Annons

Allt mer tyst om Gud i bröllopsfabriken

Foto: Christine Olsson/TT

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, ändå har Svenska kyrkan över 6 miljoner medlemmar. Har kyrkan slutat handla om tro och Gud – och förvandlats till fritidsgård och bröllopsfabrik för traditionsvurmarna?

Under strecket
Publicerad

Dopet är en populär tradition i kyrkan. När prins Alexander döptes i Drottningholms slottskyrka den 9 september 2016 var de svenska politikerna på plats.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
Fortsätt läsa…

Henrik Schyffert intervjuas i den kristna tidningen Dagen. Han har gjort en föreställning som heter ”Var inte rädda”, ett Jesuscitat han lånat efter att ha sett det i Allhelgonakyrkan i Stockholm. Eller rättare sagt ”utanför kyrkan”, och ”det är ju praktiskt för oss som inte brukar gå in i kyrkorna”.

Schyffert är ingen flitig kyrkobesökare, men sympatiserar med kristna aktiviteter som ”kyrkans barntimmar, Moder Teresa, hjälpa människor, Röda korset och allt det där”. Han tycker att det är med Gud som med AIK—han går inte på matcherna, men är glad att någon ”håller på”.

Hur allvarlig Schyffert egentligen är kan man som vanligt inte riktigt veta, men hans inställning är vanlig i Sverige, som är ett av världens mest sekulariserade länder. Bara 17 procent tycker att Gud är viktig för dem; motsvarande siffra för religion är 35 procent, enligt World Values Survey som redovisats i Dagen.

Maktposition, nej. Men kanske har kyrkan fortfarande en roll som kulturbärare?

Ändå har Svenska kyrkan 6,1 miljoner medlemmar – i ett land med 10 miljoner invånare. Det är klart och tydligt att den Svenska kyrkan bidrar med något i detta avkristnade nordliga hörn.

Annons
Annons

Den kristna nättidskriften Evangelium gjorde 2013 ett nummer om ”avförtrollning”, ett begrepp uppfunnet av sociologen Max Weber för att beskriva vad som sker i en tid då religionen förlorar sin en gång så självklara plats i samhället. Den religiösa impulsen försvinner inte, konstaterar skribenter som Ludvig Lindelöf, Johan Karlemo och Johan Hansson: den sublimeras, hittar nya kanaler – skräckfilmer, finansmarknaden, klimathotet, konsten, som Sofia Lilly Jönsson skriver i numret.

En annan sak som inte försvinner är det mänskliga behovet av ritualer. Vi vill gärna markera viktiga händelser i våra liv: födelse, bröllop, död. Vi vill också känna att vi hör hemma någonstans. Bägge dessa behov kan i någon mån tillgodoses av kyrkan.

Denna aning bekräftas av forskning: 2009 lade Martha Middlemiss Lé Mon fram en avhandling vid Uppsala universitet som undersökte anglikanska kyrkans roll i England, och även jämförde med den svenska situationen.

”Kyrkan är fortfarande en institution som står för och värnar om gemensamma värden i det offentliga samhället”, konstaterar Middlemiss Lé Mon: ”Den står mittemellan individen och samhället i stort, och är uppskattad av folk. Man vill att den ska finnas kvar. Det förändrar dock inte de dalande besökssiffrorna och betyder inte att kyrkan är på väg att återta sin gamla maktposition i samhället.”

Maktposition, nej. Men kanske har kyrkan fortfarande en roll som kulturbärare? Från Sverigedemokraterna har hörts sådana tongångar. ”Vi bejakar Svenska kyrkans roll som kulturbärare och förvaltare av ett svenskt, västerländskt kulturarv”, skriver till exempel Sverigedemokraterna i Huddinge inför kyrkovalet.

Annons
Annons

Dopet är en populär tradition i kyrkan. När prins Alexander döptes i Drottningholms slottskyrka den 9 september 2016 var de svenska politikerna på plats.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
Dopet är en populär tradition i kyrkan. När prins Alexander döptes i Drottningholms slottskyrka den 9 september 2016 var de svenska politikerna på plats.
Dopet är en populär tradition i kyrkan. När prins Alexander döptes i Drottningholms slottskyrka den 9 september 2016 var de svenska politikerna på plats. Foto: Henrik Montgomery/TT

De allra flesta kan skriva under på åtminstone åtta av de tio budorden (älska Herren över allt annat och inte missbruka hans namn har många svårt med).

Men även många icke-kristna som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på SD uppskattar kyrkan som kulturinstitution. Dessutom vill de kunna gifta sig i en vacker lokal, begravas på familjekyrkogården, döpa sina barn och ha kalas i församlingshemmet. De tycker att det hör till allmänbildningen att konfirmera sig. De vet att Sverige länge har varit ett kristet land, och därför vill de på något sätt bidra till att upprätthålla sådana kulturella värderingar.

Och det är sant: Sverige är uppbyggt på kristna värderingar. De allra flesta kan skriva under på åtminstone åtta av de tio budorden (älska Herren över allt annat och inte missbruka hans namn har många svårt med). Alla människors lika värde, människolivets okränkbarhet, den gyllene regeln: kristet alltsammans.

Samtidigt är det ganska motsägelsefullt att lyfta fram Svenska kyrkan som bärare av typiskt svensk kultur. Vi har ju att göra med Jesus från Nasaret, en judisk Messias född i Israel och med ett par barndomsår i Egypten. Han som först kom till det judiska folket, och vars evangelium sedan spreds genom Mellanöstern och vidare till Europa av judiska lärjungar.

Annons
Annons

Vidare har svenskarna ärvt mycket från katolska kyrkan – det vill säga från Rom – och från den tyska reformationen, och kanske också lite från de österländska, ortodoxa kyrkofäderna. De flesta praktiserande kristna skulle nog skriva under på att deras tro snarare lyfter dem ur en nationell identitet än förankrar dem i den.

Svenska kyrkan själv trycker inte mycket på sin svenskhet. Däremot målar den upp sig som en ofta politiserad aktör i samhället. Att situationen ser ut som den gör beror därför inte bara på ateisterna och traditionalisterna. De svarar ju bara på den inbjudan som Svenska kyrkan skickar ut i mediekanalerna.

Visst, det är hårdraget, men åtskilliga observatörer har noterat att Svenska kyrkan på senare år alltmer börjat bete sig om ett slags statligt departement för kulturella ritualer.

En kyrka som lider av progressivt medlemstapp behöver uppenbarligen kampanja på något sätt; Svenska kyrkan gör det genom att göra folk uppmärksamma på sin verksamhet. Till exempel konserter, barnaktiviteter, körer, kaféer, second hand-butiker, välgörenhetsarbete i andra länder, historiska kyrkobyggnader, och så vidare.

Visst, det är hårdraget, men åtskilliga observatörer har noterat att Svenska kyrkan på senare år alltmer börjat bete sig om ett slags statligt departement för kulturella ritualer.

Man vill ju så gärna ha medlemmar och besökare. Man vill nå folk. Man vill väl – så väl att man ibland tycks glömma bort vad den egentliga uppgiften är. En kristen kyrka kan inte tjäna ett sekulariserat folk genom att erbjuda dem att sjunga i kör eller lyssna på Mozart om man inte samtidigt evangeliserar. Då står man till slut där med något slags urvattnat allmän medlemsorganisation för folk som kallar sig andliga men får klåda av att faktiskt höra talas om Gud.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons