X
Annons
X
Recension

Barrikaden valde mig – Ada Nilsson läkare i kvinnokampen Ada Nilsson levde på barrikaderna

Läkare, radikal publicist och dedicerad föreningsmedlem. Lina Kalmteg tar intryck av Ada Nilssons livsgärning i ”Barrikaden valde mig”.

Några av kvinnosakskämparna på Fogelstad. Från vänster: Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren (sittande), Honorine Hermelin och Elin Wägner. Fotograf okänd.

Barrikaden valde mig – Ada Nilsson läkare i kvinnokampen

Författare
Kristina Lundgren
Genre
Sakprosa
Förlag
432s Wahlström & Widstrand

Klick, klick. Jag stödjer den här artikeln. Klick. Ja, jag kan svischa iväg lite pengar för att hjälpa till någonstans. Oj, det här var viktigt, jag favoritmarkerar på Twitter.

Klick, klick. Jag sitter kvar i soffan.

Det där klicket lägger sig som ett eko över sidorna när jag läser om Ada Nilsson, banbrytande läkare och en av grundarna av Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.

Annons
X

För om Ada Nilssons engagemang i journalistikforskaren Kristina Lundgrens ”Barrikaden valde mig” låter det i stället förening, förening, förening, med möten i verkligheten.

Nästan vid varje ny tidslinje, vid varje nytt kapitel, årtionde efter årtionde, blir Ada Nilsson (1872–1964) ordförande för ännu en förening, bland dem Självförsörjande bildade kvinnors vilohem, Sveriges radikala kvinnoförbund och Centrala hjälpkommittén för Leningrads barn. Dessutom är hon ansvarig utgivare för den radikala veckotidningen Tidevarvet, som ges ut av kvinnorna kring Fogelstad, och hennes våning vid Triewaldsgränd i Gamla stan blir inte bara redaktion för Tidevarvet, dörren står också vidöppen för en spretig grupp progressiva. Hon är ständigt igång, ständigt på språng. Parallellt med arbetet som gynekolog – hon blir den tolfte kvinnliga läkaren i Sverige – engagerar hon sig i frågor som rösträtt för kvinnor, situationen för prostituerade, fred och jordfrågan. Med mera.

Jag läser om Ada, barrikadernas kvinna. Men tankarna flyr till en av höstens mest omtalade hemmafruar, Maj i ”Liv till varje pris”, den avslutande delen i Kristina Sandbergs trilogi, som i måndags tilldelades SvD:s litteraturpris. Trilogin inleds i slutet av 1930-talet med 20-åriga Maj som, på grund av en oönskad graviditet, (och avsaknaden av fri abort) ser sig tvingad att gifta sig med en man hon inte älskar. Trots det som hänt decennierna innan och trots det som kommer att förändras i samhället utanför Majs kök väljer hon att stanna där, att inte bryta sig loss ur sin roll. Det är lätt att fastna i ett romantiserande skimmer när man läser om Ada Nilsson och de andra kvinnorna som vågade så mycket. Maj kompletterar bilden och pekar mot alla de andra och allt det som fanns kvar orubbat bakom stängda dörrar.

Det tog många decennier innan de samhällsreformer som Ada Nilsson var med och drev igenom på allvar fick genomslag i de bredare folklagrens vardag. Medborgarskolan vid Fogelstad lades ned 1954, men skulle säkert ha kunnat fylla en funktion än i dag. Kvinnorna som verkade där kom från en borgerlig bakgrund, men en av de fantastiska sakerna med skolan var att den inkluderade alla, också arbetarkvinnor från landsorten. Även Maj hade kunnat gå där.

”Barrikaden valde oss” heter Ada Nilssons egen bok som utkom 1941. Titeln får hon av barrikadvännen, historikern och författaren Alma Söderhjelm som en gång sa: ”Man skall icke tro att man väljer barrikad. Barrikaden väljer oss, man har endast att ställa upp.” Nog får man väl förmoda att det finns ett uns av eget val. Men när Ada Nilsson – oftast av hälsoskäl – försöker dra ned på tempot slungas hon som med ett gummiband tillbaka upp på barrikaderna.

Det är där hennes liv äger rum. Det påminner jag mig när Kristina Lundgrens ”Barrikaden valde mig” tycks innehålla för lite av den privata Ada Nilsson, även om sådant som hennes kärleksrelationer med Lydia Wahlström och Klara Johanson också återges. Hennes liv är det i kampen med alla de andra orädda kvinnorna. Inte minst i de citerade, översvallande breven tydliggörs de starka banden, som ett svar på varför Ada Nilsson orkar.

Ada Nilsson engagerade sig inte endast i frågor som direkt rörde kvinnors situation i Sverige – utan i hela världen. Men det förblev viktigt för henne att inte bli partipolitisk, även om vissa tyckte att hon tassade på gränsen. Samtidigt har just det, att hon eller de andra kvinnorna inte följde en given partilinje, ibland setts som ett skäl till att de inte slog igenom brett på egen hand. Hade fler vetat vem Ada Nilsson varit i dag om hon blivit politiker? Inte självklart, historieskrivarna hade ändå försökt glömma hennes enorma insatser. Hon var ju kvinna.

Ada Nilsson har skildrats tidigare. Inte minst i ”Kvinnor på gränsen till genombrott” (2004), där Ulrika Knutson med oefterhärmligt schvung gav liv åt alla kvinnorna kring Tidevarvet, de som Siri Derkert förevigat på väggen i Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm.

Ulrika Knutsons bok väckte ett begär att få sluka mer om de här kvinnorna. Kristina Lundgren är inte lika fri i sin hållning till materialet, är mer den objektiva forskaren, men hon tar över stafettpinnen. Hon skriver i sitt förord att det inte finns något porträtt i helfigur över Ada Nilsson, men funderar på om den kollektiva biografin är den enda möjliga. Hur ger man rättvisa åt alla dem som lade grunden för vad enskilda sedan kunde skörda frukten av?

Kristina Lundgren berättar om Ada Nilsson och man undrar hur svenska kvinnors liv hade sett ut nu, 50 år efter hennes död, om hon inte hade låtit barrikaderna välja henne. Ett kvävande, förskräckligt fängelse, är en kvalificerad gissning. Hon plöjde framtida väg för sådant som fri abort, delad föräldraledighet och förändrad våldtäktslagstiftning. Men hon gjorde det ju inte själv! Hennes liv är en redogörelse över den svenska kvinnokampen från sent 1800-tal och boken är fylld med utvikningar om andra pionjärer, som Elin Wägner, Honorine Hermelin och Aleksandra Kollontaj. På så vis svarar Kristina Lundgren själv på sin fråga. ”Barrikaden valde mig” är oundvikligt en hybrid, en gedigen biografi och kollektivbiografi i ett.

Kristina Lundgren nämner i slutet av sin bok dagens elektroniska nätverk. De ska givetvis inte förminskas. Feministiskt initiativ var ett av de partier som var mest aktivt på sociala medier inför höstens val, även om klicken inte gav flest röster.

Journalisten Eva Moberg beskrev Ada Nilsson som en av dem som ”vågade vara moderna i en omodern tid”. Men när jag än en gång får läsa om den glödande gemenskapen mellan kvinnorna kring Fogelstad svärmar jag för den omoderna tiden och alla möten i verkligheten. Bokens fotografier på Ada Nilsson tillsammans med de andra kvinnorna är en oemotståndlig bonus. Banbrytarna inom sina olika områden ser så kaxigt obevekliga eller bara väldigt sprudlande ut över att vara tillsammans att jag vill kliva in i bilderna, till ett svunnet Stockholm och Sverige, och vädja om att få vara med.

Annons
X

Läs även

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X