Annons

Kaj Schueler:Agnon – en otidsenligt tidlös författare

1966 tilldelades han Nobelpriset i litteratur tillsammans med Nelly Sachs, men i dag är han närmast bortglömd. Samuel Josef Agnons författarskap må vara krävande för en modern sekulariserad läsare men behandlar ständigt aktuella existentiella frågeställningar.

Under strecket
Publicerad

Samuel Josef Agnon (1888–1970).

Bild 1 av 2

Nelly Sachs och Samuel Josef Agnon (längst till höger) tillsammans med de övriga Nobelpristagarna i Stockholm den 10 december 1966.

Foto: IBLBild 2 av 2

Samuel Josef Agnon (1888–1970).

Bild 1 av 1
Samuel Josef Agnon (1888–1970).
Samuel Josef Agnon (1888–1970).

Han delar framgång och öde med blott ett fåtal andra. Som Nobelpristagare i litteratur 1966 blev Samuel Josef Agnon världsberömd närmast över en natt. Men efter en kort period i förgrunden var han snart bortglömd utanför den hebreisktalande, och delar av den judiska, världen. Han blev aldrig folkkär som kollegan från det judiska östra Europa, Isaac Bashevis Singer, Nobelpristagare tolv år senare.

Det är förvisso två på djupet mycket olika författare även om de korsat varandras miljöer, bakgrund, religion och mytologier. Men åtminstone en sak har de gemensamt: deras litteratur är tidlös. Plocka upp en roman eller novell av dem och även om de utspelar sig i främmande miljöer i historisk tid finns alltid en kärna som nutidsläsaren, med sin dubbla blick, kan hålla fast vid, i historien såväl som i den egna tiden. De har förmågan att ur det partikulära framskriva det allmängiltiga.

Annons
Annons

Vill man läsa på svenska är det onekligen svårare att få tag i Agnon än Singer. Medan de flesta av den senares verk finns översatta, går Agnons att räkna på ena handens fingrar och hans viktigaste verk finns över huvud taget inte på svenska. Nu, 50 år ­efter att han tilldelades Nobelpriset i litteratur, läser jag honom för första gången och ställer mig frågan: hur är det att läsa Agnon i dag, engagerar och känns hans texter relevanta en bit in på 2000-talet?

Då, i mitten av 1960-talet och samtidigt som hans författarskap diskuterades i Akademien, uppskattades han bland svenska litteraturintresserade. I SvD skrev P O Enquist i en understreckare om novellsamlingen ”I havets mitt” (1964). Insiktsfullt pekar han ut en litterär gärning: ”Agnon är nämligen inte bara en mystiker som på ett självklart sätt anknyter till kabbalistiska och chassidiska traditioner, han tycks också betrakta sitt kall med ett teologiskt färgat allvar: mitt inne i en brytningstid, på gränsen mellan en äldre metafysisk världsbild och en ny nihilistisk, mitt inne i en konflikt står han vänd med ansiktet bakåt och samlar upp traditioner som han omvandlar till dikt men ändå på något sätt tycks anse dömda. Det språk han talar är historiens, och hans hopplösa och stora uppgift är att förena nutid och dåtid, och framför allt framtid.”

Jag har alltså läst i stort sett det som finns på svenska, vilket endast är en liten del av allt Agnon skrivit, fullt medveten om den begränsning det innebär att inte läsa honom på originalspråket, hebreiska. Novellsamlingen ”Vad krokot är skall rakt varda” (1912, på svenska 1925), ”I havets mitt”, romanen ”Trohetseden” (1943, på svenska 1967) samt berättelsen ”Den bortdrivne” (på svenska 1968). Vid slutet av 60-talet upphörde dock i stort sett utgivningen och som en följd intresset för hans författarskap.

Annons
Annons

Agnon föddes, som Samuel Josef Czaczkes, 1888 i den galiziska staden Buczacz, en östlig provins i det Habsburgska riket. Han växte upp med religionen och den judiska traditionen som en självklar del av vardagen. Fadern, som var pälshandlare till yrket, tillhörde en chassidisk riktning, medan modern och hennes familj representerade en mer rationell religiös hållning. I ett större perspektiv kunde äktenskapet kanske även vara ett uttryck för en tilltagande samhörighet mellan judendomens många riktningar, efter långa perioder av fraktionsstrider. Den unge Samuel fick alltså redan under uppväxten en mångfasetterad syn på den egna traditionen.

Förutom jiddisch och hebreiska lärde sig Agnon tyska (myndighetsspråket i Habsburgska riket) i unga år, vilket kom att få betydelse för hans intresse för den viktiga moderna romankonsten. Hans egna tidiga försök – dikter och kortare berättelser – skrevs omväxlande på jiddisch och hebreiska, innan han helt och hållet övergick till hebreiskan. Alltsedan slutet av 1700-talet, i samband med den judiska upplysningen (Haskalah), hade hebreiskan utvecklats som ett litterärt språk från att tidigare endast ha använts i religiösa sammanhang. Hebreiskans ställning stärktes och förändrades även av den växande utvandringen till dåvarande Palestina och omvandlingen till samtalsspråk bland judiska immigranter.

Som 19-åring bestämde sig Czaczkes för att resa till Palestina, där han snart tog sig namnet Agnon. Han kom i kontakt med en blomstrande hebreisk litteratur. 1908, nyss anländ till Palestina publicerade han sin första berättelse på språket, ”Agunot”. Men vistelsen i Palestina blev kortvarig. Plötsligt och under oklara omständigheter flyttade Agnon 1913 till Tyskland. Där umgicks han med och inspirerades av judiska och hebreisktalande intellektuella. Bland dessa var Martin Buber, Gershom Scholem, Salam Schocken (som blev hans förläggare) och Franz Rosenzweig personer som under 1900-talet hade ett avgörande inflytande över studiet av judisk religion, folklore och mytologi.

Annons
Annons

Men för Agnon stannade inte influenserna vid det. Han var öppen inför och nyfiken på den västerländska litteraturen. Han hade tidigt kommit i kontakt med den moderna romankonsten och var en stor beundrare av bland andra Gustave Flaubert. Det är därför inte så konstigt att hans omfattande roman ”Ore’ah noteh lalun” (Nattgästen, 1938) ibland jämförs med Thomas Manns ”Buddenbroks” eller James Joyces ”Odyssues”.

I Tyskland stannade han till 1924, då familjen återvände till Palestina och bosatte sig utanför ­Jerusalem. Flytten hade föregåtts av att det hus där familjen bodde brunnit ned till grunden. Allt, ­böcker, manuskript, anteckningar hade gått upp i rök. Det var ett trauma som skulle leta sig in i hans texter om förstörelse och förlust.

Samuel Josef Agnon avled 1970, 82 år gammal.

Agnon föreslogs första gången som kandidat till Nobelpriset 1947, av professor Hugo Bergmann vid Jerusalems universitet. Nobelkommittén var dock kallsinnig. Till diskussionen 1948 hade ledamoten Per Hallström skrivit ett sakkunnighetsutlåtande som också var avvisande: ”Någon egentligen storslagen konstverkan har han däremot knappast nått, och det är icke sannolikt att han kan uppskattas som sig bör av den universiella läsepublik som lystrar till Nobelprisutmärkelser.”

Den negativa inställningen hängde kvar de ­kommande åren och 1949 hette det att ”kommittén har icke kunnat övertyga sig om att detta författarskap är ens tillnärmelsevis av erforderlig betydelse, varför förslaget ännu en gång avböjes.”

Ständig sekreterare och ordförande i Nobel­kommittén var då Anders Österling. År 1965, då han lämnat sekreterarposten men fortfarande var ordförande i Nobelkommittén, hade han ändrat uppfattning, efter att i tysk översättning läst ”Ore’ah noteh lalun”. Nu var han en ivrig företrädare för att Agnon skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. I sitt utlåtande 1965 skriver Österling: ”Med en konst som förenar skarpsinnigt tankespel och naiv åskådlighet lyfter Agnon sin stadskrönika till minnesvärd betydelse. /…/ Sakkunskapen tillerkänner honom rangen av Israels yppersta språkkonstnär i sam­tiden. Utöver språkgränsen framstår han som en originell diktare, utrustad med märkliga gåvor av vishet och humor. Som kandidat till Nobelpriset får han anses obetingat värdig.” (Det året fastnade kommittén emellertid för den sovjetiske författaren Michail Sjolochov. Agnon placerades som nummer två på korta listan, före W H Auden.)

Annons
Annons

Nelly Sachs och Samuel Josef Agnon (längst till höger) tillsammans med de övriga Nobelpristagarna i Stockholm den 10 december 1966.

Foto: IBLBild 1 av 1
Nelly Sachs och Samuel Josef Agnon (längst till höger) tillsammans med de övriga Nobelpristagarna i Stockholm den 10 december 1966.
Nelly Sachs och Samuel Josef Agnon (längst till höger) tillsammans med de övriga Nobelpristagarna i Stockholm den 10 december 1966. Foto: IBL

Det tog med andra ord knappt 20 år, och några nya inval, för att Agnon i Akademiens ögon skulle genomgå en metamorfos från avvisad till erkänd. Den bok som fick avgörande betydelse för detta utkom på 1930-talet på hebreiska men översattes betydligt senare till ett för Akademien tillgängligt språk.

Det är inte lätt att ta till sig Agnons författarskap. Förståelsen av och ingången till hans texter kräver, ­oavsett om de utspelar sig i Galizien eller Palestina/Israel, viss förkunskap och nyfikenhet. De miljöer, den tradition och gudfruktighet som han ofta skildrar kan för en modern sekulariserad läsare verka avskräckande. Dessutom är översättningarna, med hänvisning till det hebreiska originalet, gjorda på en idag ålderdomlig svenska. De böcker som finns på svenska visar emellertid på spännvidden av hans författarskap, från berättelserna och legenderna om den chassidiska miljön i författarens hemtrakter till romanen ”Trohetseden” som utspelas i början av 1900-talets Jaffa.

Berättelsen ”Vad krokot är skall rakt varda” är en bra introduktion till författarskapet och dess särart. Huvudpersonen, en gudfruktig chassid som likt Job drabbas av Guds onåd, blir berövad den affär han äger och tvingas ut ur staden för att söka inkomster. Hemma väntar frun. Han försöker betvinga sitt tvivel med än mer gudfruktighet, men olyckorna förföljer honom. Vid ett tillfälle säljer han ett kontrakt och sin identitet till en man som senare dör. Bud går till hemmet att chassiden dött, hustrun gifter om sig och föder dessutom ett barn. Denna vackra och samtidigt jordnära text lyfter ur vardagens tunga vedermödor viktiga existentiella frågeställningar; tro och svek, mänskligt förräderi och gudomligt straff, kärlekens pris…

Annons
Annons

I den traditionen är även de flesta andra av de översatta novellerna skrivna.

Betydligt lättsammare och skriven med mild ironi är romanen ”Trohetseden”, om en ung, fattig men begåvad student som hjälps till framgång av en rik beskyddare. Berättelsen börjar i Wien men ­utspelas huvudsakligen i Jaffa i början av 1900-­talet. Här möter läsaren ett modernt liv med avspänt ­umgänge mellan könen, flanerande och tro på ­vetenskap och rationella beslut – långt ifrån den ­inrutade, ödesbestämda och trångt religiösa miljön i andra berättelser.

Samuel Josef Agnon må ha varit ett udda Nobelval och ett utslag av en kompromiss för 50 år sedan, men trots att litteraturens genrer, trender och prioriteringar ser helt annorlunda ut idag, ger Agnons ­böcker ett smakprov av vad litteratur också kan vara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons