Annons

Inga Brandell:Algeriskt trauma gav fransk identitetskris

När fransmännen på söndag väljer ny president väljer de samtidigt vilken sorts land de vill att Frankrike ska vara. Konflikten kring den nationella identiteten handlar i stor utsträckning om oläkta sår från landets algeriska historia, visar Alice Petrén i sin nya bok ”Terroristen i Toulouse”.

Under strecket
Publicerad

Franska och algeriska flaggan sammansatta och målade på en vägg i Paris.

Foto: IBLBild 1 av 4

Alice Petrén är utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio, och har tidigare gett ut boken ”Made in France. Stolthet och nationalism” (2015).

Foto: Thomas MalmqvistBild 2 av 4

Charles de Gaulle på besök i Alger, sommaren 1958.

Foto: IBLBild 3 av 4

”Ensemble, la France!” (”Samling, Frankrike!”) står det på Emmanuel Macrons valaffisch, ”La France apaisée” (”Det fridfulla Frankrike”) står det på Marine Le Pens.

Foto: IBLBild 4 av 4

Franska och algeriska flaggan sammansatta och målade på en vägg i Paris.

Foto: IBLBild 1 av 1
Franska och algeriska flaggan sammansatta och målade på en vägg i Paris.
Franska och algeriska flaggan sammansatta och målade på en vägg i Paris. Foto: IBL

Frankrike står inför ett ödesval. Ingen samsyn råder i landet om lösningen på de stora ­samhällsproblemen. Tilltron till den politiska klassen i dess helhet är skakad, samtidigt som stora grupper efterfrågar en total förnyelse av politiken. En situation liknande den som rådde efter Algerietkrigets första år och som i och med Charles de Gaulles tillträde 1958 ledde både till Algeriets själv­ständighet och till en komplett omvandling av de franska politiska institutionerna. I någon mening gäller det på nytt Algeriet, om än på ett helt annat sätt än i slutet av 50-talet.

Alice Petréns bok ”Terroristen i Toulouse. Anteckningar om Frankrikes algeriska historia” (Appell Förlag) kommer alltså lägligt för att ge sina läsare ingångar till för­hållanden och föreställningar som färgar politiken i Frankrike. Petrén har varit Sveriges Radios korrespondent för Sydeuropa, stationerad praktiskt taget ett decennium i Frankrike. Hon skriver själv att hon ägnat ett halvår att ställa samman boken, men den bygger förutom på nytt material också på ett otal reportage och intervjuer gjorda tidigare, även i Algeriet. Det blir en del upprepningar, men de stör oftast inte utan tjänar som påminnelser i en bok som fyllts av fakta omväxlande med ögonblicksbilder, och som rör sig fram och tillbaka i ett långt historiskt tidsspann.

Annons
Annons

Petréns bok börjar i de dramatiska händelserna i Toulouse 2012. Mohammed Merah – titelns ”terrorist i Toulouse” mördade först en soldat, sedan ytterligare två, angrep därefter en judisk privatskola och sköt ner två barn och en lärare för att slutligen, efter en lång belägring, dödas av franska säkerhetsstyrkor. Man kan ställa sig frågan om det har någon betydelse att Mohammeds föräldrar hade sitt ursprung i Algeriet. Det hade också föräldrarna till bröderna Kouachi som utförde massakern på Charlie Hebdo i januari 2015. Däremot fanns inget algeriskt påbrå hos deras sammansvurne Coulibaly, och inte heller hos massmördaren förra sommaren i Nice. Det ”algeriska” som Petrén följer i den första delen av sin bok, som ägnas jihadismen i Frankrike, kan vara en ren statistisk effekt. I den tredjedel av befolkningen som nu har ­något ursprung utanför det franska territoriet är de med algerisk anknytning helt enkelt flest, lite fler än de som kommit från Portugal, vars roll i det franska samhället är en annan. Dessutom kan de tidigare portugiserna, av ­naturliga skäl, inte skaffa sig en plats i världen genom att åberopa al-Qaida eller den så kallade Islamiska staten.

Petrén har naturligtvis ändå rätt att lägga terrorismen till det hon kallar sina anteckningar om Frankrikes algeriska historia. Det finns de som griper varje tillfälle. På en valaffisch från Nationella frontens ungdomsförbund som återges i hennes bok kan man se hur en hand river ner en algerisk flagga, med texten: ”Här är vi i Frankrike”. Där­emot kan man undra över svepande formuleringar om ”terrorismen”, det är utan tvekan befogat idag att vara mer precis och specifik än så. Likaså hade det varit bra att bestämma sig för att inte benämna algerierna – före och efter att koloniseringen (1830–1962) upphört – som ”muslimerna”, språkbruket vacklar och det är olyckligt. När Marine Le Pen talar om det hon anser vara ett islamistiskt krigsangrepp mot Frankrike, kan åhörarna höra ”muslimer” i stället för islamister, och då är inte algerierna långt bort. Det var ju de som var ”muslimerna” under kolonialtiden.

Annons
Annons

Alice Petrén är utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio, och har tidigare gett ut boken ”Made in France. Stolthet och nationalism” (2015).

Foto: Thomas MalmqvistBild 1 av 1
Alice Petrén är utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio, och har tidigare gett ut boken ”Made in France. Stolthet och nationalism” (2015).
Alice Petrén är utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio, och har tidigare gett ut boken ”Made in France. Stolthet och nationalism” (2015). Foto: Thomas Malmqvist

Men det är inte bara den nationalistiska ytterhögern som månar om den algeriska klangbotten i fransk politik. Emmanuel Macron besökte kort före valkampanjens början Algeriets huvudstad, Alger. Hans uttalanden där om att den franska kolonialismen utgjort ”brott mot mänskligheten” väckte stor uppståndelse och polemik i hem­landet. Algeriet har varit en politisk ingång för Frankrike till det som ibland kallas arabvärlden, länderna söder och öster om Medelhavet. Operation Barkane, Frankrikes ­militära engagemang mot jihadismen i norra Mali, som gränsar till Algeriet, kräver också fortsatta och goda förbindelser med landet. Antalet bosatta i Frankrike med anknytning till Algeriet brukar uppskattas till omkring sju miljoner. Hälften utgörs av de européer som lämnade landet vid självständigheten och deras ättlingar, samt de värnpliktiga och yrkesmilitärer som tillbringade långa ­tider i Algeriet under självständighetskriget. Den andra hälften utgörs av algeriska invandrare, och de många bland dessa och deras barn som har franskt medborgarskap. Här finns väljare som vanligen gått till socialist­partiet, medan en del i den första gruppen utgjort kärnan i Nationella fronten. Macron fick en belöning – oklart om den föranleddes av hans algeriska visit – när den stora fotbollsstjärnan Zinedine Zidane meddelade att han skulle rösta för honom i presidentvalet.

Annons
Annons

Charles de Gaulle på besök i Alger, sommaren 1958.

Foto: IBLBild 1 av 1

I Frankrike förväntade man sig att valkampanjen skulle handla om Frankrikes identitet och om invandring. I stället kom den inledningsvis att handla mest om EU, och mycket om affärer. Inte bara ­högerkandidaten Fillons kostymer och familje­anställda, utan också om Nationella frontens utnyttjande av medel avsedda för arbetet i Europaparlamentet för partiets inrikespolitiska verksamhet. I den ­andra och avgörande delen av valkampanjen, som Le Pen inledde med ett massmöte i Nice, ställde hon dock invandringen och identitetsfrågan – Frankrikes och dess medborgares – överst på dagordningen. Petrén behandlar ”identitetsfrågan” i ett långt avsnitt som mest ägnas flera lokala konflikter där algeriska flaggor kommit fram i samband med bröllop eller fotbollsmatcher. Det sammanhanget ger inte fog för ett påstående om de ”många miljoner fransmän som känner sig mer som algerier än som fransmän”. Det gäller möjligen en kväll, under en fotbollsmatch, och kanske just för att den äger rum i Frankrike. Men identitet – uttryckt i flaggviftning eller annat – skiftar utifrån sammanhanget och den eller dem som man för tillfället visar sig för.

Charles de Gaulle på besök i Alger, sommaren 1958.
Charles de Gaulle på besök i Alger, sommaren 1958. Foto: IBL

1986 utkom postumt de två första banden av den kände historikern Fernand Braudels tilltänkta franska historia. Titeln var ”l’Identité de la France” (Frankrikes identitet). Redan på de första sidorna förklarar Braudel att han har valt begreppet identitet för att det oupphörligt leder till nya frågor, så fort en fråga besvarats uppkommer en ny. Så detaljerat och sakligt som möjligt försöker han där­efter beskriva territoriets förutsättningar och förändringar, den demografiska utvecklingen och den ekonomiska organisationen och dess successiva omvandlingar. Braudel skulle förmodligen ha tagit sig för pannan om han upplevt hur hans titel återanvänts och förvanskats under de följande decennierna. Identité heter Nationella frontens tidskrift som grundas ett par år senare, ”den nationella identiteten” blir ett begrepp de följande decennierna och vid Nicolas Sarkozys tillträde som president 2007 ­utnämns en minister för ”immigration, integration, den nationella identiteten och en solidarisk utveckling”. ­Begreppets användning påminner i svenska sammanhang om ”värderingar” och ”värdegrund”, såsom de förekommit sedan ett tiotal år.

Annons
Annons

”Ensemble, la France!” (”Samling, Frankrike!”) står det på Emmanuel Macrons valaffisch, ”La France apaisée” (”Det fridfulla Frankrike”) står det på Marine Le Pens.

Foto: IBLBild 1 av 1

Franska samhällsvetare och historiker har inte förblivit passiva inför det hotande ”kriget om identiteten”. I Petréns bok intervjuas historikern Benjamin Stora, som varnat för den sprängkraft som ligger i de helt motsatta minnen och föreställningar om det franska Algeriet som finns i den franska befolkningen, vilket han pekar ut som en möjlig grogrund för både högerextremism och jihadism. Länge intresserade frågan om krigets spår bara specialisterna. Liksom det franska återtåget från Indo­kina 1954 var uppgivandet av Algeriet, som ju inte var en koloni utan administrativt en integrerad del av landet, konfliktfyllt och smärtsamt. Från de Gaulle till Mitterrand har alla velat blicka framåt, och gett amnesti till dem som med bomber och vapen i hand försökte stoppa det frans­ka erkännandet av Algeriets självständighet. Inte förrän efter detta sekelskifte har en bredare debatt om vad som hände i Algeriet under 50-talet ägt rum. Som reaktionerna på Macrons uttalande i Alger visar råder ingen allmän beredskap att ställa grundläggande frågor om den koloniala historien.

”Ensemble, la France!” (”Samling, Frankrike!”) står det på Emmanuel Macrons valaffisch, ”La France apaisée” (”Det fridfulla Frankrike”) står det på Marine Le Pens.
”Ensemble, la France!” (”Samling, Frankrike!”) står det på Emmanuel Macrons valaffisch, ”La France apaisée” (”Det fridfulla Frankrike”) står det på Marine Le Pens. Foto: IBL

Andra historiker har tagit vid där Braudel slutade. I januari i år utkom en stor samlingsvolym, ”Histoire mondiale de la France” (Frankrikes världshistoria; Seuil). Redaktör är medeltidshistorikern Patrick Boucheron, sedan 2015 vid Collège de France. Det är en bok på nästan tusen sidor, ett sätt att göra global och förbunden historia – connected history – som efterfrågats under senare år, och som ändå behåller ett land, Frankrike, i blickpunkten. Ett antal tematiskt och kronologiskt ordnade årtal har valts ut, av olika skäl, händelser i världen och i Frankrike förbinds. Läsaren ser alltså Frankrike i ett sammanhang och hör samtidigt ekot av de franska händelserna i världen.

Annons
Annons

I det avslutande kapitlet, som behandlar attentatsåret 2015, vajar den franska flaggan på många balkonger, samtidigt som Europeiska unionens flagga har försvunnit från flera kommunhus. Det kommer förmodligen att dröja innan flaggviftandet upphör och en inkluderande samsyn återuppstått. Ett sätt att få perspektiv är då att läsa bokens kapitel om året 1894, om Dreyfusaffären. Det var också ett förlopp som tog många år, med många inslag utifrån, men som till slut kom att utmynna i ett förstärkande av rättsstaten och medborgarnas likabehandling, inte bara i Frankrike utan också utanför dess gränser.

Och algerierna då, de som befinner sig i Algeriet? Författaren Kamel Daoud skrev i en krönika 2010 att om man skulle fråga en ung människa i Algeriet om han vill resa till Frankrike, skulle han svara: ”kanske det, men bara om det ligger i Europa” – om alla äldre algerier vet precis var Frankrike ligger är det inte självklart för alla unga. Och Daoud drar slutsatsen: för den moderna tidens unga och migranter kan Frankrike likaväl ligga där Sverige ligger. Alice Petréns anteckningar om Frankrikes algeriska historia är en utmärkt början. Allt är som sagt förbundet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons