Annons

SvD Ledare:Allians för Sverige (2004–2019)

Annie Lööf.
Annie Lööf. Foto: Tomas Oneborg
Under strecket
Publicerad

Ledare | Svensk politik

Den 30 augusti 2004 skrev fyra partiledare – Fredrik Reinfeldt (M), Lars Leijonborg (Fp), Maud Olofsson (C) och Göran Hägglund (KD) – på DN Debatt att man beslutat inleda ett samarbete ”efter att under en längre tid ha märkt en ökad trötthet i synen på den socialdemokratiska regeringen. En befolkning som gör sig redo att byta regering börjar söka efter alternativet. Vi vill vinna deras förtroende.”

Allians för Sverige finns inte längre. Resan är över. Alliansens partier har en gemensam ideologisk analys av Sverige. Men som maktkonstruktion är den död. Annie Lööfs besked på fredagens presskonferens var att hon och Centerpartiet kommer att stödja en regering ledd av Stefan Löfven, det man uppfattar som det ”bästa möjliga” av de tillgängliga alternativen. Tröttheten i synen på socialdemokratin tycks således för Centerpartiets del ha gått över.

Det är ingen liten förändring av det politiska svenska landskapet som Centerpartiet nu, från sin parlamentariska nyckelposition, har drivit igenom. Dess konsekvenser kommer att vara irreversibla. Nu finns inte längre ett intakt borgerligt block. Sverige får om detta blir verklighet en vänster-mitten-regering med sin parlamentariska maktbas hos Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Ett slags ironi: Centerpartiet förutsätter stöd i riksdagen för sin linje av ett ytterkantsparti för att markera avstånd till ett annat ytterkantsparti.

Annons
Annons

Oppositionen kommer i sådana fall utgöras av Moderaterna (den stora förloraren) och Kristdemokraterna å ena sidan, Sverigedemokraterna å den andra. Det sistnämnda förvisso ett icke-socialistiskt parti, men inte ett borgerligt. Att Centerpartiet medvetet väljer att bygga upp en konfliktyta mot tidigare borgerliga roderkamrater saknar inte strategiska motiv; den som bär förhoppningar om att bli största borgerliga parti kan förstås inte leva i skuggan av det större moderatpartiet. Den upphaussade retoriken från C och L om konservativa krafter ska ses som en del av den långsiktiga positioneringen.

Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är de stora vinnarna genom Centerpartiets besked. Det gamla maktpartiet har visat sig potent att hålla sig kvar vid makten och därtill uppnå ett sedan länge viktigt mål: att spräcka borgerligheten. Få uppdrag har varit så viktiga för Löfven som att splittra Alliansen, den enda kraft som lyckats störta socialdemokratin från sin historiska maktposition. Även om S-folket lydigt grät krokodiltårar när uppgörelsen blev känd, är det få av dem som förordar att S-partiet i stället går i opposition. Makten är ändå makten.

Sverigedemokraterna är den andra vinnaren. ”SD får inte makt”, säger Centerpartiet. Men utan SD:s närvaro hade sannolikt Alliansen överlevt. Centerpartiet väljer att ge dem den segerpokalen.

Det ska sägas: sämre kompromiss hade C och L kunnat arbeta fram. Borgerliga kan i bästa fall glädjas åt en del goda liberala reformer, genomförda av en S-ledd regering. Det blir inte lika liberal politik som vad en enad allians hade kunnat åstadkomma, men somligt har behövt accepteras av S. Om det genomförs, vill säga. Inga punkter på listan övertygar förrän de syns i verkligheten (för tydlighets skull: verkligheten är inte en utredning). Och den potentiella utpressningsmakt som tillskrivs L och C i relationen kan lika gärna appliceras åt andra hållet: Löfven kan ju å sin sida hota med extra val om sämjan brister.

Sverige får nu en ny politisk karta. Hur olika politiska aktörer kommer att navigera längs den återstår att se. Alliansen ”tjänade Sverige väl” under ett antal år. Den lyckades (i alla fall tillfälligt) bryta den socialdemokratiska maktdominansen och genomföra en hel del borgerliga reformer. Nu finns den inte. Men uppgiften att utveckla Sverige från en borgerlig ideologisk analys av landet kvarstår, oavsett regering.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons