Annons

Ivar Arpi:Aborträtten krockar alltmer med rätten till liv

En kvinna håller en fosterdocka i sin hand.
En kvinna håller en fosterdocka i sin hand. Foto: Esteban Felix / TT
Under strecket
Publicerad

Tekniska framsteg skärper successivt konflikten mellan kvinnans rätt till kontroll över reproduktionen och det ofödda barnets rätt till liv. När abortlagen infördes 1975 låg abortgränsen vid vecka 28, men den har sänkts till vecka 22 eftersom livsdugligheten ökat. Av de barn som föds i vecka 22 överlever i dag 40 procent. I augusti rapporterade SVT om överläkaren Katarina Strand Brodd som vid flera tillfällen har försökt rädda livet på foster som aborterats sent. “Ett foster som stöts ut i vecka 22 är i juridisk mening ett barn, och träffar jag ett akut sjukt barn så vill jag hjälpa det”, sade hon till SVT Nyheter (14/8). Hennes agerande har retat upp många.

“Rädda inte aborterade fosters liv”, skrev Hans Linde, förbundsordförande på RFSU, i tisdags (Dagens Samhälle 26/9). “[...] i Sverige ska det inte utföras några livräddande åtgärder på aborterade foster.” I stället ska “kvinnans behov och rätt stå i centrum”.

Sofia Zettermark och Sten Axelson Fisk, medlemmar i Socialistiska läkare och forskarstuderande inom socialmedicin vid Lunds universitet, tar det ett steg vidare: “Det är inte osannolikt med en framtid där foster kan vara ‘livsdugliga’ i artificiella livmödrar från mycket tidigt i graviditeten. Med livsduglighet som ett absolut hinder för abort skulle dessa foster inte få aborteras utan behöva utvecklas vidare utanför livmodern.” (Sydsvenskan 28/9) Detta skulle i praktiken innebära att abort blev olagligt, eftersom nuvarande abortlagstiftning bygger på “livsduglighet utanför livmodern”. Deras lösning är att “förankra aborträtten bortom teknikens framsteg”, som Zettermark skrev på Twitter.

Annons
Annons

Filosofen Torbjörn Tännsjö, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, argumenterade nyligen för just detta i Aktuellt (14/8). Han menar att den fortsatta vården av vad som då ses som ett barn bör kräva föräldrarnas tillstånd och därför anses olaglig. För att sena aborter ska vara möjliga framöver måste vi alltså med lagens makt avhålla läkare från att försöka rädda barnets liv. Och om livsduglighet utanför livmodern inte längre utgör en gräns för abort måste vi ställa frågan varför kvinnor inte ska kunna göra abort hela vägen fram till vecka 40. Varför då alls reglera gränserna i lagstiftning, i stället för att låta det medicinska ingreppet vara en fråga mellan kvinnan och hennes läkare?

Teknologiska framsteg har gett kvinnor makten över reproduktionen. Hur kommer fortsatta framsteg att begränsa den?

Enligt Läkarförbundets etiska regler är läkare förpliktade att ha patientens hälsa som det främsta målet, men också att aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden. Givet att ett för tidigt fött barn räknas som en patient, varför skulle inte även ett lika gammalt foster också räknas som en patient? För att lagen säger något annat? Då har vi infört dödshjälp bakvägen. Det kan vi såklart göra, men det bör i så fall artikuleras tydligt att det vi gör är att ta livet av potentiellt livsdugliga barn. Om fostret föds levande, borde det inte räknas som ett nyfött barn med samma rättigheter som alla andra har? I vilka andra situationer har en mamma rätten att avsluta sitt barns liv?

En återkommande debatt på senare år har varit om män ska ha rätt till juridisk abort. Att alltså ha rätten att avsäga sig faderskapet, trots att man är den biologiske fadern. Motståndet har varit kompakt, särskilt från feministiskt håll. “VAD SJUKT att en kvinna som fått tillstånd för sen abort men vars kropp ej pressat ut fostret i tid kan tvingas bli mor?“, twittrade Sofia Zettermark som kommentar till överläkaren som försökte rädda ett 22 veckor gammalt barn. En annan möjlig framtid, som kommentaren visar vägen för, är att kvinnor fortsätter ha rätten att göra abort till vecka 22, men att läkare sätter in livsuppehållande åtgärder. Samtidigt ges dessa kvinnor rätten till juridisk abort. Men skulle det verkligen vara det bästa ur barnets synvinkel? Familjeband kan knappast sägas upp med ett penndrag.

Teknologiska framsteg har gett kvinnor makten över reproduktionen. Hur kommer fortsatta framsteg att begränsa den? Vi kommer inte undan avvägningen mellan kvinnans rätt till sin kropp och barnets rätt till liv. Hur vi än landar kan det få tragiska konsekvenser.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons