Annons
Fördjupning

Ai Weiwei: Så funkar censur

SvD publicerar en text om censur skriven av den kinesiska konstnären Ai Weiwei.
SvD publicerar en text om censur skriven av den kinesiska konstnären Ai Weiwei. Foto: : Staffan Löwstedt, Andy Wong, Elena Rachkovskaya, Ng Han Guan/ Illustration: Staffan Löwstedt

En censurapparat fungerar bara om du bidrar till det. I en upprorisk text gör Ai Weiwei upp med den kinesiska statens krav på absolut makt och den servila majoritetens inställsamma smicker gentemot en maktfullkomlig regim. Artikeln skrevs innan konstnären fick tillbaka sitt pass och kunde lämna landet.

Under strecket
Publicerad

Ai Weiwei i sin nuvarande atelje i Berlin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 1

Under en och samma månad 2014 ströks mitt namn bort vid två olika konstutställningar, i Peking och Shanghai, trots att konstverk av mig ställdes ut. I det ena fallet var det regeringstjänstemän som låg bakom strykningen, i det andra fallet var det utställarna själva. Somliga skulle kanske ta sådan behandling med fattning och inte känna sig förnärmade. Men som konstnär ser jag märkningen av mina verk som ett mått på det värde jag har skapat – ungefär som en vattennivåmätare vid en flodbank. Andra människor skulle kanske rycka på axlarna åt det, jag kan det inte. Men jag hyser heller inga illusioner om att min oförmåga att ta det hela med en axelryckning skulle påverka någon annans beredskap att göra det.

I Kina genomsyras livet av förställning. Folk låtsas vara okunniga och talar tvetydigt. I Kina vet alla att där finns ett system av censur, men någon diskussion om varför det finns där förekommer nästan inte alls.

Vid en första anblick ser man inte censuren, men dess ständiga påverkan på människors känslor och varseblivning sätter gränser för vilken information som människor tar emot, väljer ut och litar på. Det innehåll som statliga medier i Kina erbjuder, efter att det processats av politiska censorer, är inte fri information. Det är information som har valts, filtrerats och anvisats sin plats, vilket oundvikligen sätter gränser för läsarnas och tittarnas fria och oberoende vilja.

Annons
Annons

Censur skadar inte bara genom att utarma det intellektuella livet: den förvrider dessutom fullständigt det sätt på vilket vi uppfattar den fysiska respektive andliga världen. I ett censursystem berövas människan den självuppfattning hon behöver för att kunna upprätthålla en självständig tillvaro. Systemet skär av hennes tillgång till oberoende och lycka.

Censur kapar bort friheten att kunna välja vad man vill ta in och vad man vill säga till andra, och det leder oundvikligen till depression. Där rädsla dominerar försvinner äkta lycka och den individuella viljestyrkan förtvinar. Omdömesförmågan förvrängs och själva förnuftet börjar glida iväg. Gruppbeteendet kan bli vilt, onormalt och våldsamt.

Det mest eleganta sättet att anpassa sig till censur är att bedriva självcensur.

När staten kontrollerar eller blockerar information gör den anspråk på absolut makt; den dömer folket till att frivilligt underkasta sig systemet och erkänna dess herravälde. Detta, i sin tur, upprätthåller de förnedrades axiom: den som godtar beroendet, får ta emot förmåner.

Det mest eleganta sättet att anpassa sig till censur är att bedriva självcensur. Det är det perfekta sättet att alliera sig med makten och lägga grunden för ett ömsesidigt utbyte av förmåner. Svansandet inför makten i hopp om att få del av små glädjeämnen kan tyckas obetydligt, men utan det skulle censurapparatens brutala övergrepp inte vara möjliga.

För dem som accepterar denna passiva position inför överheten, blir ”att hanka sig fram” det allra viktigaste. De ler, bugar och nickar, och sådant beteende leder vanligtvis till en bekväm, problemfri och till och med riktigt behaglig tillvaro. Den här inställningen är i grunden defensiv. Om den ena parten tystas vid en dispyt, är det uppenbart att den andra partens ord förblir oemotsagda.

Annons
Annons

Ai Weiwei i sin nuvarande atelje i Berlin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 1
Ai Weiwei i sin nuvarande atelje i Berlin.
Ai Weiwei i sin nuvarande atelje i Berlin. Foto: Staffan Löwstedt

Så här ser det ut i Kina: majoriteten som själv valt att vara tyst – den maktfullkomliga regimens smickrare – känner harm över människor som liksom jag talar med tydlig röst, och vetskapen om att deras förnedring har åstadkommits av dem själva gör dem än mer förbittrade. Sålunda blir självförsvar ett sätt att trösta sig själv.

Eftersom censuren kräver samarbete och tyst medgivande från de censurerade, vänder jag mig emot den vanliga åsikten att de censurerade blott är censurens offer. Frivillig självcensur ger en person förmåner och systemet skulle inte fungera om inslaget av frivillighet inte fanns där.

När en sådan feg hållning blir allmänt spridd blir den också grundorsaken till vårt samhälles moraliska sammanbrott.

Folk som frivilligt censurerar sig själv är sårbara för moraliska utmaningar av skilda slag. De har aldrig varit offer och kommer aldrig att vara det, även om de då och då ställer till med föreställningar där tårar torkas. Varje gång de ger prov på sin servilitet gläds de auktoritära och skadas de som protesterar. När en sådan feg hållning blir allmänt spridd blir den också grundorsaken till vårt samhälles moraliska sammanbrott. Om dessa människor tror att deras val att samarbeta är det enda sättet att undvika att bli offer, så har de stigit ombord på en ödesdiger seglats rätt in i mörkret.

Annons
Annons

Systemet belönar automatiskt vanligt folk för deras samarbete; de behöver inte tävla om belöningarna. Konst- och kulturarrangörer måste emellertid bjuda till mer; de måste i förväg visa att de ”fattar” och vara tillmötesgående gentemot överheten och skydda dess ansikte utåt. De vet att om något orsakar bedrövelse högre upp, så läggs projektet ned – och ibland kanske hela organisationen.

I ett system av det här slaget – där konstverk inte lyfter eller sjunker i fri konkurrens, utan på korrupta grunder – måste varje skapare av konst med en gnutta liv i spela dum och gå med på outtalade villkor.

Deras specialkompetens är hänsynslös häxjakt på dem vars röster redan har gjorts ohörda.

Det är allmänt känt att jag inte får tala i offentliga sammanhang. Mitt namn är raderat i medier. Jag får inte resa inom Kina och jag är bannlyst i statliga medier, där jag dessutom regelbundet blir utskälld. Kommentatorer i statliga medier låtsas vara opartiska, men det är en omöjlighet givet att de sitter där de sitter, bakom statens skyddande ridå. De tar inte upp ämnen som yttrandefrihet eller levnadsförhållandena för det stora flertalet i Kina. Deras specialkompetens är i själva verket hänsynslös häxjakt på dem vars röster redan har gjorts ohörda.

Att jag över huvud taget finns till uppmärksammas bara av dem som väljer att göra det – och dessa människor kan indelas i två grupper: de som uppfattar att mitt beteende styrker meningen med deras liv, och de som ser mig som ett hinder på deras väg mot förmåner, för vilket de inte kan förlåta mig.

Först när Kina börjar erbjuda rimliga och rättvisa forum där den allmänna opinionen kan få utlopp, kan vi skapa sätt att låta tankar mötas genom användandet av ord. Jag stöder upprättandet av sådana forum. Det är den grund som krävs för att göra social rättvisa möjlig. Men på en plats där allt ända in i minsta detalj är falskt, framstår den som ställer sig och käbblar om sanningen som naiv och barnslig. När det kommer till kritan tror jag dock att den ”barnsliga” vägen är den enda som återstår för mig. Jag tvingas vara lika inskränkt som de ”inskränkta” uigurer eller tibetaner som vi ibland får höra talas om.

Annons
Annons

Även ideologiska slavar kan revoltera.

En konstnär är rörlig, en politisk deltagare. Särskilt i tider som präglas av historiska förändringar är estetiska värden till nytta. Ett samhälle som förföljer dem som framhärdar i att klamra sig fast vid individuella värderingar är ett ociviliserat samhälle utan någon framtid.

När en människas värderingar ställs ut för allmän beskådan kan hennes normer och etik, och även de som hennes samhälle företräder, komma att utmanas. Den individuella rätten till yttrandefrihet stimulerar ett mer distinkt meningsutbyte, och kommer i sin tur att leda till ännu tydligare sätt att utbyta åsikter. Denna princip ingår i min konstfilosofi.

Censuren i Kina sätter gränser för kunskap och för värderingar, något som är avgörande när det gäller att tvinga fram ideologiskt slaveri. Jag gör vad jag kan för att exponera grymheter, såväl de subtila som de mindre subtila. Som läget är här i dag måste ett förnuftigt motstånd bygga på individers handlingar i det lilla. Om jag misslyckas är ansvaret bara mitt, men de rättigheter som jag försvarar omfattar alla.

Även ideologiska slavar kan revoltera. Till slut gör de alltid det.

Ai Weiwei

© 2017 The New York Times

Denna text är en anpassad version hämtad från en essä som i dagarna getts ut i boken ”Rules for resistance: Advice from around the globe for the age of Trump”.

Översättning från engelska: Anders Q Björkman. Den engelska texten har i sin tur översatts från kinesiska av Perry Link.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons