Annons

Catarina Kärkkäinen:Agendadrivet om M:s politik

Foto: Linus Svensson/TT

Det är moraliskt rätt att människor får behålla mer av sina egna pengar om det är möjligt.

Under strecket
Publicerad

Det var nästan att man hörde det frustrerade jämret från moderater landet över under söndagens Agenda i SVT. Dagen innan hade sagda partister debatterat public service och dess bristfälliga opartiskhet på partistämman i Västerås.

Inslaget handlade om de skattepolitiska beslut som tagits på stämman i helgen – vilka i mångt och mycket befäste linjen som fastslogs redan i årets budgetmotion. Moderaterna vill sänka skatten på små och medelstora inkomster genom att ge alla som tjänar över 13 000 kronor per månad en skattesänkning på 3 200 kronor per år. Därtill vill partiet sänka marginalskatten med målet att alla vid en löneökning ska få behålla minst hälften av ökningen själv.

Principen om hälften kvar har tidigare haft brett stöd i svensk politik. I århundradets skattereform 1990–1991 då den högsta marginalskatten i Sverige var över 80 procent kom Socialdemokraterna och Folkpartiet gemensamt överens om att den högsta marginalskatten inte skulle överstiga 50 procent. (Principen övergavs dock redan år 1995 genom införandet av den värnskatt som nu avskaffas av regeringen.)

Annons
Annons

För att värna principen om hälften kvar vill Moderaterna sänka den statliga inkomstskatten, som betalas av personer med inkomster över 42 000 kronor i månaden, från 20 till 17 procent över tre år. Det handlar bland annat om att höga marginalskatter försämrar incitamenten för att utbilda sig längre, satsa på karriären, starta företag och arbeta fler timmar.

Incitament är även anledningen till att man vill sänka skatten på låga och medelstora inkomster. Moderaterna vill att man aldrig ska kunna få mer i sammanlagda bidrag än 75 procent av vad en lön skulle kunna ge. I dag är det möjligt att få ut mer genom att leva på bidrag jämfört med att arbeta, och det påverkar naturligtvis hur människor agerar.

Precis hur människor agerar och svarar på incitament är forskningen, precis som i alla svåra frågor som rör beteende och nationalekonomi, inte helt ense om. Av den anledningen blir det inte rättvisande att bjuda in en enda forskare, i det här fallet Eva Mörk från nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, som förvisso helt adekvat presenterar sin egen forskning och sin syn på frågan, för att berätta sanningen.

Studien av Mörk med flera visar bland annat att det är svårt att fånga upp annat som påverkar sysselsättningen och som samvarierar med jobbskatteavdraget – till exempel bidragsnivåer. Sveriges Televisions egen sammanfattning att professorn i fråga skulle ha ”slagit fast att det inte går att vetenskapligt bevisa att jobbskatteavdragen fungerar” är däremot felaktig.

Det är helt rätt av Eva Mörk att lyfta behovet av att konstruera reformer på sådant vis som gör dem enkla att utvärdera. Jobbskatteavdraget ges till alla som arbetar och saknar därför naturlig kontrollgrupp. Men det betyder inte att forskningen inte ger någon indikation alls på vilka effekter reformen har.

Konjunkturinstitutet bedömde 2011 att det långsiktiga utbudet av arbetskraft skulle öka med 1,6 procent till följd av jobbskatteavdraget. Och även om man inte har mer utvärdering av den specifika reformen gör den samlade forskningen gällande att lägre skatter i kombination med lägre bidrag leder till ökad sysselsättning.

På sätt och vis är det Moderaternas egen förbannelse som vilar över partiet än i dag. Finansminister Anders Borg förflyttade i mångt och mycket det politiska och mediala samtalet till att handla om vilka effekter hans reformer fick för tillväxt och statsbudget. Så saknades också ett givet perspektiv bland frågorna i söndagens Agenda: Varför menar Moderaterna att det är rätt att människor får behålla mer av sina egna pengar? För det är det.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons