Annons

Anders Q Björkman:Absurt att ingen vill veta av ”giftige” Woody Allens konst

Woody Allen – ”giftig” enligt ett förlag som avstår att publicera hans memoarer.
Woody Allen – ”giftig” enligt ett förlag som avstår att publicera hans memoarer. Foto: Evan Agostini/AP

Woody Allen har svårt att få sina filmer visade och böcker publicerade efter anklagelser om sexuella övergrepp. Men en konstnärs bristande moral är ingen anledning att avfärda själva konsten.

Under strecket
Publicerad

Woody Allens långa och lyckosamma karriär ser ut att sluta i moll. Efter över 60 år i underhållningsbranschen, ett femtiotal långfilmer, 23 Oscarsnomineringar och fyra statyetter av samma sort, har 83-åringen numera svårt att få sina filmer visade och sina böcker publicerade.

Hur kan det komma sig? Borde inte filmbolag och bokförlag slåss om materialet? Förklaringen är att hans adoptivdotter Dylan Farrow anklagar honom för sexuella övergrepp som ska ha ägt rum för snart 30 år sedan – något filmregissören alltjämt förnekar – och att beskyllningarna fått ny kraft i samband med metoo-rörelsen.

Huruvida Woody Allen är skyldig till anklagelserna eller ej vet antagligen ingen annan än han själv och Dylan Farrow, men förläggare och filmdistributörer anser honom hur som helst kommersiellt omöjlig. Eller till och med ”giftig”, som ett av de amerikanska förlag som avstår från att publicera hans memoarer beskriver honom för New York Times.

Vill då teaterinstitutioner i vår metoo-tidsålder spela teater skriven av en erotoman som återkommande tycks ha hängivit sig åt så kallad tjatsex?

Annons
Annons

Därmed kan man konstatera att nutiden är mindre förlåtande än det förflutna. Sveriges mest kände brottsling, Clark Olofsson, som tillbringat mer än halva sitt liv på kriminalvårdsanstalter – för mordförsök, misshandel, narkotikabrott och rån – har kunnat ge ut självbiografiska ”Vafan var det som hände?”, i två delar. Albert Speer, Nazitysklands rustningsminister som i Nürnbergprocessen dömdes till 20 års fängelse för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, kunde efter avtjänat straff låta publicera ”Tredje riket inifrån” samt ytterligare två memoarböcker.

En geniförklarad kulturman, som om han hade verkat i dag troligtvis skulle ha haft svårt att ta sig genom metoo, är Bertolt Brecht. Tysk public service-tv har den här våren visat en dramadokumentär i två delar om denne diktare och dramatiker. Tv-filmernas skapare Heinrich Breloer – vars serie om familjen Mann visades i SVT 2004 – framställer Brecht som en ”fåfäng snobb och evigt kåt diktarfurste”, som Der Spiegel sammanfattar det. Breolers Brecht ägnar väldigt mycket tid och kraft åt att få kvinnor i säng, även sådana som inledningsvis säger nej.

Vill då teaterinstitutioner i vår metoo-tidsålder spela teater skriven av en erotoman som återkommande tycks ha hängivit sig åt så kallad tjatsex? Svaret är än så länge ja – och personligen ser jag verkligen fram emot Folkoperans och Kulturhuset Stadsteaterns gemensamma uppsättning av ”Tolvskillingsoperan” i höst. Trots Brechts mänskliga brister är hans dramatik oemotståndligt elektrifierande. Ungefär som Woody Allens oneliners än i dag kan få en publik att bryta ihop i skrattparoxysmer.

Annons
Annons

En upphovsman kan ha bristande moral och till och med begå brottsliga handlingar – ibland mycket allvarliga sådana – och ändå vara genialisk.

Apropå det öppnade nyligen utställningen ”Emil Nolde: en tysk legend” i Berlin. Den expressionistiske målarens konst klassades på sin tid som degenererad av nazisterna, fastän Nolde var både antisemit och medlem i nazistpartiet. I samband med den nya utställningen lånade Angela Merkel ut Nolde-målningen ”Brecher” (Brottsjö), som fram till denna vår hade hängt bakom hennes skrivbord och därför återkommande syntes på pressbilder därifrån. Dit kommer den dock inte att återkomma – tavlan anses helt enkelt inte längre passa i en tysk kanslers kontor, vilket har lett till en livlig debatt i Tyskland.

Det tvetydiga faktumet att Emil Nolde var nazist samtidigt som hans konst var avskydd av nazister komplicerar bilden av honom. Och den dubbeltydigheten kommer också fram i en text i Die Zeit under rubriken ”Judehataren som målade oss” av journalisten Maximilian Probst – barnbarn till motståndskämpen Christoph Probst, som tillsammans med syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades med giljotin av Hitlerregimen för sin verksamhet i motståndsgruppen Vita rosen.

Kan en nazists konst ha bidragit till att en människa blev aktiv antinazist?

Maximilian Probst citerar ur sin farfars brev till dennes judiska styvmor om hur en Nolde-målning i hans hem påverkade honom starkt positivt: ”Jag säger dig, Lise, att Nolde-bilden är tyngdpunkten i vår våning, den vederkvicker mig hela tiden med sin kraftgivande strålglans.”

Artikeln ställer frågan om den där kraften som hämtades ur målningen bidrog till att Christoph Probst gick med i Vita rosen. Brevet i fråga skrev han nämligen just under den period då han ägnade sig åt motståndsgruppens flygblad. Kan en nazists konst ha bidragit till att en människa blev aktiv antinazist?

Den möjligheten borde ge anledning att tänka om för dem som menar att en konstnärs bristande moral diskvalificerar dennes konst.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons