Annons

”Alltid fint att få spela en sådan här roll”

Paul Verhoeven och Isabelle Huppert vid Golden Globe-galan förra helgen, där Huppert fick pris för sin roll i ”Elle”.
Paul Verhoeven och Isabelle Huppert vid Golden Globe-galan förra helgen, där Huppert fick pris för sin roll i ”Elle”. Foto: Jordan Strauss/AP

”I Hollywood ville man skriva om manus till en erotisk thriller, vilket gravt hade banaliserat det unika i berättelsen”, säger regissören Paul Verhoeven. I stället tog han sitt projekt till Europa och ringde upp Isabelle Huppert. SvD:s Jan Lumholdt intervjuade dem båda inför den svenska premiären av filmen ”Elle”.

Under strecket
Publicerad

Ur filmen ”Elle”.

Foto: UIP/SonyBild 1 av 1

– Alltid fint att få spela en sådan här roll, säger Isabelle Huppert dagen efter ännu en galapremiär i Cannes – hennes 25:e sedan 1971, men denna gång kanske extra bejublad.

– Varje gestalt är ett mysterium, väldigt Hitchcockskt. Det var det som grep mig när jag läste boken och så har Paul också utformat manuset.

Philippe Djians hämndroman ”Oh…” (2012) fick många läsare att då och då vända blad bakåt för att försäkra sig om vad de just läst, för det är traumatiska saker som huvudpersonen Michèle Leblanc utsätts för. Allt börjar med att hon blir brutalt våldtagen, vilket hon verkar ta med en klackspark (eller ett ”Oh…”).

Så rullas händelserna upp: dels hur hon hanterar läget, dels hur hon kom att bli den hon blivit. Utan att avslöja de hisnande turerna kan vi konstatera att Michèle är en stenhård jäkel.

Eftersom Djians böcker gärna lämpar sig för film (kanske minns ni ”Betty Blue”?) så plockades rättigheterna snart upp och hamnade hos holländske Paul Verhoeven, ryktbar regissör bakom ”Robocop” och ”Basic instinct”. Att Huppert vore given för huvudrollen var det en som var säker på.

Annons
Annons

Ur filmen ”Elle”.

Foto: UIP/SonyBild 1 av 1
Ur filmen ”Elle”.
Ur filmen ”Elle”. Foto: UIP/Sony

– Isabelle och jag stötte på varandra i Berlin och hon lade korten direkt på bordet, förklarar Verhoeven.

Men den gången ville han göra filmen i USA, och därför tänkte han sig ett Hollywoodnamn som Nicole Kidman, Julianne Moore, Charlize Theron, eller varför inte Sharon Stone?

– Men allt gick fel, minns han alltför väl.

– Ingen ville vara med och manuset ville man skriva om till en erotisk thriller, vilket gravt hade banaliserat det unika i berättelsen. Vi flyttade hela projektet till Europa.

En lätt magsjuk Verhoeven fann sig därefter för första gången på regijobb i Paris, nervöst putsande på skolfranskan. Han ringde även upp henne som han först hade sagt ”ledsen, Isabelle” till. Frågade ifall hon kanske, ändå …

– Till min lättnad sade hon glatt ja. I efterhand ser jag ju att det var det enda sättet att göra filmen på. Jag har nog inte varit så entusiastisk sedan jag gjorde ”Robocop”.

– Paul påminner mig ibland om Claude Chabrol i att han balanserar så fint strax intill det cyniska, omvittnar Huppert.

– Här är spänning och thriller som i det mest välsmorda amerikanska maskineri, fast med en subtil och nyanserad ton i berättandet. Cynisk blir han aldrig, däremot ironisk – och mer än lovligt fräck!

Minuten efter Cannes-premiären i maj brakade det loss. All världens distributörer stod i kö medan kritikerna strödde lovord som ”modig”, ”ärlig”, ”lättsam” och ”kolsvart”. Fransmännen berömde Verhoevens känsla för språklig finess, medan Variety kallade Huppert ”möjligen den bästa skådespelaren i detta liv”.

Annons
Annons

”Detta är sannerligen hur film för vuxna ska se ut”, var ett annat återkommande omdöme.

En del av oss hade varit ganska säkra på att Isabelle Hupperts bästa roll (under 2016, i alla fall) var i ”Dagen efter denna”. Sedan kom ”Elle” och ställde tingen på rejäl kant.

Så där har det varit ett tag nu: ”Pianisten”, ”8 kvinnor”, ”Maktens rus”, ”White material”, de senaste årens svit är massiv. Har hon någonsin ”lågsäsong”?

– Faktiskt hade jag det ett tag. Men sedan ganska länge har det varit bra att vara mig.

Hon checkar av en kalender som framgent rymmer Racines ”Fedra” på scen i London, Michael Hanekes ”Happy end” och ”Barage” i regi av Laura Schroeder, där hon spelar mor till sin egen dotter Lolita Chammah. Ihop med sonen Lorenzo driver hon dessutom art house-biografen Christine 21 i Paris.

– Vi hade just en John Ford-retrospektiv. Så jag är rätt hästbiten för tillfället!

Medan Huppert har hoppat fram på smått felfri bana har Verhoeven legat ganska lågt – ”Elle” är Verhoevens första film sedan 2006 års ”Svart bok”.

– Under de senaste sju–åtta åren har jag läst travar med amerikanska manus varav inget har känts fräscht, inte minst alla trötta sci fi- och superhjältegrejor. Kanske hamnade jag i ett olyckligt fack efter ”Showgirls”, man betror mig inte längre med realistiska historier, skrockar Ver-hoeven och minns sina första USA-år som ”rena paradiset”.

– När jag kom dit 1985 så bestämde regissören över filmen, punkt slut. I Europa är regissören fortfarande viktig och respekterad, men i USA tar man in ännu en författare för att skriva in mer komedi eller action eller vad man nu vill ha. Regissören står snällt på sidan och ändrar sig. Därför är mina två senaste filmer gjorda i Holland och Frankrike. Om Hollywood ger mig något innovativt att göra så kommer jag. Men det har de inte gjort på tio år nu.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons