Annons

No shameAllen lyckas vara både nyttig och underhållande

Lily Allen
Lily Allen Foto: Kamil Zihnioglu/TT

Exemplariska gästartister och smart lyrik – Lily Allens ”No shame” avslöjar hennes smittsamma kärlek till den brittiska musikhistorien. Det enda som får Andres Lokko att tappa koncentrationen är när Allen ägnar sig åt blåögd slentriansoul.

Under strecket
Publicerad

No shame

Artist
Lily Allen
Genre
Pop
Musikbolag
Parlaphone/Warner
År
2018

Betyg: 4 av 6

På överdrivet svordomsstinn cockney och med en lekfullt feministisk mördarinstinkt – dessutom som barn till en av Storbritanniens mest kända komiker – var Lily Allen redan på förhand dömd att bli ett högst kortlivat fenomen i ett skojfriskt gränsland mellan All Saints popmelodier, 1990-talets brittpop-attityd och en urengelsk musichall-humor.

Det här var nästan femton år sedan. Och med Allens tredje album, ”Sheezus” från 2014, verkade belackarna ha fått rätt. Ett småmediokert popalbum och, kanske värst av allt i hennes fall, opersonligt och i nästan komplett avsaknad av karakteristisk ironi och sarkastiska långfinger i luften.

Men efter en uppslitande skilsmässa och accelererande politisk aktivism i form av en kroniskt kaxig och obeveklig närvaro på sociala medier har Lily Allen återuppstått som en alldeles exemplarisk popstjärna, av en sådan kaliber att hennes eventuella musik nästan blev sekundär.

Att följa henne på Twitter – oavsett om hon hyllar (och försvarar) alla former av svart brittiskt musik, storbråkar med den rödbrusige kassler-journalisten Piers Morgan eller med anonyma högerextremistiska troll i största allmänhet – har hon gjort allt rätt och återetablerat en både vuxen och internationell beundrarskara.

Annons
Annons

Allen hade nog inte ens behövt spela in någon ny musik, många av oss hade följt henne i vad hon än hade tänkt pyssla med istället.

Men återkomsten med den första singeln från ”No shame”, duetten med roadrap-legenden Giggs i ”Trigger bang”, tätt följd av samarbeten med Stormzy och afrobeats-stjärnan Burna Boy pekade ut en ny och väldigt tilltalande musikalisk riktning.

Och hennes så smittsamma kärlek till musik – i synnerhet alldeles sprillans sådan – utgör själva fundamentet som ”No shame” och dess existens vilar på och den gör det utan att stå i vägen för hennes texter; den konstform som mer än något annat gjorde henne till en världsangelägenhet under det förra decenniets mitt.

Det eventuella lilla problemet är att det snarare känns – än faktiskt förhåller sig – så. Ju mer jag umgås med ”No shame” desto oftare noterar jag hur flera sånger, rent musikaliskt, fortsätter att gå mig spårlöst förbi. Så fort Allen anlitar gästartister från dancehall- och r’n’b-världen lystrar jag till medan jag däremellan tappar koncentrationen om jag inte har ett texthäfte framför mig.

Hennes självrannsakande berättelser om en skilsmässa är genuint rörande i sin insiktsfulla uppriktighet men flera av dem ramas in av ordinärt popballaderi. Sådär som musik har en förmåga att låta just när britter ska sjunga radioanpassat blåögd slentriansoul.

Annons
Annons

Men det smått exemplariska gästartisteriet och Allens lyrik – med alla dess smarta referenser till den brittiska pophistorien hela vägen tillbaka till en uppdatering av The Beatles ”When I’m 64” – verkar ha förmågan att åstadkomma ögonblickligt överseende med mina praktiska invändningar.

Det är ju helt enkelt så att Lily Allen besitter den artistiskt så eftersträvansvärda men ovanliga kombinationen att faktiskt vara lika underhållande som seriöst samhällsnyttig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons