Annons

Alexander Ekman – prisad men vill slippa pressen

Oscar Salomonsson och Charlotta Öfverholm repeterar ”Kuckel” på Orionteatern i koreografi av Alexander Ekman.
Oscar Salomonsson och Charlotta Öfverholm repeterar ”Kuckel” på Orionteatern i koreografi av Alexander Ekman. Foto: Lars Pehrson

Efter 15 år i rampljuset på de stora operahusen vill Alexander Ekman söka småskaligare spår. Världskoreografen gör det med ”Kuckel”, ett nytt dansteaterverk för sex starka karaktärer på Orionteatern i Stockholm.

Under strecket
Publicerad

Alexander Ekman (i mitten) studerar när Matteo Carvone och Jesse Kovarsky prövar en sekvens i ”Kuckel”.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 4

”Jag har funderat mycket på det här konstanta presterandet som de flesta sysslar med: den ständiga tillväxten”, säger Alexander Ekman som fick SvD:s Operapris 2019.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 4

Jesse Kovarsky och Matteo Carvone.

Foto: Lars PehrsonBild 3 av 4

Charlotta Öfverholm och Oscar Salomonsson prövar sina olika rollkaraktärer under en repetition.

Foto: Lars PehrsonBild 4 av 4

Alexander Ekman (i mitten) studerar när Matteo Carvone och Jesse Kovarsky prövar en sekvens i ”Kuckel”.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Förra året tilldelades han Svenska Dagbladets Operapris för uppsättningen ”Eskapist” på Kungliga Operan. Sedan dess har efterfrågan på koreografen Alexander Ekmans verk bara ökat från de stora internationella operahusen. Nu vänder han hemåt för att ta ett steg tillbaka. Hans egen eskapism har landat i ett ”Kuckel” på Orionteatern, den före detta mekaniska verkstaden längst ner på östra Södermalm.

Scenrummet har gröna väggar och ett stort träd. Sex dansare rör sig med försiktiga, nästan monotona rörelser. En av dem är för övrigt Alexander Ekman. Det är första gången på flera år som den hyllade koreografen medverkar i sin egen föreställning.

– Manipulation är verkets överhängande tema. Vi får se människor som försöker nå olika mål; sex starka karaktärer som kucklar på olika sätt. Vi människor kucklar väl hela tiden och försöker få uppmärksamhet genom glädje, ilska, charm och sorg. Ibland utan att vi vet om det, säger Alexander Ekman i en lunchpaus på Orionteaterns kontor.

Alexander Ekman (i mitten) studerar när Matteo Carvone och Jesse Kovarsky prövar en sekvens i ”Kuckel”.
Alexander Ekman (i mitten) studerar när Matteo Carvone och Jesse Kovarsky prövar en sekvens i ”Kuckel”. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

”Jag har funderat mycket på det här konstanta presterandet som de flesta sysslar med: den ständiga tillväxten”, säger Alexander Ekman som fick SvD:s Operapris 2019.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Trots att han just fyllt 36, har Alexander Ekman redan hunnit kuska kring som koreograf i 15 år. Sedan han lämnade Nederlands dansteater 2 (juniorkompaniet) som dansare och debuterade som koreograf med verket ”Okänd art” för Cullbergbaletten, har Alexander Ekman haft snudd på klippkort till de internationella operahusen. Med ”Kuckel” tar han för första gången steget bort från beställningsverken åt stora danskompanier, för att på allvar kombinera dans med teater – allt på en småskalig scen med en liten grupp dansare som han själv handplockat. Stycket är också ett samarbete med dramaturgen Carina Nildalen.

– Jag ville prova att skapa under mindre press. Jag hade redan bestämt mig för att lämna balettkompanierna för ett tag och gå in i något okänt. För mig är Orionteatern som en experimentverkstad och nystart. Eller början av min egen akt två, säger Alexander Ekman leende.

Han kom hit från pompösa Staatsoper i Berlin och uruppförandet av ”Lib”, ett beställningsverk av den tyska institutionens avgående balettchef Johannes Öhman.

– Om operahusen har en sorts guldram runt verken så blir ”Kuckel” istället färgad av den här råa miljön.

”Jag har funderat mycket på det här konstanta presterandet som de flesta sysslar med: den ständiga tillväxten”,  säger Alexander Ekman som fick SvD:s Operapris 2019.
”Jag har funderat mycket på det här konstanta presterandet som de flesta sysslar med: den ständiga tillväxten”, säger Alexander Ekman som fick SvD:s Operapris 2019. Foto: Lars Pehrson

Samtidigt lever hans tidigare verk som ”Midsommarnattsdröm” (2015), ”Play”, ”Cacti” och ”Cow” sina egna liv. Alexander Ekman har ett rullande internationellt arbetsteam som sätter upp hans verk på olika scener i världen.

Annons
Annons

Jesse Kovarsky och Matteo Carvone.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

– Det är häftigt. Men ibland undrar jag om det är för mycket jobb, eftersom jag har så många sålda verk men samtidigt verkligen måste finnas här och nu. Jag måste försöka släppa kontrollen.

– Det intressanta för mig nu är att leva med alla de här olika verken. Samtidigt har jag börjat ifrågasätta hela tänket kring vad som är en succé. Jag vill gå in och skapa häftiga situationer, nya världar som får folk att må bra. För det är väl egentligen vad allt handlar om: att vi alla bara ska må bra.

– Jag har funderat mycket på det här konstanta presterandet som de flesta sysslar med: den ständiga tillväxten – mer, mer, bättre, bättre. Därför är det ännu viktigare för mig att vara på en plats som Orionteatern. 

Jesse Kovarsky och Matteo Carvone.
Jesse Kovarsky och Matteo Carvone. Foto: Lars Pehrson

På scen i ”Kuckel” står sex dansare från fyra olika länder. En av dem är Charlotta Öfverholm, trots ständiga skador, en ny höft och i en ålder som sedan länge passerat pensionsgränsen för dansare. 

– Jag har arbetat i 36 år och drivit mitt eget projekt som dansare och koreograf i 24 år nu, och jag har känt Alex sedan han var riktigt ung. Det är superroligt att jobba ihop. Alla vi dansare har våra specifika karaktärer som vi nu håller på att arbeta fram och skruva på. Min roll, Regina van der Trauer, är väldigt sorgsen. Men jag tror att hon är jävligt förbannad. Däremot väljer hon att utstråla sorg för att få uppmärksamhet, berättar Charlotta Öfverholm.

Annons
Annons

Charlotta Öfverholm och Oscar Salomonsson prövar sina olika rollkaraktärer under en repetition.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Regina van der Trauer använder sig helt enkelt av ledsamheten som ledstjärna och lösning. En helt störd metod egentligen, menar Charlotta Öfverholm och skakar lite på huvudet.

Charlotta Öfverholm och Oscar Salomonsson prövar sina olika rollkaraktärer under en repetition.
Charlotta Öfverholm och Oscar Salomonsson prövar sina olika rollkaraktärer under en repetition. Foto: Lars Pehrson

Alexander Ekman berättar att ambitionen är att hela tiden ändra verket under uppsättningens gång. En ”Kuckel” ska inte vara det andra likt.

– Verket ska leva. Varje föreställning ska verkligen kännas unik, så att varje publik känner sig utvald. 

Inbakad i ”Kuckels” tema kring manipulation ligger också den eviga jakten på framgång.

– Vi har väl alla det här vinnartänket inpräntat i oss. Och det spär också på individualismen kontra vi-et. ”Kuckel” tar upp den manipulation som vi väl alla sysslar med. Jag vet inte ännu var vi kommer att landa, men det är nånting i det här teaterrummet som jag vill tillbaka till. Och så försöker jag bara ha kul. Släppa egna regler och prestationskrav på mig själv, säger Alexander Ekman och rullar upp vänstra skjortärmen.

På undersidan av underarmen har han tatuerat: Upptäcktsresa.

– Min resa är inte slut på länge. Jag är också såld på yoga och meditation. Kanske väljer jag ett sådant spår längre fram. Vem vet.

Kuckel

Orionteatern

Premiär 27 februari

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons