Annons

KuckelAlexander Ekman leker loss i spretigt experiment

Ensemblen i ”Kuckel”.
Ensemblen i ”Kuckel”. Foto: Mats Bäcker

Avklädd manipulation – Alexander Ekman visar underhållande kreativitet i Orionteaterns råa scenrum med ett gäng uttrycksfulla dansare. Kul men lite ojämnt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Matteo Carvone och Charlotta Öfverholm.

Foto: Mats Bäcker

Jesse Kovarsky och Matteo Carvone.

Foto: Mats Bäcker

Kuckel

Genre
Dans
Medverkande
Alexander Ekman, Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Salomonsson, Yvan Auzely
Var
Orionteatern
Koreografi
koncept: Alexander Ekman

Koncept, dramaturgi: Carina Nildalen. Scenografi: John Engberg. Ljus: Alexander Ekman, Raimo Nyman. Kostym: Lena Lindgren, Hanna Rönnbäck. Mask: Linda Sandberg.

Att försöka dölja sin osäkerhet och rädsla bakom en överdrivet kontrollerad fasad kan bli väldigt tragikomiskt. Det visste Charlie Chaplin och det vet Alexander Ekman. ”Kuckel” betyder smussel, knep och fuffens – just vad de sex manipulativa, dansanta rollfigurerna i Ekmans nya verk ägnar sig åt. Likt många i samhället.

Efter att ha skapat en rad stora verk på operainstitutioner världen över har Alexander Ekman utvecklat en imponerande förmåga att koreografera dansare i massverkan, kroppar som rör sig i effektiva sjok. Succéerna har avlöst varandra: ”Cacti”, ”A swan lake”, ”Play”, ”Midsommarnattsdröm” och senast ”Eskapist” på Kungliga Operan (som renderade Ekman bland annat SvD:s operapris 2019). Men mellan masscenerna har det också funnits skruvade karaktärer lite vid sidan av.

Ekman är en kreativ, stundtals eklektisk bildberättare med blick för den mänskliga sociala samvarons absurda inslag.

Man kan säga att de nu har hamnat i fokus på Orionteatern, vars råa scenrum utmanar Ekmans lust att pröva något i mindre skala. Han gör det med ett internationellt gäng uttrycksfulla dansare i olika åldrar, varav han själv är en. Fast så litet är det nu inte – här leks verkligen med just det rumsliga, på höjden, bredden och genom närbilder och avstånd. Ekman är en kreativ, eklektisk bildberättare med blick för den mänskliga sociala samvarons absurda inslag och inte minst bekräftelsebehov.

Annons
Annons

Matteo Carvone och Charlotta Öfverholm.

Foto: Mats Bäcker

Jesse Kovarsky och Matteo Carvone.

Foto: Mats Bäcker
Matteo Carvone och Charlotta Öfverholm.
Matteo Carvone och Charlotta Öfverholm. Foto: Mats Bäcker

På scenen står ett kalt träd à la Beckett, men det har ynglat av sig i tjocka stockar. Ett bord och stolar är klassisk dansteater-rekvisita. Ljuset skapar dramatik. De sex svartklädda figurerna presenterar sig i pantomimiska små scener (med tal) som ibland påminner om Jo Strømgrens stumfilmsliknande världar. Charlotta Öfverholms sorgsna dam befaller omsorg och pussar som hon bryskt avvisar. Oscar Salomonsson har lämnat sin eskapist och här blivit en präst som hoppas klättra till Gud. Elegante Yvan Auzely behöver en sko eller två som lod i tillvarons gungfly. Matteo Carvones passopp är utplånande till lags. Jesse Kovarsky och Ekman utmanar varandras egon i en maktduell av aggressiva händers rytmiska dans över bordet.

Här finns ett slags humoristisk melankoli, alla är fast i mönster. Då och då bryter naturens krafter igenom den diskreta hissmusikens trivselraster. Gestalterna tappar kontrollen. Alla tycks vänta på något tecken, en mening – och även som åskådare längtar man efter något mer. Det kommer i form av en industrifläkt som får fasaderna att rämna. Väggar kollapsar, kläder åker av.

Jesse Kovarsky och Matteo Carvone.
Jesse Kovarsky och Matteo Carvone. Foto: Mats Bäcker

Efter en utdragen paus kommer en andra akt som är naknare och mer kontrastrik, med ett musikval som ger både ironisk och innerlig touche. Till Juliet Roberts kaxiga ”Bang bang boom” tyr sig två avklädda, skakande män till varandra i en rörande sekvens. Yvan Auzely sveper in teatern i ödsligt ekande saxofontoner medan Alexander Ekmans mjukt svängande siluett söker frihet och närhet. Djuret människan iklädd civilisationens tunna skjorta framstår i nästa stund som löjlig, där hon nickar konsensus i takt vid middagsbordet eller misshandlar grönsaker i (manligt) övermod.

Bäst är när skeenden tänjs ut och skiftar laddning. Ekman prövar idéer, bjuder publiken på mikrade popcorn och manipulerar till slut även oss med en inbjudande gest. ”Kuckel” är spretig och lite ojämn, men underhållande. Ett experiment genomfört med gott mod och humör av en spännande konstellation proffs.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons