Annons
Kommentar

Madelaine Levy:Hon var alla ”dåliga” tjejers perfekta förebild

Elizabeth Wurtzel avled den 7 januari.
Elizabeth Wurtzel avled den 7 januari. Foto: Cornelius Poppe / TT

Grälsjuk, ombytlig och offer för sina laster. ”Prozac nation”-författaren Elizabeth Wurtzel som avlidit bara 52 år gammal var en slagpåse för kritikerna. Men hon har varit inflytelserik på en nästan kuslig nivå.

Under strecket
Publicerad

I många år var det kutym att racka ner på Elizabeth Wurtzel. Den amerikanska journalisten och författaren som avled i veckan bara 52 år gammal i sviterna av bröstcancer hann provocera världen med böcker som ”Prozac nation” (utgiven på svenska som ”Prozac. Min generations röst”) och ”Bitch” samt texter om allt från tv-serien ”The Bachelor” till Palestina-konflikten.

Wurtzel kallades narcissist, oavsiktligt asrolig, och ”som Sylvia Plath med Madonnas ego”. Kollegan Toby Young – som även han gjort litteratur av sina missbruk och misslyckanden – såg det som att hennes böcker testade gränserna för hur tråkigt en bästsäljande författare kan skriva innan hennes förläggare lägger benen på ryggen.

Men en blick i backspegeln avslöjar att Wurtzels författarskap varit inflytelserikt på en nästan kuslig nivå. Hon inte bara beskrev zeitgeisten, hon var också med och formade den.

Man kan fråga sig om vi hade haft engelska prinsar som talar öppet om psykisk ohälsa i dag – om inte Wurtzel hade vågat göra det då.

Debutboken ”Prozac nation” kom ut 1994 i en tid då psykiska problem i bästa fall sopades under mattan, i värsta fall sågs som oförlåtlig svaghet. Författaren var bara i 20-årsåldern men tog sig rätten att skriva sina memoarer: om en barndom och tonårstid kantad av depression, droger, statusjakt och sexuella äventyr.

Annons
Annons

Självutlämnande, självdistanserad och självupptagen var ”Prozac nation” som ett sociala medier-flöde långt innan tekniken var uppfunnen. Man kan fråga sig om vi hade haft engelska prinsar som talar öppet om psykisk ohälsa i dag – om inte Wurtzel hade vågat göra det, och fått så många att lyssna, då. 

Utan ”Prozac nation” – som alltså rönte framgångar flera decennier innan autofiktionen tagit plats på topplistorna – hade vi nog heller inte sett självutlämnande memoarböcker om sex och missbruk, som Ariel Levys ”När reglerna slutat gälla” eller Edward St Aubyns Patrick Melrose-serie i bokhandlarna, kanske inte ens Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. 

”The original mean girl” – som Elizabeth Wurtzel en gång beskrev sig själv – var både brådmogen och före sin tid. Hon föddes 1967, växte upp på Manhattans Upper East Side, skrev sin första bok som sexåring, började skära sig på rakhyvlarna så snart hon fått hår på benen, och överdoserade allergitabletter under ett ungdomsläger. Hennes bok ”Bitch” (1998) handlade om och var en hyllning till obekväma kvinnor, från Bibelns Delila till popstjärnan Courtney Love.

I en tid då ”feminist” fortfarande var ett skällsord lade Wurtzels författarpersona – grälsjuk, ombytlig och offer för sina drifter – grunden till det som senare skulle komma att definieras som ”raunch culture”: kvinnor med en aggressivt sexuell framtoning, som inte tvekade att samtidigt kalla sig feminister. Därmed banade hon väg för artister som Miley Cyrus och Nicki Minaj, för magtröjor och twerking. Och för tv-serier om ”dåliga” tjejer som ”Girls” och ”Fleabag”. 

Wurtzels texter utgick alltid från henne själv, men inkorporerade vitt skilda ämnen från ritalin till religion, från hennes makes temperament till komplexa internationella relationer. Vissa av dessa behärskade hon, andra inte. Men så var hon också en ivrig försvarare av allas vår rätt att ha fel, vara usla, och inte leva upp till omvärldens förväntningar. Den amerikanska populärkulturen hade inte varit densamma utan henne. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons