Från Folkpartiet till Liberalerna. I 34 år har Barbro Westerholm varit medlem i partiet.
Från Folkpartiet till Liberalerna. I 34 år har Barbro Westerholm varit medlem i partiet. Foto: Simon Rehnström

Abortkämpens sista strid: ”Fullständigt historielöst”

Hon gillade inte 70-talsfeministerna – men var med och lade grunden för svenska kvinnors frigörelse. För SvD:s Sophia Sinclair berättar Barbro Westerholm (L) om oron för en backlash, om partiledarstriden i L och de politiska spänningarna i familjen.

Publicerad

Hon måste harkla sig några gånger innan rösten bär.

– Ursäkta, jag har visst inte sjungit upp mig riktigt.

Barbro Westerholm visar in i sitt arbetsrum i riksdagen – det finaste på partikansliet, tycker hon, även om utsikten mot putsfasaderna på innergården i Gamla stan är lite trist.

På väggen hänger gulnande valaffischer signerade Folkpartiet. Framtidspartiet, som de också tyckte om att kalla sig 1952.

”50 år i kamp för människan, rättvisan, friheten” går det att läsa på den ena. ”Leder rätt, ökar starkt” på en annan.

Homosexualitet listades fortfarande som en mental rubbning, under kod 302, intill schizofreni.

I dag har både namn och logga bytts ut, men det är fortfarande de orden Barbro Westerholm säger sig kämpa för. Även om hon stundtals tvingats betala ett högt pris för sin kamp. Ibland har det till och med inneburit svek från det egna partiet.

Förutom de gamla valaffischerna och en tjock-tv är det inte mycket som skvallrar om att hon är – som hon själv formulerar det – årsrikast i riksdagen, med sina 85 år.

Snart fyra decennier har gått sedan hon på allvar blev ett namn i den svenska offentligheten. Det lilla regnbågsfärgade L:et som är fäst vid kavajslaget ger en fingervisning om varför.

Barbro Westerholm tror att Liberalerna kan vinna tillbaka väljarnas förtroende efter ett partiledarskifte.
Barbro Westerholm tror att Liberalerna kan vinna tillbaka väljarnas förtroende efter ett partiledarskifte. Foto: Simon Rehnström

Allt förändrades en mulen onsdag i augusti 1979. Hon var generaldirektör på Socialstyrelsen, och möttes av en ovanlig syn den morgonen. Ett 50-tal homosexuella aktivister, utrustade med visselpipor och banderoller, ockuperade myndighetens trapphall. De krävde att hon skulle lyssna – eller avgå.

Homosexualitet var avkriminaliserat sedan länge. Men slog man upp Socialstyrelsens sjukdomsklassifikation listades det fortfarande som en mental rubbning, under kod 302, intill schizofreni och antisocial störning.

Att som nytillträdd på sin post mötas av intågande demonstranter skulle kunna få vilken generaldirektör som helst att kallsvettas.

Men inte Barbro Westerholm.

Till skillnad från många av sina tjänstemannakollegor ryggade hon inte för deras vrede.

– Nu är det dags att vi stryker det här ur registret, deklarerade hon.

Socialstyrelsens aidsspecialist Jan-Olof Morfeldt och generaldirektör Barbro Westerholm 1985.
Socialstyrelsens aidsspecialist Jan-Olof Morfeldt och generaldirektör Barbro Westerholm 1985. Foto: Ragnhild Haarstad

Men ockupanterna ville ha en garanti, så hon fick köpslå. De bestämde att generaldirektören regelbundet skulle träffa dem fram till dess att sjukdomsbegreppet avskaffats. Det blev en oväntat kort process.

Två månader senare var Sverige det första landet i världen att friskförklara homosexuella.

I Barbro Westerholm väcktes en sovande politisk tiger.

Efter valet i fjol inledde hon sin åttonde mandatperiod som riksdagsledamot för Liberalerna, men den positionen såg hon inte alls framför sig den där sensommardagen 1979. Då var hon ju opolitisk generaldirektör.

Jag var Social- och Medicinalstyrelsens lägst betalda doktor. Det var jag också som generaldirektör.

Samtidigt gav ockupationen av Socialstyrelsens trappa henne ett rykte som kontroversiell. En generaldirektör som inte ryggade för att ta ställning, inte ens när det innebar att gå i klinch med den biträdande socialministern Gertrude Sigurdsen (S).

– Jag märkte inte själv att jag gled över på politikens område, till exempel när vi drev frågan om assisterad befruktning, en restriktivare tobakslag och ett antal andra frågor där ministern och jag inte tyckte lika.

Men trots schismer undkom hon den ökända elefantkyrkogården. När hennes förordnande gått ut efter sex år lämnade hon posten utan större dramatik.

– Så jag slapp hamna i en skrubb på socialdepartementet, utredandes något som ingen skulle ha glädje av.

Tiden på socialstyrelsen var inte den första i hennes yrkesliv som kantats av kontroverser, och knappast den sista.

Hela sin karriär har Barbro Westerholm drivits av att ge de marginaliserade en röst. Ibland har hon själv tillhört dem, i egenskap av kvinna på mansdominerade arenor. Den som kliver in på Socialstyrelsen i dag möts av ett porträtt av Barbro Westerholm målat i olja, omgiven av manliga föregångare och efterträdare.

– Jag var Social- och Medicinalstyrelsens lägst betalda doktor. Det var jag också som generaldirektör, påpekar hon.

Men ofta har hon befunnit sig på en position med makt. Som läkare, professor, generaldirektör, riksdagsledamot.

Annons
Barbro Westerholm (L).
Barbro Westerholm (L). Foto: Simon Rehnström

Varför har hon så ofta ställt sig på de förtrycktas sida?

I sitt svar återkommer hon till ockupationen av Socialstyrelsens trappa.

– Det handlar om att byta plats i tankarna med dem det gäller. När jag lärde känna dem som satt på trappan och fick höra om det hat de utsattes för, hur de blev av med sina jobb och relationen till sina familjer – då kunde jag ju inte sitta still och bara titta på.

Men den empatiska ådran – och även den politiska – har funnits där betydligt längre.

Hon minns när hon som 13-åring följde med sin pappa till en ramaffär, som förestods av två män. De gick hemåt, hand i hand.

– Jag frågade min pappa varför de höll varandra i handen, och han förklarade att de två männen älskade varandra på samma sätt som han älskade min mamma. Jaha, tänkte jag. Då var det inte mer än så.

Uppväxten med en liberal men inte partipolitiskt aktiv pappa färgade också hennes syn på jämställdhet.

Ska staten in i människors kök och sängkammare och styra deras liv in i detalj? Nej!

SvD Näringsliv har i ett flertal artiklar skrivit om det nya glastaket, om hur kvinnor år 2019 fortfarande möter osynliga hinder på arbetsmarknaden. Både politiker och forskare hävdar att en förändrad föräldraförsäkring kan vara lösningen.

För Barbro Westerholm är svaret enkelt. Männen ska ta ut en större del av ledigheten.

– Jag vill se en ny mansrörelse, som består av de pappor som redan varit lediga. Männen har en väldigt viktig roll och den här frågan har mest drivits av kvinnor och kvinnliga politiker. Det behöver förändras.

Vill du lagstifta om fler pappamånader?

– Nej, jag vill undvika mer lagstiftning. Ska staten in i människors kök och sängkammare och styra deras liv in i detalj? Nej! Som liberal tycker jag att alla andra möjligheter ska försökas först och då menar jag att den här opinionsbildningen kan fungera, men den är inte tillräckligt prövad.

Barbro Westerholm sitter just nu sin åttonde mandatperiod som riksdagsledamot.
Barbro Westerholm sitter just nu sin åttonde mandatperiod som riksdagsledamot. Foto: Simon Rehnström

När vi ses är EU-valrörelsen i sin linda. Klimat, kriminalitet och migration dominerar agendan. Men några veckor senare kommer aborträtten att användas som ett politiskt slagträ, efter Dagens Nyheters avslöjande om att den tidigare EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) röstat mot aborträtten 22 gånger i under sina fyra år i Bryssel.

På andra sidan Atlanten rasar samtidigt en infekterad debatt i USA, efter att delstaten Alabama röstat ja till ett totalförbud mot abort – även vid våldtäkt eller incest.

Barbro Westerholm lutar sig tillbaka i fåtöljen och suckar. Pannan läggs i djupa veck.

Hennes arbete för kvinnors rätt till abort började för över 50 år sedan, när hon som 24-årig medicinstuderande obducerade kvinnor som dött i sviterna av illegala aborter. Många tvingades åka till Polen och genomgå ingreppet under osäkra förhållande. Några hade tagit sitt liv. Många av dem jämnåriga med henne själv. Hon kunde inte förstå varför det inte fanns ett säkert, lagligt alternativ.

– Min pappa var väldigt kritisk mot att det på den tiden pekades finger mot kvinnor som blev gravida före giftermål. Han tyckte att det var deras ensak, deras privatliv. Ingen skulle lägga sig i. Barn skulle vara önskade och det bestämde kvinnan över själv, säger hon och tillägger:

– Jag var själv väldigt skraj att bli med barn före giftermål. För det skulle man inte bli. Varje gång mensen var sen var man verkligen skärrad.

Fullständigt historielöst. De politiker som är för en ändring av abortlagen har bara en sak att göra – läs på!

Skräcken delade hon med klasskamrater, kollegor, vänner. Det hände mer än en gång att någon av dem försvann, ljudlöst, från utbildningen.

– De relegerades för att de blivit gravida. Det var flickor som verkligen behövde studera, och i stället fick en framtid med ett oplanerat barn och utan utbildning.

Att aborträtten nu ligger på förhandlingsbordet i flera europeiska länder väcker ont blod i henne.

– Det är fullständigt historielöst. De politiker som är för en ändring av abortlagen har bara en sak att göra – läs på!

Ser du att en inskränkning av abortlagen kan bli verklighet i Sverige?

– Vi ska inte negligera risken. Vi som är för dagens lagstiftning måste hela tiden vara på bettet att försvara den, och förklara för kommande generationer vad som händer om vi backar.

Länge har hon betraktats som en galjonsfigur för den liberaliserade svenska abortlagen som trädde i kraft 1975, och som innebär att kvinnan har självbestämmande i frågan fram till graviditetsvecka 18. Lagen splittrade alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet, men då var också de politiska spelreglerna annorlunda. I dag ska ledamöterna följa partilinjen. Då var det fri röstning, och en fråga i riksdagen kunde förankras utan enighet inom partiet.

I Barbro Westerholms ögon innebar det ännu en seger för jämställdheten. Tio år tidigare hade hon drivit igenom en legalisering av p-piller som preventivmedel hos Medicinalstyrelsen, trots missnöje från sina manliga överordnade. 1971 försvann också sambeskattningen.

Annons
Foto: Simon Rehnström

Samtidigt hade en annan politisk rörelse formats och växt sig stark, även om de från Westerholms perspektiv befann sig i periferin. Den socialistiska jämställdhetskampen med Grupp 8 i spetsen betraktas av många som avgörande för svensk feminism. De krävde kvinnors rätt till utbildning, arbete och daghem. Och de var ett kollektiv.

Barbro Westerholm stod ofta ensam. En individualist.

Det var ingenting hon led av, säger hon i dag. Snarare tvärtom.

– Nej, jag var arbetsnarkoman inom läkemedelsområdet. Så vad som pågick i politiken... Jämställdhet var ju inte politiskt för mig. När jag förespråkade p-piller och aborträtt under min tid på Medicinalstyrelsen var jag inte politiker, utan farmakolog och läkare. Jag utgick bara från den kunskap jag hade. Att jag sedan dessutom var kvinna reflekterade jag inte över vid det tillfället.

Du har sagt att du inte kunde identifiera dig med Grupp 8-rörelsen. Varför?

– Dels var det socialismen. Men för mig var det också kvinnor som på ett eller annat sätt haft konfrontationer med män, som jag uppfattade inte gillade män. Jag kände mig inte hemma där.

Då är jag definitionsmässigt feminist även om jag har litet svårt för själva ordet.

Hur menar du?

– För mig har ordet feminism inte en positiv klang beroende på de sammanhang det användes i från början. Fortfarande använder jag ordet jämställdhet för att markera att det är båda könens ansvar att verka för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Och då är jag definitionsmässigt feminist även om jag har litet svårt för själva ordet.

Men fanns det tillfällen då du kunde sakna gemenskapen som beskrivs i till exempel Grupp 8? Ni strävade ofta mot liknande mål.

– Jag saknade inte det stödet då. Men sedan i efterhand har jag ju lärt mig att ska man driva kontroversiella frågor är det väldigt bra att ha en bred opinion med sig i ryggen.

En lärdom som kom den hårda vägen. Hon syftar delvis på vägen fram till klubbningen av tobakslagen 1993 och lagen mot åldersdiskriminering 2013. Till viss del också på den skarpa interna kritiken som riktades mot henne inifrån dåvarande Folkpartiet, efter valet 1998. Partiet föll brant till 4,72 procent och höll sig med nöd och näppe ovanför riksdagsspärren.

Ibland har jag inte röstat som mitt parti utan enbart som jag själv tycker, och det har oftast accepterats.

Att idogt ha stått ensam när opinionsvindarna blåst åt motsatt håll straffade sig.

– Det fanns konservativa åsikter inom partiet. En del tyckte till exempel inte om homosexualitet. När det gick väldigt dåligt för oss i valet beskyllde man mig för att vara orsaken till resultatet, eftersom jag drivit de här kontroversiella frågorna. Och en hel del liberaler gick över till KD – det var ett väldigt bra val för dem.

Har du någon gång känt att du behövt offra något för din kamp i de här frågorna?

– Nej. Men jag har fått mig ett antal tankeställare. Jag vet bland annat att det har funnits uppdrag inom akademin som jag inte har fått, för att jag har betraktats som... För självständig.

Vad menas med ”för självständig”?

– Ja, vad de menade med det... Det var väl att jag inte kroknade för andras viljor om jag själv kände att det var fel att krokna. Det här får man också fundera över i politiken; alla mina beslut har jag inte älskat – men kan jag leva med dem? Och om jag inte kan det, vad är det för möjligheter jag då ger upp?

– Ibland har jag inte röstat som mitt parti utan enbart som jag själv tycker, och det har oftast accepterats. Det är också en stor skillnad mellan åren i början av 90-talet och i dag. Nu ska man följa partiet.

Foto: Simon Rehnström

Hon påpekar samtidigt att sortin från riksdagsplatsen till största del berodde på att hon kände att hon inte kom vidare med sina politiska hjärtefrågor.

Samma känsla av att trampa vatten fyller henne när hon tänker på jämställdhetsdebatten och feminismen i dag.

Bara de senaste veckorna har en ideologisk dragkamp spelats upp inför öppen ridå. Hennes gamla allianskollega Ebba Busch Thor (KD) kräver en ny borgerlig feminism. Kvinnor ska inte behöva göra karriär på samma villkor som män, tycker hon. Finansminister Magdalena Andersson sågar den feminismen vid fotknölarna, och säger att KD är blinda för strukturer.

– Läget är helt klart annorlunda i dag än när jag höll på, konstaterar Barbro Westerholm torrt.

Debatten har blivit för personfixerad, tycker hon. Navelskådande. Det pratas för mycket och händer för lite. Men vems fel är det?

Är man arbetande småbarnsmamma och ska dessutom stå på barrikaderna – vem har tid med det?

Enskilda syndabockar finns inte, menar hon, snarare är det var maktens tyngdpunkt finns i jämställdhetskampen i dag som är problemet. Den måste lyftas från individen och läggas på kollektiv inom politiken. Från en liberal synvinkel kan ett stråk av ironi skönjas i det resonemanget.

Hon förtydligar att det handlar om att fokus ska flyttas från feministiska fixtstjärnor i sociala medier till politiska kvinnoförbund. Där önskar hon ett ”tryck på bred front”, som hon inte tycker finns i dag.

Men kan inte det vara en naturlig del av utvecklingen, att engagemang flyttas till nya plattformar som till exempel sociala medier?

– Jag tror att en hel del vanliga kvinnor – och män – inte identifierar sig med dem, precis som jag inte identifierade mig med Grupp 8. Många känner sig nog inte hemma i det sammanhanget. Sedan handlar det om tid. Hur mycket ska man engagera sig? Är man arbetande småbarnsmamma och ska dessutom stå på barrikaderna – vem har tid med det?

Till viss del kan hon också hålla med Magdalena Andersson i hennes kritik mot den borgerliga feminismen.

– Ebba Busch Thors definition av feminism är otydlig, och den stämmer inte överens med det som jag har lagt i det begreppet tidigare. Det vore bättre att i stället tala om i sak vad hon faktiskt vill, till exempel i abortfrågan. Annars blir det svårt att debattera sakpolitiska frågor.

Efter det såriga uppbrottet 1999, när hon slutade som riksdagsledamot, blev hon ordförande i Sveriges pensionärsförbund. Hon beskriver det som ”ett par väldigt viktiga år”. Idéerna började strömma till igen.

2006 frågade partikollegan Gabriel Romanus om hon inte skulle återvända till politiken. Det behövdes en årsrik person i riksdagen. Efter en tid av rejäl medvind – i valet fyra år tidigare blev Folkpartiet riksdagens tredje största – var opinionssiffrorna på väg ner igen.

Det kändes snarare som att jag flög fram på moln när siffrorna kom. Vi höll ju på att drunkna.

Läget var dock inte i närheten av så allvarligt som det är för Liberalerna i dag. Men den här gången är det ingen som kan skylla motgångarna på Barbro Westerholm.

I EU-valet trillade de nästan ur parlamentet – och förstanamnet på listan ströks dessutom kort innan valet.

I de flestas ögon var resultatet på 4,1 procent en katastrof. Barbro Westerholm är i stället inne i ett lyckorus när jag når henne på telefon, två dagar efter valet.

– Många var besvikna. För mig kändes det snarare som att jag flög fram på moln när siffrorna kom. Vi höll ju på att drunkna. Men i och med att den liberala partigruppen ökade antalet mandat så pass mycket tror jag att den här konservativa vågen i Europa kommer att avta.

Liberalernas kris i Sverige tror hon också är på väg att avta, i och med det kommande partiledarbytet. Hon har tilltro till Erik Ullenhag, som dagen efter EU-valet bekräftade att han kandiderar till posten jämte Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Det är en åsikt som inte delas inom familjen.

Nyamko Sabuni och Barbro Westerholm i Prideparaden 2010.
Nyamko Sabuni och Barbro Westerholm i Prideparaden 2010. Foto: Fredrik Persson/TT

Politiken har fortsatt att locka Westerholmarna i nedåtstigande led. Hennes son Johan Westerholm har en bakgrund som underrättelseofficer, men även som profilerad socialdemokratisk debattör.

De senaste åren har han dock främst gjort sig ett namn via den egna webbtidningen Ledarsidorna.se, där han är redaktör och utgivare. Sajten är i dag politiskt obunden, men har successivt intagit en allt mer kritisk hållning mot svensk migrationspolitik. En del av innehållet som publicerats har anklagats för att vara högerpopulistiskt och ibland även islamofobiskt.

Han är en politiker som drivs av både hjärnan och hjärtat, och har erfarenhet av att tackla många svåra frågor.

”Entré Ullenhag. Exit Liberalerna”, är rubriken på en opinionstext publicerad av Johan Westerholm på onsdagen efter EU-valet. Där skriver han att en ny partiledare med Ullenhags profil kan rasera Liberalernas framtid, framför allt på grund av hans positiva inställning till januariavtalet.

Så hur går diskussionerna mellan mor och son kring middagsbordet?

Barbro Westerholm vill ogärna gå in på detaljer, det är ”en privat fråga”. Men hon berättar att det händer att de pratar politik.

– Visst har vi olika uppfattningar. Men vi har full respekt för varandra, och det är nyttigt att diskutera med oliktänkande – då spetsar man bara sina egna argument.

”Ullenhag har visat att han verkligen kan ena olika viljor”, säger Barbro Westerholm.
”Ullenhag har visat att han verkligen kan ena olika viljor”, säger Barbro Westerholm. Foto: Henrik Montgomery/TT

Hennes övertygelse om att Ullenhag är bäst lämpad att vinna tillbaka väljarnas förtroende står dock fast.

– Han är en politiker som drivs av både hjärnan och hjärtat, och framför allt har han erfarenhet av att tackla många svåra frågor.

För att konkretisera sitt resonemang liknar hon Liberalernas medlemmar vid katter.

– Vi är individualister allihopa och i princip ostyrbara. Men Ullenhag har visat att han verkligen kan ena olika viljor. Det är väldigt viktigt att en partiledare har den förmågan.

Och det har inte konkurrenterna, menar du?

– Jag har mindre kunskap om dem. Däremot vet jag hur viktigt det är att partiledaren man väljer inte hamnar i en position som blir fel för vederbörande.

Kommer partiet verkligen kunna hämta sig från det turbulenta året, och det krossade äktenskap som separationen från Alliansen innebär?

Frågan hinner knappt formuleras.

– Självklart. Titta bara på januariavtalet. Vi har fått med en rad liberala frågor. Kommer vi i mål med alla dem fram till 2022 har vi fått gehör för mer än vad vi tidigare fått i Alliansen och i opposition.

Hon menar att käbblet kring överenskommelsen är ideologiskt. Det handlar också om politisk taktik, att synas och höras.

Ibland behövs det bara tid. Tid att smälta förändringen. Resultatet kommer inte att synas i morgon.

Men hon har inte bråttom, och så här långt tycker hon att allt går enligt ritningarna. Det är en lösning som det går att leva med. Och då vet man att vinden snart vänder, påpekar hon.

Hon har ridit ut stormar förut.

Barbro Westerholm tror att Liberalerna kan vinna tillbaka väljarnas förtroende efter ett partiledarskifte.

Foto: Simon Rehnström Bild 1 av 8

Socialstyrelsens aidsspecialist Jan-Olof Morfeldt och generaldirektör Barbro Westerholm 1985.

Foto: Ragnhild Haarstad Bild 2 av 8

Barbro Westerholm (L).

Foto: Simon Rehnström Bild 3 av 8

Barbro Westerholm sitter just nu sin åttonde mandatperiod som riksdagsledamot.

Foto: Simon Rehnström Bild 4 av 8
Foto: Simon Rehnström Bild 5 av 8
Foto: Simon Rehnström Bild 6 av 8

Nyamko Sabuni och Barbro Westerholm i Prideparaden 2010.

Foto: Fredrik Persson/TT Bild 7 av 8

”Ullenhag har visat att han verkligen kan ena olika viljor”, säger Barbro Westerholm.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 8 av 8