Annons

In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politikenDebatten mot Sahlin blev lyftet för Åkesson

Jimmie Åkesson (SD) i debatt med Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) inför valet 2018.
Jimmie Åkesson (SD) i debatt med Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) inför valet 2018. Foto: Urban Andersson/TT

Att Mona Sahlin som nybliven partiledare för Socialdemokraterna valde att ta en tv-sänd debatt med Jimmie Åkesson var avgörande för Sverigedemokraterna. Det säger SD-ledaren i en ny bok som försöker förstå drivkrafterna bakom partiet utan att utfärda moraliska fördömanden.

Under strecket
Publicerad

Jimmie Åkesson blev förvånad över att Mona Sahlin (S) som nybliven partiledare valde att debattera med honom i TV4:s ”Kvällsöppet”.

Foto: Janerik Henriksson/TT

In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken

Författare
Pontus Mattsson
Genre
Sakprosa
Förlag
Carlsson bokförlag

219 s.

Almedalsscenen i juli 2013. Fredrik Reinfeldt säger att Sverigedemokraterna har fört in hatet i svensk politik och att partiet vägleds av en enda idé: ”att ge sig på människor som har kommit hit från andra länder”. Den dåvarande statsministern lyfter vänsterarmen, hötter med pekfingret och uppbringar ett tordönsvrål: ”Ni ska inte få något inflytande!”

Tänk så fel han fick. Och redan då hade.

I SVT-journalisten Pontus Mattssons bok ”In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken” får vi följa partiets utveckling från politisk spottkopp till vad Mattsson kallar ”den nya folkrörelsen”. Mattsson ryggar inte för den rasistiska undervegetationen i och runt partiet, men är mer intresserad av att förstå än att utfärda moraliska fördömanden. Han intervjuar partiföreträdare på olika nivåer, lyssnar på dem och försöker förstå deras drivkrafter. Det är bra journalistik. Att Mattsson kunnat komma sina intervjupersoner nära beror förmodligen på att de upplevt att hans ärende inte är att demonisera dem.

Sedan valet 2006 har de etablerade partierna varit ordentligt upptagna av frågan om vilken strategi som är bäst för att bekämpa partiet.

Annons
Annons

SD:s inträde på den politiska scenen har förändrat det politiska landskapet och sedan valet 2006, när röstandelen dubblerades och partiet fick 2,9 procent i riksdagsvalet, har de etablerade partierna varit ordentligt upptagna av frågan om vilken strategi som är bäst för att bekämpa partiet. Ska SD ignoreras eller bemötas i debatt? Ska SD så långt det är formellt möjligt hållas utanför beslutsprocessen i de beslutande församlingarna, eller ska partiet få delta på samma villkor som övriga partier? Ska man prata med deras företrädare, kanske rentav samarbeta om ståndpunkterna sammanfaller? Eller bör man tvärtom avstå från att lägga förslag om det finns risk att SD röstar på dem?

Med hänvisning till erfarenheterna i andra länder, där liknande partier funnits under en längre tid än i Sverige, har de etablerade partiernas resignerade slutsats oftast varit att det inte spelar någon roll hur de gör. Politisk mobbning leder till växande stöd för pariapartier eftersom sådan uppfattas som odemokratisk, och behandlas dessa partier på samma sätt som andra partier uppfattas de som rumsrena och får legitimitet.

Jimmie Åkesson jämför sig själv med boxaren Rocky Balboa i Sylvester Stallones filmer.

Jimmie Åkesson jämför sig själv med boxaren Rocky Balboa i Sylvester Stallones filmer, vars motto var att det inte handlar om hur hårt du kan slå utan hur mycket stryk du kan ta. Stryk har förvisso Åkesson fått och han har hanterat rollen som slagpåse skickligt, med åtföljande sympatier. Åkesson menar själv att motståndarnas strategi att karakterisera SD som ett nazistiskt och fascistiskt parti under lång tid var framgångsrik, eftersom det inte bara hindrade partiet från att prata om sin politik utan också försvårade rekryteringen. ”Människor som vill ha en karriär söker sig inte till ett parti som är utfryst och stigmatiserat”, säger han. Han är också förvånad över att Mona Sahlin valde att debattera mot honom i TV4 när hon var nyvald partiledare 2007 och SD inte satt i riksdagen. ”Jag tror att den uppmärksamheten vi fick då var avgörande för oss. Vi fick vara med i de mediala sammanhangen”.

Annons
Annons

Jimmie Åkesson blev förvånad över att Mona Sahlin (S) som nybliven partiledare valde att debattera med honom i TV4:s ”Kvällsöppet”.

Foto: Janerik Henriksson/TT
Jimmie Åkesson blev förvånad över att Mona Sahlin (S) som nybliven partiledare valde att debattera med honom i TV4:s ”Kvällsöppet”.
Jimmie Åkesson blev förvånad över att Mona Sahlin (S) som nybliven partiledare valde att debattera med honom i TV4:s ”Kvällsöppet”. Foto: Janerik Henriksson/TT

Boken skildrar inte bara ett antal sverigedemokrater utan också hur Sveriges dåvarande statsminister genomgick en politisk personlighetsförändring efter SD:s inträde i riksdagen. Fram till dess hade pragmatism varit Fredrik Reinfeldts ledstjärna, i sakfrågor såväl som i strategiska vägval. Reinfeldt uppfattades av en del som en kylig maktspelare; beräknande och kontrollerad. Framgångsrika pragmatiker kännetecknas dock framför allt av att de har stark politisk intuition och fingertoppskänsla. Det hade Reinfeldt – åtminstone fram till dess att spelplanen och dagordningen förändrades.

Inför partiledardebatter fick han rådet av medarbetarna att ignorera Åkesson, ett råd han fann klokt, men helt enkelt inte klarade av att följa.

Med SD i riksdagen och ökat fokus på invandring förvandlades Reinfeldt till en känslostyrd och kompromisslös agitator. Inför partiledardebatter fick han rådet av medarbetarna att ignorera Åkesson, ett råd han fann klokt, men helt enkelt inte klarade av att följa. I boken citeras talskrivaren Moa Berglöf: ”När debatten kom in på de här frågorna var det som om den vanlige, lugne Reinfeldt gick upp en nivå i temperament”. Dåvarande partisekreteraren Kent Persson instämmer: ”det brinner till lite extra i Fredriks engagemang när det kommer till de här ämnena”.

Vi uppskattar övertygelsestyrda politiker som inte bara är intresserad av makt. Men om känslorna tar överhanden är det lätt att köra i diket. Reinfeldts öde påminner om Thorbjörn Fälldins, också han en utpräglad pragmatiker, men vars engagemang för att avveckla kärnkraften har jämförts med övertygelsen hos en religiös fanatiker.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons