Annons

Alexandra Dahlström vägrar välja

ALEXANDRA DAHLSTRÖM. På måndag har hon premiär för nya kortfilmen Because the night. Trots att det är hennes tredje regijobb på tre år vill hon inte bara se sig som regissör, hon är också skådespelerska.

Under strecket
Publicerad

Nya kortfilmen Because the night är Alexandra Dahlströms hittills mest påkostade projekt som regissör. Men egentligen är hon inte så förtjust i jätteproduktioner. ”Mer än att göra något stort och svulstigt är jag ute efter en intimitet”, säger hon.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

Nya kortfilmen Because the night är Alexandra Dahlströms hittills mest påkostade projekt som regissör. Men egentligen är hon inte så förtjust i jätteproduktioner. ”Mer än att göra något stort och svulstigt är jag ute efter en intimitet”, säger hon.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN
Nya kortfilmen Because the night är Alexandra Dahlströms hittills mest påkostade projekt som regissör. Men egentligen är hon inte så förtjust i jätteproduktioner. ”Mer än att göra något stort och svulstigt är jag ute efter en intimitet”, säger hon.
Nya kortfilmen Because the night är Alexandra Dahlströms hittills mest påkostade projekt som regissör. Men egentligen är hon inte så förtjust i jätteproduktioner. ”Mer än att göra något stort och svulstigt är jag ute efter en intimitet”, säger hon. Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

Alexandra Dahlström väljer fem filmiska nattklubbshöjdpunkter

Everybody dies but me
Ryskt mästerverk. En förälskad tonårsflicka från en förort till Moskva går omkring på dansgolvet och letar efter killen hon är kär i. Man kan nästan höra hennes hjärtslag.

Kids
När Jennie blir insläppt på raveklubb av sin bekant och hamnar i ett slags Sodom och Gomorra. Allting är möjligt och man är inte tvingad till att följa
några som helst regler.

En kärlekshistoria
Högstadiedisco när det är som bäst. Förhoppningsfullt, nervöst och ändå på
blodigt allvar.

We own the night
Scenen där polisen stormar dansgolvet och förnedrar människorna där. Det
blir en så tydlig motsättning mellan ordning och dekadens.

Morvern Callar
Scenen där Morvern är ute på en pub. Man märker hur hon söker med blicken
och allting dränks i färgade ljus och längtan.

Annons
Annons

En berättelse om livsglädje – så beskriver Alexandra Dahlström sin nya kortfilm Because the night. I sitt tredje projekt som regissör tränger hon in i den svettiga folkmassan på dansgolvet, där unga hjärtan träffas, dansar, hånglar och sårar varandra.

–Det är en kärleksförklaring till klubblivet i Stockholm. Jag har själv haft kvällar när det känts som att alla på dansgolvet är en enda person, en stor människomassa där alla sjunger med i låt-texterna. Jag minns en kväll när Mylo spelade på Marie Laveau, när alla blev helt tokiga. Det var så varmt att det droppade svett från taket, och någon kastade ut isbitar som smälte på folks kroppar. Det var helt fantastiskt, säger hon.

Trots att Stockholmsnatten står i centrum i Alexandra Dahlströms nya film så var det just en leda vid huvudstaden som bidrog till att hon lämnade Sverige för några år sedan. 19 år gammal, sex år efter det enorma genombrottet med Fucking Åmål, var hon less inte bara på Stockholm utan också på att undra vad hon skulle ta sig till med sitt liv.

–Jag hade en fruktansvärd beslutsångest. Film eller universitet? Film eller universitet? Jag var väldigt splittrad, säger hon.

Till slut fick hon nog av velandet, stack till Italien och skrev in sig på en politisk magisterkurs. Ironiskt nog var det då filmvärlden började öppna sig på allvar.

–Jag blev erbjuden en huvudroll i en stor italiensk långfilm, och i samma veva blev jag erbjuden en annan huvudroll i en internationell film som Vincent Gallo skulle vara med i. Jag tänkte att allt var klart, att jag skulle erövra hela Europa, men i stället gick allting i stöpet samtidigt. Filmerna blev inte av.

Annons
Annons

Trots det brutala uppvaknandet bestämde hon sig för att inte ge upp. Hon reste i skytteltrafik och provfilmade över halva Europa, och fick en stor roll i en holländsk tv-serie. Ändå flyttade hon hem till Stockholm igen efter tre år och avslutade sin första kortfilm, Lacrimosa, som följdes av en andra film, Kom hit.

När hon tidigare i år satte igång med Because the night markerade det en ambitionshöjning i hennes bana som regissör. Med en bättre budget, tack vare stipendium från Stockholms filmfestival, kunde Alexandra Dahlström under sitt tredje projekt känna ett allt större lugn i sin roll som regissör.

– Som skådespelare är man alltid ett verktyg, man har aldrig helt fria händer eller ansvar för slutprodukten. Jag har ofta känt en maktlöshet över det där. Mycket föll på plats när jag började regissera. Det handlade på något sätt om att ta sitt liv i sina egna händer.

Allt är upplagt för en fortsatt karriär som regissör, alltså? Inte bara. Hon har visserligen sökt regiutbildningar parallellt med filmandet, men det talar hon tyst om. Var sak har sin tid, och just nu har hon ingen lust att tvingas välja mellan regi och skådespeleri.

–Det är bara trist när folk ska sätta en i fack. Jag fick slita jättehårt för att ta mig ur facket där jag hade svart kajal runt ögonen och var förbannad. Jag vill inte bara köpa saker och göra sådant som andra har sagt åt mig att göra.

För att ha regisesserat en kärleksförklaring till dansgolven har Alexandra Dahlström en kluven inställning till Stockholms samtida klubbliv. Ibland saknar hon värmen och glädjen på de gamla popklubbarna som fanns vid 00-talets början. Nu är hon hur som helst alltför förälskad för att ta sig ut i natten speciellt ofta.

–Jag har blivit väldigt kär, och det har gjort att jag inte går ut lika mycket. Den här filmen kan ses av alla, med det är mer eller mindre intressant att gå ut i olika perioder. När jag har visat den här filmen för folk i 40-årsåldern har vissa sagt ”gud, vad jobbigt det verkar, vilket kaos”. Folk i min egen ålder däremot – de blir sugna på att gå ut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons