Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Aliette Opheim: ”Har haft en enorm ilska – mot allt”

Inspirerad av sin sjuka mormor kom Aliette Opheim in på Scenskolan på första försöket – men bästa utbildningen har de arga, stökiga ungdomsåren varit. Nu syns hon som agent i nya SVT-serien Kalifat.

Huvan på hoodietröjan sitter som fastklistrad på huvudet. Det är 2013 och Aliette Opheim går andra året på Scenskolan.

Annons

– Jag vet inte vad det där handlade om… Huvan var som ett skydd, sjukt svår att ta av. Inte förrän min lärare till slut bad mig dra ner den, under andra året, gjorde jag det.

Aliette drar fingrarna genom sitt kastanjebruna hår när vi ses en vinterförmiddag på Bank hotels cocktailbar, sju år senare.

– Men när man börjar bryta ner det där skyddet och se vad som gömmer sig bakom det, då blir man plötsligt helt hudlös. Det har jag varit de senaste åren.

Tjockare än vatten, Svartsjön, Hassel och amerikanska Patriot. Vi känner igen Aliette från många spännande roller på tv och film. Tuffa roller. Och nu, den redan omtalade SVT-thrillern Kalifat, där Aliette spelar Säpo-agent med uppdrag att förhindra ett terrordåd i Sverige.

– Det är en otroligt djärv serie. Jag har ingen aning om hur den kommer att landa. Det vore helt sjukt om den går obemärkt förbi.

Som 19-åring debuterade Aliette i ungdomsfilmen Sandor slash Ida efter att en fotograf noterat hennes frimodiga attityd under ett besök i hennes gymnasieklassrum på Fryshuset. Men det skulle dröja många år innan hon återvände till skådespeleriet. Först skulle Aliette fly Täby, där hon vuxit upp med sina föräldrar och en lillebror som adopterades som åttaåring från Etiopien.

– Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, direkt efter gymnasiet. Jag ville stå på egna ben. Jag hade en fin tidig barndom, vi bodde i radhus och det var najs att kunna leka sent med alla grannbarnen på gatan. Men Täby är ett lustigt ställe. Det var tråkigt att bli tonåring där. Det kändes inte spännande nog för mig. Den homogena medelklassen är märklig, den lever inte.

Flytten var också en del av en frigörelseprocess.

– Jag var väldigt arg i tonåren. Jag har haft en enorm ilska. Mot allt. Mor- och dotterrelationen har varit svår och jag har skyllt väldigt mycket på min mamma. Men när jag slutade med det och tog ansvar för mig själv och mitt eget beteende började jag se henne istället. Det är först nu, när jag insett vilken stark person hon är, som vi fått en bra relation.

Perioden efter gymnasiet blev en av Aliettes tuffaste.

– Det var stökiga och smärtsamma år där jag hade förhållanden som inte var helt hundra. Jag har aldrig känt att jag varit illa ute men utifrån såg det nog mörkt ut. Nu i efterhand kan jag se att den tiden var min bästa teaterskola. Det är därför jag har haft lätt för att spela tuff i mina roller.

Foto: Rickard L Eriksson

När Aliettes mormor plötsligt insjuknar i ALS ställs allt på sin spets. Aliette är då 23 år och i skift med sin mamma tar hon hand om mormodern i Trollhättan.

– Jag levde ett ganska struligt liv då, men att åka ner till mormor fick mig att stanna upp. Det var som om jag fick vila upp mig, även om det var tungt att ta hand om henne. Det var väldigt speciellt att se någon man älskar bara bli sjukare.

Något händer de tre åren. För när Aliette lagt sin mormor om kvällarna kommer de: de förlösande tårfloderna.

– Jag bara grät och grät i hennes soffa. I flera år.

Vad var det i tårarna?
– Min mormors liv. Min mammas liv. Mitt liv. Jag var rädd för var jag befann mig och för att jag inte skulle kunna ta mig ur min livssituation.

Om nätterna reflekterar Aliette för sig själv i sin dagbok. Men en natt får hon sällskap av mormor.

– Vi verkligen möttes i samtalet den natten. Jag minns den varma känslan i bröstet. Det blir alltid så när jag får ’connection’ med någon. Mormor sa något i stil med ’Vad ska det bli av dig? Du gjorde ju den där filmen, den var ju så bra’. Hon var så orolig.

Vid det här laget har Aliette jobbat på frisersalong, gått manikyrutbildning och funderat på att bli präst. Tanken på återuppta skådespelandet hade varit återkommande.

– Men jag vågade inte tro på den. Jag var så rädd för att misslyckas. Dessutom ville jag inte bli känd och det har jag försökt hindra genom att inte synas så mycket mer än i yrkesrollen. Men det kanske snarare har handlat om att jag inte varit trygg i mig själv.

I det tomrum som mormoderns bortgång skapar skriver Aliette en dikt. En dikt hon läser på begravningen, men också söker till Scenskolan med. För det där nattliga samtalet dem emellan resulterar i att Aliette bestämmer sig för att försöka. Hon kommer in direkt.

Foto: Rickard L Eriksson

Aliette Opheim tittar ut mot Nybroviken och takåsarna utanför fönstren. Trots att hon till slut drog ner huvan på Scenskolan dröjde det tills den där hudlösheten kunde blottas.

– Många saker hände på samma gång för fyra år sedan. Flera relationer tog slut och nya människor kom in i mitt liv och började ställa frågor som: Vad brinner du för och när känns saker i dig? Jag insåg att jag inte hade några svar. För jag hade aldrig ställt mig de frågorna tidigare.

– Jag har ljugit för mig själv och flytt från mycket i många år. Jag är klar med det nu. Jag är istället extremt intresserad av mig själv. Jag vill förstå varför jag blivit som jag blivit, varför jag tänker som jag gör, varför jag har gjort vissa val i livet. Jag är den mest fascinerande människa jag någonsin har träffat.

Hon skrattar innan hon konstaterar:
– Jag är verkligen en sökare. Vi snurrar runt på en boll i ett svart täcke. Hur kan man inte undra över det? Existentiella frågor fyller mitt huvud jättemycket just nu. Det är viktigt, att undra över sig själv, sitt inre och universum. Och det är egentligen samma sak.

Sedan Aliette började söka svaren inom sig har hon blivit mer noggrann med vad hon ger sig in i.

– För att en roll ska vara intressant för mig måste den kräva ett jättestort mod eller driv.

Det var därför hon först tackade nej till Kalifat. Två gånger. En polisroll kändes för given. Men när regissören Goran Kapetanović försäkrade henne om att det inte skulle bli ännu en polisserie och satte rollen i sin kontext ångrade hon sig.

– Jag insåg att det skulle bli ett livsfarligt projekt. Och det var jag svältfödd på, jag vill ha mer av det!

Sedan några år har Aliette också synts på den internationella seriescenen. Efter att ha gjort succé med Patriot på Amazon Prime Video var hon aktuell för en amerikansk huvudroll i höstas, men föll på målsnöret.

– Jag provfilmade i fyra månader och allt var i stort sett färdigförhandlat och klart, tills finansiären meddelade att de ville ha någon annan i rollen. Det var en hemsk process. Men jag ser det som att jag lärde mig något.

Foto: Rickard L Eriksson

Det märks att Aliette välsignats med en kreativ konstnärssjäl. Samtidigt som hon är pratsam, hypersocial och öppen, är hon reserverad, känslig för sin inre röst och gör inget på beställning. Själv sätter Aliette ord på sig själv genom sina två katter som hon bor med i sin lägenhet på Södermalm.

– Annabelle är nyfiken på världen, älskar att vara i händelsernas centrum och är väldigt social och tillmötesgående, speciellt mot mörka män, haha.

– Burton, däremot, är det motsatta: skygg, reserverad och vill helst bara vara inne i sin trygga vrå. Jag har definitivt båda dessa sidor. Jag älskar uppmärksamhet och är social, samtidigt som jag är skygg, tycker om att vara ensam och går aldrig på biopremiärer om jag inte måste.

Även om Aliette satsar främst på skådespelandet nu är hennes sinne fullt av filmidéer och hon har precis gjort klart en tv-seriepitch. Exakt vad som väntar efter Kalifat är ännu ett oskrivet blad. Men Aliette är cool.

– Visst drar jag fortfarande upp hoodiehuvan ibland, men att jag de senaste åren har sökt mig inåt har gjort något med mig. Jag har hellre lite is i magen och gör det som jag verkligen vill göra. Jag har ömsat skinn.

Till Toppen