Annons

Vem kan seglaAf Chapman återuppstår på terapidivanen

Eva-Marie Liffner (f 1957) är flerfaldigt prisbelönt för sina historiska romaner som blandar fantasi, om  bland andra Carl Jonas Love Almqvist och syskonen Brontë. I sin nya dokumentärroman ger hon Fredric  Af Chapman  kropp.
Eva-Marie Liffner (f 1957) är flerfaldigt prisbelönt för sina historiska romaner som blandar fantasi, om bland andra Carl Jonas Love Almqvist och syskonen Brontë. I sin nya dokumentärroman ger hon Fredric Af Chapman kropp. Foto: Daniel Pedersen

Vem var egentligen Fredric af Chapman? Många förknippas kanske namnet med ett vandrarhem på Skeppsholmen i Stockholm. I sin nya dokumentärroman blandar Eva-Marie Liffner skickligt fakta och fiktion, tycker SvD:s kritiker.

Under strecket
Publicerad

Eva-Marie Liffner

Foto: Daniel Pedersen Bild 1 av 1

Vem kan segla

Författare
Eva-Marie Liffner
Genre
Prosa
Förlag
Natur & Kultur

244 s.

Eva-Marie Liffner är sig lik. Att läsa en roman av henne innebär att – från första raderna – kastas bakåt i tiden, insupa dofter, se dåtida miljöer framför sig, höra den tidens språkbråk. Att i historiska dokumentärromaner som bygger på gedigen forskning påminnas om att det som är nu alltid har trådar till det förgångna. Och att därtill bli fullkomligt förvirrad av vad som är uppdiktat och sant och vad som är då och nu. Den här författaren leker och blandar ohämmat.

Det innebär också att känna igen sig, i stil och berättarröst. Eva-Marie Liffner har sedan debuten 2001 utvecklats till en konsekvent och egen författare, oavsett om hon som i de senaste romanerna ”Lacrimosa” (2011) skriver om Tintomara och Carl Jonas Love Almqvist, eller i ”Blåst” (2016) om syskonen Brontë.

Den här gången handlar det alltså om en mindre omskriven gestalt: skeppsbyggaren af Chapman. Men många nickar nog ändå igenkännande till namnet af Chapman? En hel del läsare kan ha fikat på skeppet och vandrarhemmet af Chapman på Skeppsholmen i Stockholm eller passerat Chapmanskolan (af Chapmangymnasiet) i Karlskrona. Jag har själv gjort båda vid flera tillfällen – utan att fundera särskilt mycket på vem den där af Chapman egentligen var.

Annons
Annons

Eva-Marie Liffner

Foto: Daniel Pedersen Bild 1 av 1

I en surrealistisk historia där gränserna mellan feber, fiktion och verklighet blir omöjliga att avgöra ges en bild av hav och skeppsbyggeri, av magi, kärlek och fulspel.

Fredric Henric af Chapman föddes 1721 i Göteborg, med engelska föräldrar. I svår sjukdomsyra ser han tillbaka på sitt liv, uppväxten i Göteborg, åren i London, turerna tillbaka till Sverige, hur han tvingas lämna Göteborg och sedan far in i Östersjön, upp till Stockholm – och blir ”spejare” åt drottning Ulrica Eleonora.

I en surrealistisk historia där gränserna mellan feber, fiktion och verklighet blir omöjliga att avgöra ges en bild av hav och skeppsbyggeri, av magi, kärlek och fulspel, men framför allt en blick inifrån denne man, som driver hit och dit och till slut blir chef på det framväxande örlogsvarvet i den nya staden Karlskrona. 

Jämfört med till exempel Augustprisnominerade ”Lacrimosa”, som jag läste med ivrig förtjusning, är inte ”Vem kan segla” så fängslande. Då råkar den här läsaren ändå, sedan uppväxten, känna till de små orterna och historierna i Karlskrona med omnejd som af Chapman berättar om och jag läser därför med extra intresse.

Eva-Marie Liffner
Eva-Marie Liffner Foto: Daniel Pedersen

Ändå, jag undrar efter ett tag vart och vad romanen egentligen vill. På omslagets baksida står det att den försöker ”få fatt i människan Fred Chapman, innan han blev ’af’ och stelnade som marmorbyst”. Att många inte har någon relation till mannen som stod modell för den där bysten från början blir delvis ett problem. För att beröras djupare behöver man veta mer.

Vad romanen ändå visar är att vi aldrig kommer ifrån vårt förgångna, att den mycket unga människan och den gamla finns på samma gång. Fred af Chapman ligger där och gnyr i all sin skröplighet, som på en terapidivan, och analyserar motvilligt sitt liv. Men det är oklart om det är sjukdomen eller livet som passerat som skälver i honom.

Vem kan segla förutan vind och vem kan ro utan åror då? Jo, till frågorna i sången som med sitt moll sätter tonen för romanen – och som böljar över de inledande sidorna – ges visst svar på de sista raderna, av lill-pigan Maja som fått lyssna på Chapmans berättelser.

Och å andra sidan: Den bitvisa bristen på framåtdriv och intrig spelar till sist inte så stor roll. Det som än en gång fascinerar är hur Eva-Marie Liffner så fritt och burdust osentimentalt lappar ihop verklighet och fiktion. Det bestående är att få vara där i det förflutna, i stämningarna. Det räcker rätt långt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons