Annons

The War On DrugsAllt låter som Springsteen – förutom den sista låten

The War On Drugs har spelat på Annexet, på bilden frontmannen Adam Granduciel vid en tidigare spelning.
The War On Drugs har spelat på Annexet, på bilden frontmannen Adam Granduciel vid en tidigare spelning. Foto: Dan Harr/IBL

Det finns inget särskilt originellt med The War On Drugs. SvD:s Dan Backman hör både Springsteen och Dylan eka i indierockarnas konsert.

Under strecket
Publicerad

The War On Drugs

Genre
Konsert
Var
Annexet

Det finns inget som är särskilt originellt eller eget med The War On Drugs. Adam Granduciel har byggt bandets karriär – som tog riktig fart med 2014 års ”Lost in the dream” – på traditionell amerikansk rock, specifikt Bob Dylan och Bruce Springsteen. Att det silats genom ett indierockfilter är inte heller det särskilt originellt, indierocken bygger ju nästan alltid på traditionell rock. Här blir det bara ovanligt tydligt: Granduciel sjunger som Dylan och var och varannan låt skulle kunna, hur konstigt det än låter, vridas om till Springsteens ”Dancing in the dark”.

Det finns andra influenser och referenser att ta upp. Dire Straits förstås, även de byggde en karriär på Dylan, och Fleetwood Mac. De sistnämnda älskas ju av alla nuförtiden, inte den första upplagan i England utan den polerade som uppstod i Los Angeles i mitten av 1970-talet. I konsertens första låtar är det övertydligt, som om Bob Dylan skulle kompas av Fleetwood Mac. Musiken glider fram, fast inte tillbakalutat Los Angeles-slickt, utan med ett obönhörligt hårt driv. Trummisen spelar som en trummaskin och basisten har bandana. Det känns inte särskilt indie men jag gillar det, både bandanan och det statiska drivet.

Annons
Annons

Det är Granduciel som sjunger, ibland sluddrar fram något mellan låtarna och fyller ut med gitarrsolon som också de är märkligt opersonliga.

Att jag skriver ”trummisen” och ”basisten” utan att nämna dem vid namn är medvetet. The War On Drugs är Adam Granduciels band, alla de andra är utbytbara och bara viktiga som kuggar i rockmaskineriet. Det är Granduciel som sjunger, ibland sluddrar fram något mellan låtarna och fyller ut med gitarrsolon som också de är märkligt opersonliga. Det är möjligt att han försöker närma sig Neil Youngs spontana och känslomässiga sätt att behandla gitarren på men Granduciel tycks sakna förmåga att formulera något substantiellt. Det låter bra men är formlöst på fel sätt: ett sökande som aldrig går i mål. Det är faktiskt lite märkligt.

På albumen före ”Lost in dream” och ”A deeper understanding”, som kom i slutet av sommaren, kunde musiken ibland gå in i en postrockig dimma och fastna i ett krautigt groove. Inte heller det är originellt för ett indieband men det piggade upp de enahanda och textmässigt introspektiva låtarna.

På det ganska så fullpackade Annexet flyter musiken åtminstone några få gånger ut i något slags psykedeliskt svävande tillstånd. Som i övergången mellan ”Holding on” och ”Under the pressure”. I den sistnämnda är det som att bandet får skjuts av en osynlig kraft och ”Dancing in the dark”-beatet blir äntligen mer kraut än Springsteen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons