Foto: Ill: Emma-Sofia Olsson, foto:Severe / Shutterstock

Abba-Björn: Svårt att förstå dem som ber till Gud nu

Det är obehagligt när religiösa röster i debatten sällar sig till den vetenskapsfientlighet som kännetecknar populister, skriver Björn Ulvaeus. Han förklarar också varför han ser så lugn ut – trots att döden närmar sig.

Uppdaterad
Publicerad
Björn Ulvaeus.
Björn Ulvaeus. Foto: Marte Lundby Rekaa/TT

Under naturkatastrofer som tsunamin i Thailand, och nu när coronaviruset härjar, är det extra svårt för oss ”non believers” att förstå varför människor ber till den som i förstone förorsakat eländet i enlighet med sin egen plan.

Teodicéproblemet gör sig för närvarande påmint på ett obarmhärtigt sätt och många känner sig kallade att, om inte förklara, så åtminstone vägleda. Så som den gör som vet vägen.

Joel Halldorf, som skriver på Expressens kultursidor, är en av dem och han säger så här i en krönika (10/4): ”Gud ger ingen förklaring. För lidandet är inte ett problem eller dilemma; det är inte en enkel ekvation som vi kan lösa ut. Lidandet är ett mysterium. Och Guds svar är att sörja. Att inte bara stå vid sidan och sympatisera med de lidande, utan att själv bli en som lider.”

Jag skulle kunna fråga: Hur vet du att Gud sörjer?

Notera att han uttrycker sig som om han visste hur det ligger till. Jag skulle kunna fråga: Hur vet du att Gud sörjer? Men det gör jag inte här.

Lidandet är förvisso ingen enkel ekvation, men ett mysterium är det bara om man föreställer sig en yttre mening med människolivet. Annars har det nästan alltid sina psykiska och fysiska förklaringar.

Det där sättet att trosvisst uttrycka sig är väl harmlöst och något präster kan få ägna sig åt utan att vi andra lägger oss i, men när Halldorf gör sig till tolk för sådana som jag, de underförstått krassa och fantasilösa ”rationalisterna”, blir det obehagligt:

Annons

”Rationalisterna kräver ordning och sträcker sig efter förklaringar. Detta är Guds dom och naturens straff, säger de.”

Ja, vetenskapsmän kräver naturligtvis ordning och reda i sin forskning.

Ja, avsikten med forskningen är naturligtvis att ta reda på så mycket vi kan om världen vi lever i. Som att hitta ett vaccin mot covid-19.

Men nej, vi säger verkligen inte att ”detta är Guds dom” för vi saknar kunskap om Gud.

Det jag tycker är obehagligt här är att Halldorf tycks sälla sig till dem som uttalar sig föraktfullt och nedlåtande om ”eliten” och ”experterna”. Till den vetenskapsfientlighet som, dold eller ej, kännetecknar populister och deras anhängare. Flumideologi och religion är en kombination som Trump, Putin och Orbán med framgång använder sig av. Vi är än så länge tack och lov förskonade från det i Sverige.

Expertis och vetenskap höll på att trängas undan alltmer innan coronaviruset slog till. Till förmån för konspirationsteorier och vidskepelse, dumhet och okunskap. Det är ironiskt att de som ropade efter starka män nu blir tvungna att vända sig till fienden för att få vägledning – till eliten av experter.

Annons

Det kanske kommer något gott ur allt detta när vi reser oss och går in i post corona-eran. När vi börjar tackla klimatförändringen igen. Vårt hopp står till vetenskap, teknologi och människans förmåga till anpassning. Det kräver ledare med hög intelligens, kreativitet och kunskap, inte sådana ”som är som vi”. För om du tänker, ”jag skulle ju lika väl kunna vara president för det här landet som hon eller han”, så är du automatiskt diskvalificerad.

Joel Halldorf skriver i en annan krönika (27/3) om ”rädslans” liberalism och återger förmodligen oavsiktligt hur religioner skulle kunna ha uppkommit:

”Den som är rädd låter sig allt för lätt manipuleras, och trygghet är som en drog: Vi får aldrig nog – och vi kan aldrig bli tillräckligt säkra. Därför behöver vi konfrontera vår dödsångest, och förvissa oss om att det inte är den som driver oss.”

Jag googlade på Andrev och jag är mycket riktigt en av de där han tycker ser så lugna ut när de är nära döden.

Men är det inte just dödsångesten och rädslan över att vår egen personliga berättelse ska ta slut i dödsögonblicket, som fick oss att skapa religioner till att börja med? I dem finner vi tröst och trygghet. En varm känsla över att ingå i ett större evigt sammanhang. Oavsett om vi är manipulerade eller inte.

Annons

”Jag begriper inte hur människor som är 30–40 år äldre än jag kan se så lugna ut, varför de som är så nära döden inte bara går omkring och skriker av rädsla för det stora ingentinget”, skriver Andrev Walden i en utmärkt artikel i Dagens Nyheter (29/4) där han också bemöter Halldorf. Jag googlade på Andrev och jag är mycket riktigt en av de där han tycker ser så lugna ut när de är nära döden. Jag fyllde 75 nyligen.

Jag kan naturligtvis inte veta, men jag satsar på att det ”stora ingentinget” är just – ingenting. Och det är väl inget att vara rädd för. Tvärtom. Det finns en tröst i att inte behöva bry sig om hur det känns eftersom det i ingentinget per definition inte finns något subjekt som kan känna alls. Det känns tryggt.

Människor behöver något att tro på, säger inte bara präster utan också många som helt klart inte räknar sig själva till dem som har det behovet. Det sägs i en förstående och förlåtande ton, som om de talade till barn. Jag tycker att även de som inte tål att se Muhammed på bild ska behandlas som vuxna. Oavsett vad de tycker sig behöva.

Att något efterfrågas på en marknad betyder nämligen inte att det automatiskt kan tillhandahållas. Konsumenten får i trosuppfattningssammanhang vara beredd på att sänka kvalitetskraven och intala sig att den tillgängliga produkten får duga. Det kallas ”leap of faith”.

Jag förmår inte att göra det hoppet fastän jag i en 40-årings ögon verkar stå vid gravens rand. Ändå tänker jag på döden nästan varje dag utan att känna rädsla. Döendet däremot, det obevekliga, utdragna döendet inger mig otrygghet och fruktan. Det skulle jag vilja bestämma över själv.

Björn Ulvaeus

Kompositör och textförfattare.

Björn Ulvaeus.

Foto: Marte Lundby Rekaa/TT