Annons

Agrell: Vi måste agera för att rädda landet

Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa, skriver Wilhelm Agrell.
Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa, skriver Wilhelm Agrell. Foto: TT

Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Det väpnade kriminella våldet får effekter som alltmer liknar terrorismens, skriver seniorprofessor Wilhelm Agrell.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | KRIMINALITET

Allvarliga samhällshot kan antingen ha formen av plötsliga och uppenbara händelser eller växa fram mer gradvis och smygande. De plötsliga förloppen kan komma överraskande och mer eller mindre ta samhället på sängen men också de gradvis framväxande hoten kan få samma effekt. Samhället varseblir här inte vad som är på väg, tittar bakåt i stället för framåt och tar alltför länge skydd bakom en känsla av fortsatt normalitet. För lite och för sent lyder det ordspråk som beskriver följderna. De bagatelliserade, svårgripbara eller alltför osannolika hoten blir inte föremål för skyddsåtgärder förrän i efterhand, då de redan kan vara överspelade, som med de alltför sena åtgärderna mot strömmen av frivilliga till IS.

Sverige har drabbats av ett ökande och allt grövre kriminellt våld. Denna utveckling är inte ny men betraktades länge som ett lokalt ordnings- och säkerhetsproblem. Det förändrade kriminella våldet kan beskrivas med statistik men återspeglas också i en ökad oro bland politiker, myndighetsföreträdare och stora medborgargrupper.

Annons
Annons

Läget i de våldsutsatta områdena beskrivs ibland som en krigszon och i de ögonblick som skjutningar och sprängningar inträffar är det krigszonens referensramar som osökt äger giltighet, de trasiga fasaderna, skjutna liggande på trottoaren. Hänvisningen till krig är kanske överdriven och alarmistisk men fenomenet inre väpnad konflikt kan bidra till att synliggöra dynamiken i ett skeende med stor destruktiv potential för ett samhälle.

I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol. Denna samhällshotande effekt är egentligen långt viktigare än antalet dödsoffer på årsbasis, något som terrorismen illustrerar. Dessa inre väpnade konflikter har, oberoende av hur deras drivkrafter ser ut, ett antal återkommande särdrag.

Ett första sådant särdrag är våldströskeln, eller snarare trösklarna. Det är mycket lättare för parterna i en konflikt att gripa till och eskalera våldet än att backa tillbaka till en lägre våldsnivå. De eventuella spärrar som funnits släpper, och våldet blir sedan sin egen mening och drivkraft och saboterar ofta försök att medla och på annat sätt dämpa konflikten. Detta är en observation från Libanon på 1970- och 80-talet, Balkankonflikterna på 1990-talet och Syrien efter den arabiska våren 2011, bara för att nämna några exempel.

Ett andra återkommande särdrag är att den inre väpnade konflikten påverkar och i förlängningen slår sönder elementära samhällsfunktioner och människors vardag och i extremfallen deras överlevnadsmöjligheter, något som förr eller senare resulterar i flykt, där de som i tid varseblir konfliktutvecklingen och har materiella och mentala förutsättningar är de som flyr först.

Annons
Annons

Vägen in i den inre väpnade konflikten och det upptrappade våldet är sällan entydig och kan innehålla episoder av mer eller mindre absurd normalitet, som när värnpliktiga ur den federala jugoslaviska armén som stred mot kroatiska styrkor köade på ett kroatiskt bankkontor för att lyfta sin dagpenning, som de brukade göra.

Nu skjuts det på våra gator och sprängs i våra bostadsområden, men vi kan fortfarande köra och handla i shoppingcentret och om det funnits några öppna bankkontor skulle vi säkert kunnat ta ut pengar där. Är detta bara som vanligt, så som det sett ut i så många länder under så lång tid och ett utslag av att Sverige helt enkelt håller på att ”normaliseras”, här som på många andra områden?

Det är kanske så, men detta är i så fall också en viktig del av själva problemet. Sverige har varit. och har upplevts som, ett tryggt och säkert land. Medborgarna har länge tagit detta mer eller mindre för givet och det har staten också gjort. Våldsutvecklingen har därför kunnat pågå alltför länge och gå alltför långt innan varningssignalerna trängt igenom och motåtgärder börjat sättas in. Det dröjde länge innan ens den grova organiserade brottslighetens direkta attacker mot rättssystemet definierades som ett samhällshot.

Det finns efter de senaste skjutningarna en växande varseblivning av att det som pågår inte bara är ”de andras” våld, interna uppgörelser, utan något som i lika hög grad som de direkta attackerna på rättssystemet utgör ett hot mot hela samhället. Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen. För varje tomhylsa som slamrar i gatan skjuts Sverige i sank.

Annons
Annons

Det vi tvingas bevittna är ett slags smygande lågintensiv väpnad konflikt som är mer än bara ett stegvis ökande våld. Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.

Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var. Det som nu krävs nu är en krishantering där motåtgärderna är inriktade på den hoteskalation vi ännu inte upplevt och vill slippa behöva uppleva.

Wilhelm Agrell
seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds Universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons