad och kalifatet år 1258. Att skylla Mellanösterns problem idag på en fattig, glest befolkad stäpp är väl lite svårare än att bara lägga skulden på väst, får man anta. Margot Wallström valde av någon anledning att prata om Israel.

Redan i Nürnbergrättegångarna slog man fast att individer är skyldiga till brott, inte strukturer eller upplevda historiska oförrätter. Det är ganska vanligt att angripare, som Hitler, Putin, al-Qaida och nu Daish förklarar sina handlingar med att man har utsatts för en provokation. Teatern Bataclan hade tidigare judiska ägare och lät ofta israeliska artister uppträda där. För det fick man ta emot flera hot från radikala islamister. Enligt terrorns apologeter borde kanske judar inte äga teatrar i Paris om man vill slippa en massaker.

Daish har tagit den radikala islamismen till dess yttersta spets. Våldet är inte så mycket ett verktyg som ett mål i sig. Det är skrämmande men det är egentligen ingenting nytt. Paul Berman beskriver i sin bok Terror och liberalism hur kampen mot islamismen egentligen är en variant på samma kamp som präglat världen under en stor del av 1900-talet – den mellan det fria, öppna samhället och dess fiender. Fienderna har starka övertygelser men dessa förvrids lätt till en fanatisk dödslängtan. Även om man skulle vilja finns helt enkelt inte någon mängd ursäkter eller eftergifter som skulle vara tillräckliga för att få sådana personer att sluta.

Annons
Annons

Det främsta skälet till att Daish lyckades etablera sig i Syrien våren 2013 är inte invasionen av Irak tio år tidigare. Deras föregångare, ISI, grundades förvisso där men var på fallrepet efter en koordinerad insats av USA och de sunnitiska stammarna. I Syrien fanns dock ett maktvakuum och Assadregimens krig mot den egna befolkningen gjorde många sunniter mottagliga för budskapet.

**Terrordåden i Paris var en **välplanerad operation som aldrig hade varit möjlig utan tillgång till en skyddad zon som Daish har i Syrien. Enda sättet att besegra dem fullständigt kräver därför att väst engagerar sig för en permanent och framför allt rättvis lösning på Syrienkriget. Det kan inte enbart göras med militära medel men samtidigt går det inte utan en militär komponent. Att bara bomba från luften är otillräckligt. Så försökte USA få bort al-Qaida i Afghanistan före 11 september med välkänt resultat.

Att göra gemensam sak med Assad vore katastrofalt då man enbart skulle alienera den sunnitiska majoriteten. Stöd till kurderna, den grupp som mest framgångsrikt har bekämpat Daish, är nödvändigt men man måste samtidigt förstå att deras inflytande i Syrien är begränsat. Västvärlden stödde inte Fria syriska armén när chansen fanns och nu ser vi konsekvensen av det.

De moderaterna rebellerna är trängda när Assad kan lita på ryska bombplan som enligt Putin är riktade mot Daish men verkar snarare fokuserade på just deras områden. Det nuvarande läget i Syrien är därför en utmärkt lektion i vad som händer när väst inte engagerar sig – någon annan, i princip alltid värre aktör, gör det istället.

Annons
Annons

**Nu har flera EU-länder sagt **att man tänker hjälpa Frankrike. Måtte det inte stanna vid ord. Den militära strategin kan inte vara full av förbehåll. Som den franske filosofen Bernard-Henri Lévy skrev betyder ”No boots on their ground” enbart ”More blood on our ground”.

Om den fria världen tar sig samman och alla länder har ”Vad kan vi göra?” istället för ”Hur slipper vi bli måltavlor?” som ledstjärna kommer Daish inte att ha lång tid kvar. En koalition av västerländska och sunniarabiska stater som är beredda att göra allt som krävs behöver skapas. Daish narrativ är att de är närmast oövervinnerliga. Det måste motbevisas.

Parallellt med den militära kampen måste en ideologisk kamp föras. Det stämmer att Daish lockar marginaliserade ungdomar men i vilken tid har ungdomar inte känt sig marginaliserade?

Problemet är att det finns en väldigt farlig ideologi, den radikala islamismen, som fångar upp detta. En likande roll hade nazismen och kommunismen en gång i tiden, nu har dessa läror förpassats till historiens sophög.

**Muslimer har en särskild roll **i denna kamp. Inte för att muslimer som grupp är ansvariga för radikal islamism utan för att de kan marginalisera Daish berättelse på ett sätt som icke-muslimer inte kan.

Det enda man uppnår genom att lägga skuld på offren är att bjuda in till fler attacker. Om man tycker att judar får driva teatrar, att satirtecknare får rita vad de vill och att kvinnor inte ska behandlas som sexslavar har man redan ”provocerat” Daish. Terrorns apologeter kan förslagsvis förbereda sig på den totala kapitulation man kommer att tvingas till. Bara de gör det i sitt eget namn, inte andras.

AARON KOREWA är säkerhetspolitisk skribent, knuten till Atlantic Council och Frivärld.

Redaktionens lästips! Charles Krauthammer i Washington Post ser hur Obama förlorar Syrien efter att ha prioriterat miljöfrågan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons