Annons

”Det finns publik som inte ens fattat att jag är kvinna”

Med dragkingen Qarl Qunt har Sofia Södergård erövrat en plats på scenen. Nu kommer hen tillbaka till Dansens hus i Stockholm. Samtidigt presenterar det feministiska kollektivet Juck ett nytt verk på MDT. Dansvärlden är full av queera akter. Anna Ångström har även talat med Amanda Apetrea och Malin Hellkvist Sellén – koreografer som använder kroppen politiskt.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

I ”Slick” äntrar Sofia Södergård scenen transformerad till dragkingen Qarl Qunt. Nu återkommer solot till Dansens hus och till Scenkonstbiennalen.

Foto: Andreas NilssonBild 1 av 1

1 / 4

Qarl Qunt är en Zlatan inom scenkonst

I ”Slick” äntrar Sofia Södergård scenen transformerad till dragkingen Qarl Qunt. Nu återkommer solot till Dansens hus och till Scenkonstbiennalen.
I ”Slick” äntrar Sofia Södergård scenen transformerad till dragkingen Qarl Qunt. Nu återkommer solot till Dansens hus och till Scenkonstbiennalen. Foto: Andreas Nilsson

Qarl Qunt är en artist på världsturné. En efterfrågad storhet inom underhållningsbranschen som sjunger, dansar, skriver musik – och är ansiktet utåt för kända varumärken. En Zlatan inom scenkonst.

Bakom maskeringen finns Sofia Södergård, vars smarta dragking-solo ”Slick” har dansat sig ända in i hjärtat på urvalsjuryn till årets Scenkonstbiennal som äger rum i Sundsvall/Härnösand den 14–19 maj: ”... manligheten prövas i ett lika underhållande som fräckt genusöverskridande solo där Södergård fullkomligt äger scenen”.

– Det är jättekul, säger Sofia Södergård, i vår även aktuell som macho-missen Elake Måns, en sorts dragking-katt, i musikalen ”Pelle Svanslös” på Teater Västernorrland.

I ”Slick” får vi hänga med både framför och bakom kulisserna på Qarl Qunts turné, se bitar ur showen och ta del av hans privata funderingar. Sofia Södergård har en bakgrund inom dansstilarna waacking och voguing. Särskilt i vogue leker dansarna med genus, yrken och klass, tar fram feminina och manliga stereotyper med hjälp av kostym och kroppsspråk.

– Hur rör jag mig maskulint? Jag tar större rumslig plats, gör fler pauser. Om jag kliar mig så gör jag bara det just då, förklarar Sofia Södergård.

Det var på queerklubben Drag as Art på Södra teatern som Qarl – först utan det vitsiga Qunt – började ta form på allvar. En stilig typ i frack.

– Det hände något med både mig och omgivningen. Andra sociala spelregler uppstod. Det var så intressant att det blev sådan skillnad!

Som dj på klubbar har Sofia Södergård märkt att kön spelar roll för hur hon bemöts i båset. Ibland dyker hon upp som Qarl.

– När jag är Sofia blir jag mer ifrågasatt, och får frågor som ”fattar du alla knappar”? Som Qarl är det high five och ”fan vad fett”. Bromance direkt.

Män i klänning, dragqueens, är betydligt vanligare än motsatsen. Vilket inte är en nackdel för henne.

– Drag är politiskt, det ställer frågor om genus, makt, sexualitet och tvåkönsnormen. Men jag jobbar även med humor. De som gillar After Dark gillar nog ”Slick”. Och det finns faktiskt publik som inte ens fattat att jag är kvinna. Det finns så mycket jag vill fortsätta att undersöka kring maskulinitet och femininitet. Vad händer till exempel om jag som kvinna beter mig som Qarl? Jag vill uppmuntra alla att lära känna sin inre dragpersona!

Slick

Dansens hus

Nypremiär 19 mars

Annons
Annons

Det feministiska kollektivet Juck skapar ett nytt verk på MDT i Stockholm. Från vänster: Madeleine Ngoma, Cajsa Godée, Tarika Wahlberg, Shirley Harthey Ubilla, Emelie Empo Enlund och Feyona Naluzzi Thylander.

Foto: Märta ThisnerBild 1 av 1

2 / 4

Juck lyfter fram Bibelns doldis

Det feministiska kollektivet Juck skapar ett nytt verk på MDT i Stockholm. Från vänster: Madeleine Ngoma, Cajsa Godée, Tarika Wahlberg, Shirley Harthey Ubilla, Emelie Empo Enlund och Feyona Naluzzi Thylander.
Det feministiska kollektivet Juck skapar ett nytt verk på MDT i Stockholm. Från vänster: Madeleine Ngoma, Cajsa Godée, Tarika Wahlberg, Shirley Harthey Ubilla, Emelie Empo Enlund och Feyona Naluzzi Thylander. Foto: Märta Thisner

Alla feminister sägs ha en Lilith-period. Nu har turen kommit till Juck, som har fastnat för Bibelns ”doldis”. Lilith var enligt myten Adams första hustru, de var jämlikar. Men när han krävde hennes underkastelse vägrade hon och stack från Paradiset – sedan dess är hon demoniserad.

– Lilith är en arketyp och en kvinna som har kontakt med sina behov och sin sexualitet, hon går emot den patriarkala ordningen. Vår fråga är: Finns det en kärleksrelation mellan Juck och Lilith, säger Emelie Enlund och tillägger:

– Vi vill inte avslöja för mycket, men det kommer att vibrera om den här föreställningen!

Att uppträda på MDT är nytt för gruppen, som ser det som en fördjupning av sitt arbete. Det feministiska kollektivet bildades 2011 och fick sitt genombrott 2013 med en video som blev viral. De har framträtt på Dansens hus och även internationellt. I höstas kom kortfilmen ”Juck” som visas på SVT Play (t o m 19/6). Långt före #metoo tog de plats i rummet och utmanade föreställningen om maskulinitet och femininitet med sina pumpande underliv och rättframma blickar. Till signaturen hör även prydliga skoluniformer.

Inom ramen för konceptet finns ändå en stor rörlighet, vilket är förutsättningen för att växa, menar Emelie Enlund. Hon, Feyona Naluzzi Thylander, Shirley Harthey Ubilla, Tarika Wahlberg, Cajsa Godée och Madeleine Ngoma är sex individer med olika idéer, estetiska behov och erfarenheter. Tillsammans utforskar de bland annat vad det innebär att leva i Sverige med olika hudfärg, sexuell läggning och identiteter.

– Balansen mellan individ och grupp är en förhandling som måste få ta tid, landa hos alla. Det är berikande, vi släpper fram våra olika talanger men försöker att inte stagnera i våra roller, förklarar Emelie.

– Vi jobbar med blicken, makten och ordningen, att förflytta hierarkier. Att möblera om maktordningen – det är vår sprängkraft.

Juck <3 Lilith

MDT, Stockholm

Premiär 20 mars

Annons
Annons

Mica Sigourney och Amanda Apetrea i ”Springtime” som har premiär på MDT i Stockholm den 8 maj.

Foto: Märta ThisnerBild 1 av 1

3 / 4

Androgyna sylfider leker blommor och bin

Mica Sigourney och Amanda Apetrea i ”Springtime” som har premiär på MDT i Stockholm den 8 maj.
Mica Sigourney och Amanda Apetrea i ”Springtime” som har premiär på MDT i Stockholm den 8 maj. Foto: Märta Thisner

Två fejk-gravida sylfider, tvillingar som leker blommor och bin – så kan också en parrelation och kärlekslängtan efter barn se ut. I alla fall i ”Springtime” som är andra delen i en triptyk skapad av Amanda Apetrea, dansare och koreograf, och Mica Sigourney, dragartist verksam i San Francisco, samt scenografen Daniel Åkerström-Steen. Första delen, ”I’m a very understanding woman” var en avklädd maskerad om att vara kvinna.

– Tanken var att del två skulle handla om heterosexualitet, men det var så tråkigt så nu är temat queer reproduktion och queera framtider. Vi klär ut oss till träd och björn, bi och blombukett, det är ett slags barnteater för vuxna, beskriver Amanda Apetrea.

Inspirationskälla är också ”Cruising utopia: the then and there of queer futurity” av den kubanske queerteoretikern José Esteban Muñoz.

– Queer konst kan öppna fönster mot framtiden. Queer tid är annorlunda i förhållande till normativ tid. Reproduktionen påverkas. Man kan drömma på ett annat sätt. ”Springtime” står för tillblivandet, den ständiga förändringen och pånyttfödelsen – att vi skapar oss själva, säger Amanda Apetrea.

Hon utlovar ännu mer humor än i första delen, övertydliga symboler och queer nattklubbsestetik. Arbetet har släktskap med andra verk Apetrea har gjort, inte minst hennes och Halla Ólafsdóttirs prisade, überfysiska och spektakulära rock’n’roll-duo ”Beauty and the beast”.

– Vi leker med både kvinnliga och manliga attribut, och utgår från både kropp och yta, kostym, mask. Det ger en frihet att låtsas, att fråga: Vad är vi för slags kvinnor?

Springtime

MDT, Stockholm

Premiär 8 maj

Spelas på Atalante, Göteborg, 17 –18 maj

Annons
Annons

Marianne Kjærsund i ”Rosa drömmar”, en koreografi av Malin Hellkvist Sellén som hade urpremiär 2008 och nu kommer till Dansens hus i mars.

Foto: Åse Bengtsson HelinBild 1 av 1

4 / 4

Dansbands-gud på glid mellan man och kvinna

Marianne Kjærsund i ”Rosa drömmar”,  en koreografi av Malin Hellkvist Sellén som hade urpremiär 2008 och nu kommer till Dansens hus i mars.
Marianne Kjærsund i ”Rosa drömmar”, en koreografi av Malin Hellkvist Sellén som hade urpremiär 2008 och nu kommer till Dansens hus i mars. Foto: Åse Bengtsson Helin

Publiken älskar ”Rosa löften”, ett solo fullt av hjärta och smärta som speglar känslorna i Lasse Stefanz och Thorleifs populära dansbandslåtar. Det hade urpremiär 2008 och återkommer nu till Stockholm – norska dansaren Marianne Kjaersund är inne på elfte året med koreografin. Finklädd i rosa är hon dansgolvets egen gud med uttrycksfull plastik, en androgyn figur i mustasch, polisonger och läppstift.

För koreografen Malin Hellkvist Sellén, som med filosofiska frågor om kropp och politik problematiserar såväl genusaspekter som kulturella uttryck utanför ”finrummen”, är solot färgat av idéer hon prövade redan 2006 i ”Bättre folk”. Där var discokulturen var i fokus och könsstereotyperna vreds om på ett sätt som överraskade publiken.

– För första gången skapade jag dans utifrån fysiskt karaktärsarbete och det ville jag fortsätta utveckla i ”Rosa löften”. Jag ville se hur Mariannes karaktär kunde ta plats, fast nu i dansbandskulturens bugg och foxtrot. Vi ville skapa en figur på en glidande skala mellan man och kvinna. Det sättet att förhålla sig till identitet har jag fortsatt med, säger Malin Hellkvist Sellén, vars nya höstverk heter ”Flottarkärlek”.

För Marianne Kjaersund har den långa spelperioden gett fördjupad förståelse av materialet. Malin Hellkvist Sellén, som under åren inspirerats av hötorgskonst, kristendom och lesbiska missionärer, hade själv inget förhållande till dansband.

– Men jag hade en dragning till musiken och det var spännande att gå in med uppriktighet i de känslor den uttrycker och som många kan relatera till. Jag har aldrig varit intresserad av att ironisera. ”Rosa löften” har ett varmt anslag med mycket kärlek. Det är inte brutalt eller tufft utan snällt, men inte mesigt.

Tror du att ”Rosa löften” dansas om tio år?

– Ja, vi har talat om det. Nu är Marianne drygt 40 år och om hon pallar fysiskt så tror jag att hon kommer att fortsätta. Det vore fint att se henne göra det som 50–60-åring!

Rosa löften

Dansens hus

Nypremiär 13 mars

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons