Annons

Alla krisers moder – här är kraschen som hotar

Nästa finanskris kommer – och den riskerar att bli klart värre än förra gången. I ett mardrömsscenario handlar det nu om en toxisk blandning av handelskrig och uppblåsta företagslån, dollarhausse och oljepriser samt stigande räntor och populism.

Uppdaterad
Publicerad
Grafik: Liv Widell
Grafik: Liv Widell

Det finns ingen anledning att vara överraskad.

BONN – Vi har en kris vart femte, vart sjunde eller vart tionde år. Det finns ingen anledning att vara överraskad.

Orden kommer ifrån Jamie Dimon, vd för investmentbanken JP Morgan Chase, när han 2010 vittnade inför ett utskott i Washington.

Två år tidigare hade samma finanshus, tillika en av USA:s största banker, räddats undan fallrepet, precis som ett dussintals andra amerikanska banker.

Likt nästan alla kriser som skakat världsekonomin under de senaste årtiondena kom den inte över en natt. Alla visste att den dramatiska ökningen av subprimelån – alltså utlåningen till mindre kreditvärdiga låntagare – var ohållbar, så också sättet som finanshusen förpackade dessa lån och sedan sålde vidare.

Snart – nästan redo att falla på eget grepp – ryckte Vita huset ut för att rädda bankerna som var ”too big to fail”.

Vid ett kongressmöte 2008 varnade finansminister Henry Paulson att förmögenheter på över 5000 miljarder dollar riskerade att gå upp i rök samma eftermiddag om inte staten godkände ett räddningspaket på 700 miljarder dollar.

Sedan dess har väldigt mycket hänt – men också väldigt lite.

Det amerikanska banksystemet har visserligen stabiliserat sig och i Europa utsätts de stora ”systemimmanenta” bankerna återkommande för chocktester som gör att de vid behov tvingas förstärka sina reserver. Ekonomin växer och sysselsättningen ökar världen över. Men samtidigt finns många av den förra krisens underliggande orsaker kvar.

I Världsbankens senaste rapport Global Economic Prospects pekar ekonomerna på att det till och med är en överhängande risk att en ny global finanskris bryter ut. Allt sporrat av en lång period av exceptionellt låga räntor och snabbt stigande tillgångspriser.

I bästa fall rör det sig bara om en av de kriser som är ständigt återkommande och relativt hanterbara. I värsta fall något som är långt värre och där allt sammanfaller: handelskrig, eurokris, global inflation, fastighetsbubblor som spricker, överbelånade företag som kraschar, banker som dras ned i malströmmen...

Hur sannolikt detta är vet ingen, allt för många osäkra faktorer spelar in. Men en sak som man med säkerhet kan konstatera är att en abrupt och massiv nedkylning skulle drabba en värld som har dragit få lärdomar av finanskrisen 2008 och som i dag är mer sårbar än förra gången.

SvD Näringsliv har putsat kristallkulan och ser genom alarmistiska glasögon sju faktorer som talar för att det snart kan braka loss fullständigt.

1: Handelskriget som alla förlorar på

”Trade wars are good and easy to win”, skrev Donald Trump i våras på Twitter.

Veckor senare införde han tullar på stål och aluminium från EU, Kanada och Mexiko som inte ger mer än en antydan om blodbadet som hotar om USA och Kina skulle möts i ett handelskrig av det slag som Trump hotar med.

Världsbanken räknar med att 9 procent av världshandeln skulle slås ut om det infördes tullar upp till Världshandelsorganisationens högst tillåtna nivåer. Det skulle i så fall vara ungefär samma ras som under krisen 2008.

Uteslutas kan inte heller att det hela får en destruktiv självdynamik med en spiral av åtgärder och motåtgärder. Då skulle effekterna bli långt större, och hårdast skulle utvecklingsländerna drabbas. En minskning av BNP i USA och Kina med 1 procent skulle enligt Världsbanken sänka tillväxten i de fattigare länderna med 1,1 procent.

I USA skulle hushållen möta stigande priser på importvaror. Totalt sett skulle köpkraften minska och inflationen öka. I Europa skulle exportbjässen Tyskland skadas hårt, framför allt bilindustrin som direkt och indirekt sysselsätter 1,8 miljoner människor och svarar för nästan 8 procent av landets BNP.

Citigroup räknar med att biltullar skulle slå mot Tyskland, Japan, Mexiko och Korea. Och med starkt sammanflätade internationella produktionskedjor skulle effekterna snabbt spridas till andra sektorer och andra ekonomier.

2: Skuldberget har aldrig varit så stort som idag

Röda finanser. USA-bolagens ekonomi ställt mot BNP visar med all tydlighet att vi närmar oss en ny toppnivå, och att det alltid följs av en kris. Källa: Haver Analytics.
Röda finanser. USA-bolagens ekonomi ställt mot BNP visar med all tydlighet att vi närmar oss en ny toppnivå, och att det alltid följs av en kris. Källa: Haver Analytics.

Totalt är den sammanlagda skuldsättningen i industriländerna idag rekordhög med i genomsnitt 225 procent av BNP. Förra toppnivån uppnåddes 2009 med 213 procent. Sedan krisen 2007/2008 har det alltså på global nivå gått åt helt fel håll, trots alla uttalanden om att man dragit lärdomar av förra finanskraschen.

IMF, som redovisar uppgifterna i rapporten Global Debt Database, uppmanar nu regeringarna att ”laga taket så länge solen skiner”. Men i exempelvis Donald Trumps USA är det skattelättnader och konjunkturstimulanser som gäller, precis som i Italien där den nya populistregeringen gör sig redo att dela ut miljarder till väljarna.

Mest oroväckande är inte de offentliga utgifterna utan skulderna i den privata sektorn. Hushållen står för drygt en fjärdedel av de globala skulderna och näringslivet för cirka 30 procent. Enligt Martin Hüfner, chefsekonom vid fondförvaltaren Assenagon, närmar vi oss med stormsteg det så kallade ”Minsky-momentet” – en plötslig kollaps i tillgångspriserna som föregås av en lång period av stigande inkomster och som leder till ökad spekulation med lånade pengar.

Under finanskrisen ledde Sheila Bair statliga Federal Deposit Insurance Corporation (FDIC) vars uppgift är att utfärda insättningsgarantier. I en intervju med Barrons varnade hon nyligen för de amerikanska hushållens snabbt stigande skulder. Hon lyfte som exempel fram billån till svaga kunder och tungt belastade kreditkort. Enligt Nilson report ökade de med 6,6 procent jämfört med 2016 till 8444 dollar per hushåll, mer än det tidigare rekordet på 8360 dollar 2008.

En parallell till bolånekrisen är de amerikanska studieskulderna som uppgår till hisnande 1300 miljarder dollar. ”Det påminner om 2008 – enorma lån som ges till folk som inte kan betala tillbaka dem”, säger Sheila Bair.

Den största risken kommer dock inte från hushållen utan från bolagen. Enligt kreditvärderingsinstitutet S&P var närmare 37 procent av de globala företagen högt skuldsatta 2017. Det var 5 procentenheter högre än 2007 då finanskrisen började bryta ut.

Samtidigt fortsätter trenden med sämre kreditbetyg. Sedan 1980 har medianbetyget för bolagen sjunkit från A- till BBB, numera alltså bara ett betyg bättre än skräpnivå. Till det ska läggas att kvaliteten sjunker även inom gruppen av företag som har bättre kreditbetyg. Enligt fondförvaltaren Pimco är belåningsgraden också nästan dubbelt så hög som år 2000.

3: Hela havet stormar i räntevärlden

Euron mot dollarn. Om den amerikanska dollarn sticker iväg finns det gott om förlorare. Inte minst länder som är beroende av valutan samt importerad olja, men också den så viktiga konsumtionen i Europa.
Euron mot dollarn. Om den amerikanska dollarn sticker iväg finns det gott om förlorare. Inte minst länder som är beroende av valutan samt importerad olja, men också den så viktiga konsumtionen i Europa.

Skuldberget som växer är hanterbart ända tills räntorna börjar stiga. När centralbankerna Federal Reserve och ECB stramar åt på allvar riskerar däremot hela havet att börja storma. Den som inte får en sittplats när musiken stannar slås ut. Till att börja med drabbas så kallade ”zombie-bolag” som är beroende av ständigt nya lån för att klara sina räntebetalningar.

Stiger räntorna snabbare och mer än förväntat så riskerar krisen att sprida sig upp i företagshierarkin och drabba allt fler välskötta bolag. Sammanlagt uppskattas det amerikanska näringslivet behöva refinansiera närmare 4000 miljarder dollar under den kommande femårsperioden. Tre fjärdedelar av deras företagsobligationer har visserligen hög kreditvärdighet. Men större delen befinner sig numera i den sämsta delen av segmentet.

Hur stor är då risken för en abrupt åtstramning? Mycket beror på den förväntade inflationen och dollarkursen. Många ekonomer varnar för alarmism och pekar på att den teknologiska utvecklingen och globaliseringen kommer att hålla prisutvecklingen i schack.

Å andra sidan växer sysselsättningen kraftigt både i USA och EU och därmed också kraven på löneförhöjningar. Utvecklingen förstärks ytterligare av Donald Trumps ekonomiska stimulanser som riskerar att leda till överhettning. Detta samtidigt som globaliseringen – och därmed konkurrensen och prispressen – står inför ett hotande bakslag när USA nu offensivt satsar på America first och inte drar sig för ett handelskrig.

Federal Reserve är nu inne på sin sjunde räntehöjning sedan slutet av 2015. Räntorna ligger på 1,75–2 procent och därmed på samma nivå som före finanskrisen. Än så länge har det inte påverkat ekonomin nämnvärt. Men faktum är att den amerikanska centralbanken är den mest hökaktiga på länge.

Även i eurozonen har centralbanken nu börjat skruva åt penningkranarna. Sedan 2015 har ECB köpt statspapper och företagsobligationer till ett värde av nästan 2600 miljarder euro för att hålla räntorna nere och pressa upp inflationen till målet på ”nära men under 2 procent”, som mest för 80 miljarder euro i månaden och för närvarande 30 miljarder euro.

Nu löper stödprogrammet långsamt ut och ska upphöra i slutet av året. Men helt stopp blir det inte. ECB litar inte på uthålligheten i euroländernas uppsving och utesluter räntehöjningar fram till nästa sommar samtidigt som lån som betalas tillbaka ska pumpas ut på marknaden igen.

Att både Fed och ECB skulle chocka marknaderna med stramare penningpolitik än förväntat är det ingen som räknar med. I ECB-skrapan i Frankfurt är man beredd att när som helst öppna kranarna igen. Men Feds höjningar kan slå hårt nog mot överbelånade hushåll och företag.

Risken finns att stigande räntor i USA och en försiktigare politik i eurozonen pressar upp dollarkursen. Det här är dåliga nyheter för många.

Exempelvis kommer dollarberoende länder som Turkiet att drabbas brutalt, och ännu värre blir det för länder som Indonesien och Brasilien som är beroende av importerad olja. Redan nu har sjunkande inhemsk valuta och stigande livsmedelspriser lett till gatuprotester i bland annat Sudan. I Brasilien har militären ryckt ut för att stoppa uppretade lastbilschaufförer som protesterat mot skyhöga dieselpriser.

Men också i industriländerna kommer en dollaruppgång och stigande oljepriser att svida. Risken är att hushållens konsumtion faller. Den är motorn i den nuvarande uppgången i exempelvis Tyskland som står för över en fjärdedel av eurozonens BNP. Varvar den ner ser det illa ut för konjunkturen i Europa.

4: Politisk osäkerhet, populism och eurokris

Populismen är på frammarsch vilket riskerar att urholka marknadernas förtroende, spä på ifrågasättandet av euron och få räntorna att rusa. Här syns röstandelar på populistiska partier 1900–2018. Källa: Bridgewater Associates
Populismen är på frammarsch vilket riskerar att urholka marknadernas förtroende, spä på ifrågasättandet av euron och få räntorna att rusa. Här syns röstandelar på populistiska partier 1900–2018. Källa: Bridgewater Associates

Migrationen, flyktingkrisen och misstänksamheten mot den politiska eliten har framför allt i EU banat väg för populistpartier på både höger- och vänsterflanken. I Italien, som är eurozonens tredje största ekonomi, bildar de regering. Och mycket tyder på fortsatta framgångar i EU-valet nästa vår.

Risken är att centrifugalkrafterna i EU tilltar och får allt från Schengenområdet till den inre marknaden att tömmas på innehåll. Kvar blir i så fall ett skal utan politisk substans. Och då skulle också euron vara ifrågasatt.

Processen kan vara en smygande urholkning. Men ingen kan utesluta en dramatisk kollaps av det slaget som hotade under eurokrisen där räntorna i Sydeuropa drog iväg och finansfrossa plågade marknaderna.

Grafik: Liv Widell

Bild 1 av 4

Röda finanser. USA-bolagens ekonomi ställt mot BNP visar med all tydlighet att vi närmar oss en ny toppnivå, och att det alltid följs av en kris. Källa: Haver Analytics.

Bild 2 av 4

Euron mot dollarn. Om den amerikanska dollarn sticker iväg finns det gott om förlorare. Inte minst länder som är beroende av valutan samt importerad olja, men också den så viktiga konsumtionen i Europa.

Bild 3 av 4

Populismen är på frammarsch vilket riskerar att urholka marknadernas förtroende, spä på ifrågasättandet av euron och få räntorna att rusa. Här syns röstandelar på populistiska partier 1900–2018. Källa: Bridgewater Associates

Bild 4 av 4