Annons

Andres Lokko:All politisk pop börjar i Motown och Brecht

Algiers.
Algiers. Foto: Playground

Jag var ju egentligen klar med band som älskar Motown och som väver ihop den kärleken med dagsaktuell politisk lyrik. Men så släppte Algiers sin nya singel.

Publicerad

Rockjournalistens huvud är alltid fullt av teorier:

• Thurston Moore från Sonic Youth ger ut ett nytt soloalbum i dag. Har någon artist någonsin gett intrycket av att ha så erbarmligt tråkigt på jobbet som Thurston?

• Vill du veta varför First Aid Kit, på precis alla punkter, är vår tids The Real Group?

Annons

• J Hus är ett geni! Om detta måste jag ju skriva, men jag kanske väntar in hans debutalbum.

• Lite tyst för mig själv önskar jag att västkustetiketten Höga Nord ska ge mig en gnutta andrum och sluta upp med att konsekvent ge ut så förbannat mycket rockmagi.

• Jag undrar också när jag ska hinna berätta om den där nya utgåvan med harpisten Alice Coltranes underbart transcendentala new age-inspelningar från 1980-talet.

Men så vänds plötsligt min vecka – och alla mina musikterorier – upp och ner. Ty en liten rockorkester som jag redan hade gett upp hoppet om verkar ha stulit den allra första regelbok jag skrev för rocken.

Jag skrev den första gången i Jakobsberg som en skoluppsats om Boy George och Culture Club för mycket länge sedan. Jag skrev den igen när jag började nedteckna mina tankar kring popmusik offentligt just när 1980-tal övergick i nästa decennium. Och jag skrev den om och om igen i vart och vartannat nummer av den tidskrift om musik jag publicerade under resten av 1990-talet.

Sedan ägnade jag en stor tid av min rockjournalistiska verksamhet åt att slåss med – och ofta mot – mina en gång så dogmatiska åsikter.

Jag ska inte plåga er med den där regelboken nu, men när något – bara BANG! – tickar samtliga mina uråldriga princip-boxar, de jag trodde att jag hade låst in i en byrålåda och slängt nyckeln till, är jag på ruta ett igen.

Jag var ju klar med band som älskar Motown och som väver ihop den här kärleken med dagsaktuell politisk lyrik, färdig med artister som samplar Svarta pantern Fred Hampton samt stoltserar högljutt och välutbildat med sin oklanderliga smak och marxistiska världsåskådning.

Algiers uppfyller alla dessa kriterier. Som pricken över något slags nästan irriterande i har de till och med ett utmärkt bandnamn. Algiers medlemmar är amerikaner och britter, svarta och vita.

De gav ut sitt debutalbum för nästa tre år sedan och jag förstod ju i teorin att de var mitt nya favoritband. Men de förblev det blott just rent på papper. De saknade en superviktig komponent: jag blev aldrig ens det minsta glad av Algiers.

Jag älskade hur de agiterade och jag plockade varenda smart referens, men orkade jag lyssna på dem? Nej. Men så plötsligt nås jag av Algiers nya singel, ”The underside of power”, tillika titelspåret på deras kommande andra album.

Och DET ÄR JU DET HÄR JAG VILLE HA!

Algiers.
Algiers. Foto: Rick Davis/IBL

Den lätt pretentiösa aura av sydstatsgotiskt mörker som vilade över varje idé och varenda avsaknad av refräng är som bortblåst. ”The underside of power” beter sig som en uppdaterad version av alla mina favoritorkestrar som i mitten av 1980-talet formade mig. I synnerhet tar de vid där de – rent rockhistoriskt – så underskattade socialistiska skinheadsen i Redskins slocknade i förtid efter sitt enda album ”Neither Washington nor Moscow”.

Sångaren Franklin Fisher i Algiers sjunger inte bara snarlikt och med samma övertygelse som X Moore i Redskins, båda citerar också Bertolt Brecht så fort de får chansen:

In the dark times,

Will there be singing?

Yes, there will be singing,

about the dark times.

När Algiers använder just de Brecht-raderna i sin kommunikation med omvärlden inför ”The underside of power” inser jag att jag inte har sett de här orden i ett populärmusikaliskt sammanhang sedan just Redskins för 31 år sedan.

Det var mitt i Thatcher- och Reagan-eran, strax efter den ödeläggande brittiska gruvarbetarstrejken och Falklandskriget.

Tillkomsten av Algiers ”The underside of power” är lika omsluten av Brexit och Donald Trump som två hårda bokpärmar.

Så vad har jag lärt mig av detta? Att jag kanske ska vara lite mer försiktig med att försöka skaffa mig nya principer?

Kanske. Men mest att det uppenbarligen inte finns någon mer effektiv och ögonblickligen övertygande metod än att låta sin politiska popmusik ta avstamp i själva fundamentet: Motown och Brechts kloka ord.

Annons
Annons

Algiers.

Foto: Rick Davis/IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons