Annons

Jayne Svenungsson:Abbotens vision satte historien i rullning

UTVECKLINGSTANKEN. I själslig vånda grubblade Joakim av Floris över den obegripliga treenigheten. Den idag tämligen bortglömde 1100-talstänkaren anses ha kommit fram till västerlandets viktigaste och mest förförande idé.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Pingstdagens morgon år 1183 grips Joakim av Floris av en mäktig vision. Den kalabriske abboten hade sedan en tid dragit sig tillbaka till klostret Casamari för att finna ro att skriva och kontemplera. Men just denna morgon ansätts han av tvivel. Ju mer han begrundar saken, desto mer obegriplig finner Joakim tanken att Gud på en och samma gång skulle vara tre personer och ett väsen.

Förfärad av sin oförmåga att tro på Guds heliga treenighet hänger sig Joakim åt intensiv bön. Det är då visionen framträder. Joakim ser i sitt inre bilden av en tiosträngad lyra genom vilken treenighetens fulla mysterium strålar fram så ljust och så klart att tvivlet med ens förbyts i lovprisning. Inspirerad av visionen påbörjar han kort därefter arbetet med ”Psalterium decem chordarum”, en teologi om treenigheten som saknar motstycke i den tidigare kristna traditionen.

Det innovativa med Joakims utläggning av treenigheten är att han väver in den i historien, förstådd som den scen där dramat om världens förlossning utspelar sig. Nu hade redan de tidigaste kristna teologerna skilt mellan Faderns tid, knuten till det gamla förbundet, och Sonens tid, den eon som inletts med Kristi uppståndelse och som förväntades vara till den yttersta domen.

Annons
Annons

Joakim går ett steg längre och urskiljer även en tredje tid, knuten till den heliga Anden. Han introducerar därmed ett inte helt oväsentligt element av
progression i den kristna synen på historien: det ideala tillståndet, Andens tid, väntade alltjämt på sitt förverkligande i en nära förestående jordisk framtid.

Hade Joakim i sviterna av sin vision uppfunnit västerlandets viktigaste idé, på en och samma gång fasansfull och förförisk, nyckeln till civilisatorisk blomstring men också roten till våra mörkaste civilisatoriska avarter?

Det är som framstegsidéns upphovsman han ofta skildrats, denne idag praktiskt taget bortglömde 1100-talstänkare; inte minst i tider då man haft goda skäl att tvivla på idéns välsignelser. När desillusionerade 1900-talstänkare såg sig i backspegeln och försökte finna roten till seklets onda var det inte sällan hos Joakim av Floris de landade.

Så exempelvis Karl Löwith. Driven i exil från ett Europa som låg i ruiner brottades den tyske historiefilosofen med att förklara det moderna projektets faustiska övermod. När han 1949 publicerar sitt magnum opus, ”Meaning in History”, tillskriver han Joakim en väsentlig del av ansvaret för vad som gått snett. Med Joakim förvandlas idén om ett eskatologiskt gudsrike till en vision om ett gudomligt ordnat fridsrike på jorden. När hans idéer sedan lever vidare och på sikt sekulariseras försvinner föreställningen om en högre gudomlig ordning. Kvarstår ett gudsrike utan Gud, den förrädiska drömmen om himmelriket på jorden.

Konservativa politiska tänkare som Eric Voegelin och Melvin Lasky gick ännu längre. I ”The New Science of Politics”, publicerad efter erfarenheten av andra världskriget, återför Voegelin tämligen oavkortat 1900-talets totalitära politiska utopier på Joakims idé om en tredje världshistorisk fas som samtidigt föreställs vara fullbordans tidsålder. Lyssna bara på orden ”Tredje riket”. Eller betänk kommunismens tredelade historieschema där det sista, tredje stadiet utgörs av det klasslösa samhället.

Annons
Annons

Nu fanns förvisso också de som tecknade mindre graverande porträtt av den kalabriske abboten. Hos radikala tänkare som Ernst Bloch och Jacob Taubes framställs Joakim snarast som en protosocialistisk gestalt vars vision om ett idealt jordiskt tillstånd ingjutit kraft i såväl religiösa som sekulära reformrörelser in i modern tid. Inte desto mindre är det alltjämt bilden av en politisk revolutionär som framträder.

Men stämmer denna bild verkligen? Frågan ställs av Matthias Riedl i en avhandling som kom en bit in i det nya århundradet, ”Joachim von Fiore: Denker der vollendeten Menschheit“ (2004). Hans svar är att det finns goda skäl att betvivla bilden. Går man till Joakims egna texter finner man föga stöd för den samhällsomstörtande filosofi som flera av 1900-talets politiska tänkare alstrade fram ur dem.

Därmed rör vi också vid problemets kärna. Få av de kulturpessimistiska tänkare som utmålade Joakim som hjärnan bakom västerlandets värsta utopier hade i någon vidare grad läst hans texter. Snarare rörde det sig om en traderad bild som gått i arv från författare till författare utan att någon egentligen bemödat sig om att gå till källorna.

Nu är detta inte helt märkligt. Tillgången till Joakims verk har in i modern tid varit närmast obefintlig. Undantaget delar av verket ”Liber Concordiae” (som transkriberades och trycktes i början av 1980- talet) har hans tre huvudverk endast funnits att tillgå i en faksimilutgåva från 1500-talet. Ett par mindre verk har översatts till italienska, i övrigt finns bara kortare utdrag av hans omfattande författarskap översatta och utgivna.

Annons
Annons

Det är därför något av en historisk händelse när det tyska förlaget Hahnsche Buchhandlung nu påbörjat utgivningen av Joakims samlade verk inom ramen för den anrika serien ”Monumenta Germanica Historica”. Det första bandet kom i fjol och utgörs av det redan nämnda verket ”Psalterium decem chordarum”. Det är i det här verket som Joakim mest utförligt utvecklar sin idé om en tredje historisk tidsålder, eller för att vara exakt, ett tredje ”tillstånd”. Det latinska begrepp han använder är nämligen
status, inte
tempus, vilket inte är helt oväsentligt i sammanhanget.

Efter att ha återgett och utvecklat visionen av Guds treenighet i den första boken, går Joakim i den andra boken vidare till att utveckla idén om historiens tredelade struktur. Grundtanken är att historiens synliga ordningar ytterst avspeglar Guds osynliga ordningar.

Hur ska vi då förstå Joakims idé om en
tertius status, om vi för ett ögonblick återvänder till Riedls invändning mot den traderade bilden? Enligt Riedl handlar det först som sist om en politisk vision. Joakim var en samhällsteoretiker av rang, en man som tog del av sin tids politiska samtal och som konsulterades av både kyrkliga och världsliga ledare. Samma engagemang återspeglas i hans texter. I synnerhet i de mogna verken upptas Joakim mer än något annat av strävan att finna den mest fulländade ordningen för mänsklig samlevnad.

När detta är sagt bör det dock påpekas att vi rör oss i en tid då det ännu inte är möjligt att skilja politiskt tänkande från teologiskt; först med renässansen uppstår en filosofisk miljö skild från kyrkan. Joakims vision är sålunda i lika hög grad en teologisk som en politisk vision. Det är därför inte heller förvånande att han finner mönstret för den mest fulländade mänskliga ordningen inom klostrets värld. Den mest perfekta jordiska ordningen måste rimligen vara den som mest utsökt återspeglar den himmelska, och var finner man den om inte i munkarnas kontemplativa liv?

Annons
Annons

Därmed kan vi ringa in det kvalitativt nya som Joakim tänker sig ska utmärka historiens tredje
status: det handlar om att det kontemplativa livet ska breda ut sig på det aktiva livets bekostnad och i förlängningen bringa fred och välstånd till hela kulturen.

Betraktar man denna stillsamma vision ligger det inte helt nära till hands att i Joakim se anfadern till 1900-talets våldsamma utopier.

Ligger det då ingenting i bilden av Joakim som inspiratör för utopistiska rörelser? Det vore svårt att förneka att så är fallet, och detta är inte heller vad Riedl gör. Efter Joakims död (1202) lever hans texter vidare och blir till inspiration för kritiska strömningar såväl inom som utanför kyrkan. 1210 grundas Franciskanerorden och det dröjer inte länge innan någon utpekar den nya orden som det synliga tecknet på att den nya tiden brutit in.

Därmed är bollen i rullning. Radikala falanger av orden går än längre och utropar sig själva till exklusiva bärare av den heliga Anden i protest mot en kyrka som uppfattas ha svikit sina apostoliska ideal. Under hela senmedeltiden och ända in i reformationseran åberopas Joakims idéer av karismatiska grupper som vill bryta sig ur de rådande kyrkliga ordningarna.

Men berättelsen tar inte slut här. När nya tiden brutit in och filosofin kastat av sig sin teologiska barlast dyker Joakim upp igen, om inte till innehåll så till form. På 1700-talet hämtar den tyske upplysningsfilosofen Gotthold Lessing inspiration i Joakims vision om ett fördjupat andligt seende hos människan. Under 1800-talet märks hans namn bland de utopiska socialisterna. När Auguste Comte, själv en tid saint-simonist, konstruerar sin trestegstrappa för människans resa från barbar till civiliserad varelse pekar han specifikt ut Joakim som en av sina föregångare. Och på den vägen fortsätter det.

Annons
Annons

Voegelin och hans gelikar var alltså inte helt ute och cyklade. Men frågan är just vad som kan återföras på Joakim själv och vad som är en verkan av det självständiga liv hans texter snart kom att leva. När Voegelin polemiskt kopplar samman såväl nazismens Tredje rike som kommunismens klasslösa samhälle med Joakims
tertius status, förbiser han en rad väsentliga saker.

Som redan påpekats talar Joakim om
status, inte
tempus. Det är alltså ingen ny tidsålder han förkunnar, utan ett nytt kvalitativt tillstånd för människan på jorden. Även om Joakim tänkte sig att detta nya tillstånd snart skulle bryta in och innebära en synlig förändring var det inget revolutionärt skede han förutsåg. Tvärtom var han övertygad om att de tre tillstånden låg förborgade i varandra och verkade parallellt. Det tredje tillståndet innebar därför inget annat än en kvalitativ fördjupning av de två tidigare tillstånden.

Häri ligger onekligen den viktigaste skillnaden i förhållande till flera av de moderna utopierna: Joakim trodde aldrig att historien började med honom själv. Hans verk är istället en viktig påminnelse om det förflutnas betydelse för våra framtida visioner. Det är just minnet av historiens tidigare tillstånd – misslyckanden såväl som välgångar – som hjälper oss att skilja bättre visioner från sämre.

Men denna upptagenhet med det förgångna får heller aldrig bli förlamande och hindra människan från att sträcka sig mot nya horisonter. På den här punkten hade även 1900-talets kulturpessimister haft ett och annat att lära av den medeltida abboten. Inte så att det under förra seklet saknades skäl att känna uppgivenhet inför mänsklighetens öde. Men gränsen mellan legitim pessimism och farlig cynism visade sig ibland vara hårfin.

Annons
Annons

Kanske är det ett hoppfullt tecken att Joakims verk ges ut på nytt en bit in i det tjugoförsta århundradet? Nog har en del vatten flutit under broarna sedan efterkrigstidens svartsynta författare förutspådde den västerländska kulturens successiva upplösning. Samtidigt är det svårt att inte slås av den påtagliga frånvaro av livskraftiga visioner om vad som är ett gott samhälle som präglar såväl det politiska som det akademiska samtalet idag.

Det är i detta klimat uppfriskande att ta del av Joakims vision om ett mer fulländat tillstånd för människan på jorden. Må vara att hans historiefilosofi rymmer vissa utopiska inslag. Men låt oss då inte glömma att utopier inte enbart är av ondo. Tvärtom är det utopiska föreställningar som historien igenom hjälpt människan att undkomma vad Mircea Eliade kallat ”historiens terror” – den förtryckande idén att historiens faktiska gestaltningar inte kunde vara annorlunda. Utopier, när de är som bäst, hjälper oss just att kunna föreställa oss världen annorlunda.

Jayne Svenungsson
Jayne Svenungsson är lektor i systematisk teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons