Annons
Recension

Vargen. Den jagade jägarenAllt som rör varg är politik

VILT FRÄMMANDE Henrik Ekmans mångåriga projekt kring vargen har resulterat i dokumentärer på tv, och kan i dag ge honom en Auguststatyett. Hans vargspaning är rafflande som en polisjakt, skriver Torgny Nordin.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

I boken finns flera utsökta vargporträtt tagna av författaren. Här hotar alfahannen en ung björn.

Foto: HENRIK EKMANBild 1 av 1

I boken finns flera utsökta vargporträtt tagna av författaren. Här hotar alfahannen en ung björn.

Foto: HENRIK EKMANBild 1 av 1
I boken finns flera utsökta vargporträtt tagna av författaren. Här hotar alfahannen en ung björn.
I boken finns flera utsökta vargporträtt tagna av författaren. Här hotar alfahannen en ung björn. Foto: HENRIK EKMAN

Vargen. Den jagade jägaren

Författare
Henrik Ekman
Genre
Sakprosa
Förlag
317 s. Norstedts

Någon vecka efter vinterns hett omdiskuterade licensjakt skidar jag genom landets sydligaste vargrevir. Den snötäckta skogen är full av liv och spåren talar sitt tydliga språk: en varg passerade förbi här någon gång i går eftermiddag.

Uppenbart följde den efter en hare; på några ställen har den trampat direkt i harens spår – och en bit längre fram är snön täckt av blodiga pälstussar. Den vargen behövde alltså inte gå hungrig i natt.

Att vargen, i vars spår jag följde, hade överlevt licensjakten handlar varken om tur eller barmhärtighet, utan om politik. För allt som rör vargen i Sverige handlar numera om politik. Från glesbygdspolitik och renskötselpolitik till naturvårdspolitik och – inte minst – en politik för att parera landets mäktiga jägarintressen.

Annons
Annons

Måhända kan det förefalla besynnerligt i vårt konsensusinriktade och konflikträdda land, men sanningen är att det knappast finns något som väcker så oerhört starka känslor och skapar sådan ilska, bitterhet och djup oenighet bland befolkningen som just vargen.

I sin nya och synnerligen angelägna bok med det träffande namnet ”Vargen. Den jagade jägaren” fortsätter vetenskapsjournalisten och naturfotografen Henrik Ekman sitt idoga arbete om vargen och vårt förhållande till densamme. I praktiken handlar det om ett mångårigt projekt som även resulterat i två dokumentärfilmer vilka sänts i SVT.

Henrik Ekmans vargbok är visserligen skriven utifrån ett solitt biologiskt perspektiv, men är ändå långt ifrån en traditionell biologisk lärobok. Inte heller är det en kulturhistorisk krönika – utmärkta sådana finns för övrigt redan.

Nej, det handlar snarare om ett slags fenomenologisk skildring av hur gråben uppfattas i det allmänna medvetandet och framställs i mediebevakningen samt, och nog så viktigt, hur framtiden kan tänkas gestalta sig.

I flera rafflande kapitel tar författaren med oss på vargspaning. Han är då tillsammans med professionella biologer vars arbete går ut på att försöka beräkna stammen och fånga in djur för att sätta på dem radiosändare med syfte att komma underfund med vandringsmönster.

Arbetet, som med varierande resultat pågått i tre decennier, utvecklas inte sällan till rena äventyren, i stil med polisens jakt på farliga rymlingar.

Att vargarna allt som oftast har måst löpa gatlopp genom landet bara för att fällas av tjuvjägare – eller, om de dristat sig över gränsen i väster, skjutits från helikoptrar av norska statsjägare – antyder en del av den oresonlighet som råder.

Annons
Annons

Men Ekman, som kan vara nog så kritisk mot varghatet och brösttonerna i exempelvis Jägarförbundets tidskrift Svensk Jakt, inser problemets fulla vidd och skildrar inkännande hur jakthundar dödats, hur rädsla för att ha vargen som granne påverkat skogsbygder i Dalarna och Värmland och vilka högst reella problem vargen innebär för fårägare och renskötare.

Henrik Ekman har lagt ner ett mastodontarbete, inte minst i de finska fotogömslen där han suttit för att kunna fotografera de vaksamma djuren. I boken finns flera utsökta vargporträtt och dessutom ett par bilder på beteenden som, så vitt jag känner till, inte har fotograferats tidigare.

Förutom en genomgång av vargens historia i Sverige sedan medeltiden, hinner Ekman med att diskutera förhållandet i Nordamerika där senare års viltforskning torde ha stor betydelse för svenskt vidkommande. Författare som Barry Lopez och Rick McIntyre har betytt en hel del för Ekman, liksom Yngve Ryds utomordentligt värdefulla intervjuer med samer vilka minns forna tiders renskötsel och möten med varg i områdena nordväst om Jokkmokk.

Henrik Ekman tassar varglikt kring frågan om framtiden. Rädd är han inte, men försiktig, medveten om att stora åthävor förfelar syftet. Reglerad vargjakt måste vi acceptera, menar han. Men saken avgörs ytterst av människorna som lever i varglänen. De måste känna att de litar på rovdjurspolitiken. För endast de kan bjuda tjuvjägarna det motstånd som måste till om det vilda skall ha en chans.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons