Annons

Stina Oscarson:Adelsohn Liljeroths förslag fick mig att tänka om

Ett av Lena Adelsohn Liljeroths tidiga utspel som kulturminister var att hon vill avskaffa reklamskatten.
Ett av Lena Adelsohn Liljeroths tidiga utspel som kulturminister var att hon vill avskaffa reklamskatten. Foto: Karin Törnblom/TT

Att ändra uppfattning och ompröva gamla sanningar är bland det vackraste jag vet. Men det ska inte förväxlas med att vända kappan efter vinden.

Under strecket
Publicerad

Ett av Lena Adelsohn Liljeroths tidiga utspel som kulturminister var att hon ville avskaffa reklamskatten. Och då det för mig föreligger ett starkt motsatsförhållande mellan konst och reklam reagerade jag kraftfullt och tänkte att detta kan väl ändå inte vara en kulturministers uppgift.

Kort därefter skrev jag en bloggtext där jag menade att en kulturministers uppgift väl snarare borde vara att förbjuda all reklam. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Över en natt blev jag stämplad som kommunist. Det var mitt livs första drev som antog oanade proportioner.

Bland annat länkade SvD:s ledarblogg till en insamling som skulle skicka mig till Nordkorea och betala resan (enkelbiljett) om jag sökte uppehållstillstånd där, samtidigt som man hade lagt upp en bild på mig och Nordkoreas diktator bredvid varandra. Man fick in 500 kronor.

I samma stund som jag sa det insåg jag att jag hade gått varvet runt. Fallit på eget grepp.

Allt mitt fokus låg på att ta mig igenom drevet och jag hade ingen förmåga att uppskatta den eventuella humorn i tilltaget. Först flera år senare kom jag att ompröva min hållning i själva sakfrågan, inse att min åsikt kanske inte var så klok. Det var när det från politiskt håll för första gången började talas om att förbjuda tiggeri, vilket jag från djupet av mitt hjärta kände var helt fel. Det var att lösa problemen på fel nivå. Var ska man dra gränsen? frågade jag en meningsmotståndare i en debatt. Ska man förbjuda även välgörenhetsorganisationer eller politiska partier som samlar in pengar? Det är ju också en form av tiggeri. I konsekvensens namn borde man ju i så fall också förbjuda all reklam, sa jag. För vad gör den om inte tigger av oss? Dessutom med ett falskt löfte om ett bättre liv.

Annons
Annons

I samma stund som jag sa det insåg jag att jag hade gått varvet runt. Fallit på eget grepp. Och jag började förstå värdet av att vara konsekvent med principer. Men framför allt: vilken dålig politik det är att förbjuda allt man ogillar. Att värden som är större då kan gå förlorade. Värden som handlar om hela den liberala grund på vilken demokratin vilar.

Det här är ett par år sedan men händelsen kom tillbaka i samband med att jag efter min senaste text i SvD blev anklagad av Aftonbladets Martin Aagård för att ha bytt uppfattning. Dock i en helt annan fråga, nämligen den om identitetspolitik på kulturinstitutioner. Och ja, jag kan med stolthet säga att jag efter insikten om reklamen har bytt fot i många frågor – inte minst på det kulturpolitiska området. Dock inte i denna. Här har jag varit konsekvent, vilket alla som deltog i arbetet som Aagård byggde sin anklagelse på nog kan intyga.

I det dokument vi lämnade till partistyrelsen framgick tydligt att alla i gruppen inte stod bakom alla förslagen.

Han hänvisar till att jag för fyra år sedan – som fri kulturarbetare – satt i en arbetsgrupp som skulle ta fram förslag till en ny kulturpolitik för Miljöpartiet och där man föreslog att kulturutövare som inte lever upp till sina mångfaldsmål ska straffas med sanktioner. Men i det dokument som vi lämnade till partistyrelsen framgick tydligt att alla i gruppen inte stod bakom alla förslagen. En skrivning vi valde för att kunna ta tillvara alla de ofta motsägelsefulla idéer som fanns i gruppen.

Detta är en parentes, men det intressanta är just detta att det skulle vara skambelagt att ändra uppfattning. Jag ser det inte så. För mig är det bland det vackraste som finns när en människa genom ny kunskap, slumpartade möten och livets omständigheter inser att man måste ompröva en gammal sanning. Det behöver inte betyda att man ändrar sina grundläggande värderingar. Snarare tvärtom. Och jag kan lugnt konstatera att jag fortfarande är minst lika skeptisk till reklam men att jag har förstått att man ibland, just för att behålla sina grundläggande värderingar, måste ändra uppfattning om metoder. Något tyvärr många av våra politiska partier verkar ha missat.

Att på goda grunder ändra uppfattning ska dock inte förväxlas med att vända kappan efter vinden vilket för övrigt verkar både jobbigt och riskfyllt då man aldrig vet varifrån det kommer att blåsa i morgon.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons