Annons

Alva Myrdal:Förbud mot kärnvapenprov inom räckhåll?

Inför de förhandlingar om stopp för kärnvapenprov som nu inletts i Genève redogör ambassadör ALVA MYRDAL i denna artikel för förhandlingarnas förutsättningar. Hon betonar särskilt vikten av att få till stånd den internationella vetenskapliga kommission utan vilken ingen som helst kontroll kan fungera.

Under strecket
Publicerad

Alva Myrdal (1902–1986).

Foto: TTBild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 1 mars 1963.

Foto: SvD:s arkivBild 2 av 2

Alva Myrdal (1902–1986).

Foto: TTBild 1 av 1
Alva Myrdal (1902–1986).
Alva Myrdal (1902–1986). Foto: TT

Ännu en omgång i de segslitna förhandlingarna om provstopp har just tagit sin början i Genève. Man skulle nästan tycka att stormaktsrepresentanterna i pur trötthet efter mer än fyra års idogt förhandlande skulle önska komma till beslut, så nära som de ändå står varandra i de politiska positionerna. Men finns det några mer realistiska skäl att grunda en förhoppning på?

Ett är säkert: I den mån stormakterna känner sig behöva ta hänsyn till den allmänna opinionen i världen måste de veta, att folkens otålighet inte låtit sig nötas ned. När Indien 1955 föreslog FN att begära inställandet av kärnvapenexperiment, varvid förslaget stöddes av Sverige, uppfattades detta väl snarast som en relativt "teknisk” dagordningspunkt. Men när FN för sjunde gången måste återkomma till samma ämne vid förra höstens generalförsamling hade opinionstrycket till den grad skärpts, att en smycket kraftigare resolution än någonsin tillförne antogs med en överväldigande majoritet, med såväl öst som väst nedläggande sina röster. Resolutionens operativa del börjar med orden: "FN fördömer alla kärnvapenprov”. Och närmast därefter följer: "FN kräver att dylika prov skall upphöra senast den 1 januari 1963”.

Annons
Annons

De många nationerna utanför atomstormakternas krets – och de representerar minst fyra femtedelar av mänskligheten – är alltså klara i sitt ställningstagande: kärnvapenproven måste upphöra. Dels för att därmed åtminstone hejda vidareutvecklingen av kärnvapentekniken; perfektioneringen av metoderna att förstöra världen skulle avsevärt försvåras och fördröjas. Dels för att ett avtal om kärnvapenstopp skulle ha en enorm psykologisk-politisk betydelse som det första tecknet att stormakterna hade börjat målmedvetet samarbeta på en avspänning och inleda en era av nedrustning i stället för kapprustning.

Kärnvapenmakterna själva står naturligtvis egentligen på samma linje. Det skulle vara högst olyckligt att – ännu – konstruera något motsatsförhållande mellan haves and have nots på kärnvapenområdet. Även stormakterna är medvetna om att det fortsatta uppskruvandet av rustningsspiralen på kärnvapenområdet inte kan pågå i oändlighet och att det i själva verket ligger i deras intresse att så snart som möjligt få denna accelererande process att stanna. Obegränsad tävlan om att vinna försteg i förstörelsetekniken kommer ju i fortsättningen att dra än mer astronomiska kostnader. Och redan den arsenal som nu finns på ömse håll garanterar att envar har inte bara tillräckliga kärnvapenstridskrafter för att fullständigt förgöra den andra, utan besitter vad som drastiskt kallas "overkill capacity”.

Förhoppningarna att ett avtal om kärnvapenprovstopp skall kunna nås vilar alltså på två mycket stabila grundförutsättningar; världsopinionen – även i kärnvapenländerna – kräver det och de ekonomiska hänsynen kräver det. Den politiska viljan i de två kärnvapenstormakterna, som den förkroppsligas av Kennedy och Krusjtjev, har även nyligen manifesterat sig i uttalanden som tyder på att en överenskommelse skulle kunna vara nära förestående. Givetvis kan dock ingen politisk realist bortse från att valet av ögonblick för den historiska akten att nå en så betydande överenskommelse måste vara underkastat mer kortsiktiga, politiskt-taktiska hänsyn. Här behöver bara kort anges att det ömsesidiga intresset att nå en överenskommelse var maximalt tiden närmast efter Kubakrisen. Vad som hänt därefter är å ena sidan att Sovjetunionen gjort den senaste remarkabla eftergiften i sakfrågan i det att man gått med på principen om internationell inspektionsrätt i händelse ett avtalsbrott misstänkes, och å andra sidan att den "atlantiska kris” som utlösts kring Polarisraketerna och Brysselförhandlingarna komplicerat det allmänna politiska läget. På bägge sidor finns alltså faktorer som troligen påverkar tidpunkten för ett nytt avgörande utspel.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 1 mars 1963.

Foto: SvD:s arkivBild 1 av 1
Denna artikel var införd i SvD den 1 mars 1963.
Denna artikel var införd i SvD den 1 mars 1963. Foto: SvD:s arkiv

Väsentligt för bedömningen av utsikterna att nå ett avtal om provstopp blir nu hur pass mycket de hittills intagna positionerna sakligt sammanfaller och vilka möjligheter andra stater har att medverka till ytterligare kompromisser.

Vad som var till synes oförenliga motsättningar för ett år sedan har nu reducerats till tekniska och taktiska åsiktsdivergenser. I de stora principfrågorna kan enighet redan sägas ha nåtts.

Då nedrustningskonferensen i Genève öppnades den 14 mars förra året förklarade sig Sovjetunionen stå fast vid den ståndpunkt, som deklarerats 28 november 1961. Man var redo att omedelbart ingå avtal om förbud mot prov i atmosfären, i rymden och under vatten – utan att erbjuda samverkan i något internationellt maskineri för att följa ett dylikt avtals efterlevande. Man föreslog vidare ett – okontrollerat – moratorium i fråga om underjordiska prov till dess reciprok överenskommelse nåtts om kontroll av sådana prov. (I november 1961 avsågs sådan kontroll ingå endast som en beståndsdel i ett internationellt system för kontroll av ett avtal om allmän och fullständig nedrustning, en begränsning som Gromyko gav upp vid nedrustningskonferensens början i Genève i mars 1962.) Upprepade gånger uttalades kategoriskt, att inga kontrollstationer skulle få upprättas och inga inspektioner företagas på sovjetiskt territorium, underförstått med ianspråktagande av utländsk personal.

Annons
Annons

Förenta staterna å andra sidan fasthöll vid det traktatförslag som framlagts av västmakterna 18 april 1961, vilket bl.a. innebar upprättandet inom sex år av 180 internationellt bemannade stationer, vanligen kallade "kontrollstationer”, för att upptäcka eventuella kärnvapenprov, vidare en politiskt sammansatt internationell kontrollkommission samt obligatorisk skyldighet för bägge parter att tillåta inspektioner på områden, där ett "misstänkt seismiskt fenomen” förekommit för att utröna om detta härrörde från en naturlig jordbävning eller en människostyrd kärnvapenexplosion (minst 20 sådana inspektioner årligen inom Sovjetunionen krävdes). Det hör till bilden att den tekniska personal som skulle komma till användning för inspektionerna skulle komma från motparten.

Detta är en i ordalagen komprimerad och måhända för reliefens skull något tillspetsad tolkning av de grundläggande förhandlingsutbuden; det viktiga har varit att framhäva att mellan dem var ett gap befäst.

Nu däremot är man redan på båda sidor helt överens om att i ett avtal inkludera kategoriskt förbud mot kärnvapenexperiment i atmosfären, i rymden och under vatten utan någon som helst kontrollapparat, då dessa prov tillräckligt säkert kan upptäckas på avstånd. Detta är betydelsefullt nog, då det skulle betyda ett upphörande av de fasansfulla detonationer, som upprör allas våra sinnen och förgiftar vår jord med radioaktivt nedfall.

Utestående problem rör endast villkoren för ett stopp även för de underjordiska proven. Men även där har man nått långt framemot en överenskommelse. Man är sålunda överens om att inga internationellt bemannade "kontrollstationer” behövs på motpartens territorium; i huvudsak skall man för detekteringen av eventuella prov lita till de normalt arbetande vetenskapliga stationerna inom olika länder, till deras fria internationella datautbyte samt dessutom till ett mindre antal automatiska, förseglade detekteringsapparater, s.k. "svarta lådor”. Man är vidare överens om att de från olika stationer härrörande observationerna skall bearbetas och utvärderas av en internationell vetenskaplig kommission. Man har slutligen blivit överens om att ett visst antal "inspektioner på platsen”, med deltagande av internationell personal, skall få företagas för att kontrollera ursprunget till ev. misstänkta signaler. Det enda problem som står öppet är dels antalet dylika inspektioner per år, där Förenta staterna numera fordrar minst sju och Sovjetunionen går med på högst tre, dels de mera detaljmässiga villkoren för inspektionsgruppernas insättande och för den vetenskapliga kommissionens tillsättning och arbetssätt.

Annons
Annons

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

En dylik snabbinventering av de framsteg förhandlingarna redan gjort torde inte bara vara uppmuntrande i sig. Den illustrerar också var gränsen går för insatser från övriga i nedrustningskonferensen deltagande stater.

Området inom den gränsen var vidsträckt i början. Det kan väl också utan all förhävelse från de i nedrustningskonferensen deltagande alliansfria staterna konstateras, att de utnyttjat möjligheterna att presentera förslag och att dessa verksamt bidragit till att föra kärnvapenmakterna så relativt långt fram på kompromissernas väg. Det memorandum som dessa åtta stater – utom Sverige, Brasilien, Burma, Förenade arabrepubliken, Etiopien, Indien, Mexiko och Nigeria – framlade den 16 april 1962 har blivit själva grunddokumentet för uppgörelserna, numera endosserat av FN:s generalförsamling.

Där framlades förslaget om "ett system för fortlöpande observation och effektiv kontroll på en rent vetenskaplig icke-politisk grundval”. Det skulle baseras på redan existerande nationella nätverk av observationsposter och institutioner, med vissa förbättringar i deras instrumentering; ett förslag som alltså nu i princip godtagits av bägge parter. (Inom parentes sagt sparas därmed merparten av de kostnader det tidigare västförslaget skulle dragit, nämligen 2 ½ miljarder dollar i investering och 500 miljoner dollar i årsomkostnader). Där föreslogs vidare den internationella kommission, "bestående av ett begränsat antal högt kvalificerade vetenskapsmän, möjligen från alliansfria länder”, om vilken institution likaså i princip enighet uppnåtts. Där föreslogs slutligen skyldighet för de avtalsslutande parterna "att förse kommissionen med de fakta som är nödvändiga för att fastställa karaktären av varje misstänkt fall” samt att "konsultera med kommissionen om sådana ytterligare åtgärder för ett klarläggande, däri inkluderat inspektion på platsen, som skulle underlätta ett fastställande av vad som skett”. Återigen kan registreras att överenskommelse på denna linje nåtts – i princip.

Annons
Annons

Vad de kärnvapenfria staterna däremot hittills icke ansett sig böra göra är att på de politiskt mest känsliga punkterna ställa definitiva förslag, även om dessa ger sken av att mäta upp halva vägen med millimeterrättvisa. Därmed skulle de ju råka i samma belägenhet som huvudförhandlarna, nämligen att låsa sig och därmed förhandlingarna. Tag t.ex. frågan om antalet inspektioner. Denna har lämnats till direkta politiska förhandlingar mellan de primärt berörda parterna. Vad hade resultatet blivit om de åtta staterna förra året föreslagit t.ex. tio obligatoriska inspektioner? Det hade inte bara riskerat att hindra en så långtgående anpassning till kompromiss som den som nu redan nåtts utan dessutom genom att i sak ta parti för den ena sidan, som då ensam höll på inspektioner, troligen fördärvat chanserna att de åttas övriga förslag skulle behandlats positivt. Eller om, som ibland antytts, de alliansfria staterna kategoriskt skulle uttalat att internationell kontroll är nödvändig för ett avtals ingående? Resultatet hade då blivit att man i förväg stoppat den kompromiss som nu uppnåtts då kärnvapenmakterna själva visat sig redo att ta ett förbud mot de högst viktiga proven i atmosfären utan någon sådan kontroll.

Även under den senaste tiden, då det gällt att försöka lossa på de hårda positionerna, har vi inte ansett oss böra ställa definitiva förslag. Däremot har vi framkastat tanken på flera möjliga lösningar mellan de två huvudparternas förslag; sålunda från svensk sida t.ex. att man skulle kunna tänka sig inspektionernas antal i avtalet fixerat utmed en glidande skala, börjande med tre inspektioner första året, då kontrollapparaten ännu inte är fullt utbyggd, och sedan stegvis ökande vart eller vartannat år upp till det från andra sidan begärda maximum av sju inspektioner. Ingenting hindrar att parterna i stället väljer den motsatta vägen, ehuru det ter sig mindre praktiskt att börja med det högre antalet. Ett annat praktiskt arrangemang, oförbindligt föreslaget för övervägande från svensk sida, vore att inspektionskvoten inte fixerades endast för ett år utan utsloges på flera. Därmed neutraliserades den risk mot ett lågt antal inspektioner, vilket särskilt framhävts från amerikansk sida, att om en eller två företagits i början på året man måste "hålla” på den sista till årets slut och alltså lämnade en lång period utan det avskräckningshot, som är det viktigaste elementet i kontrollsystemet.

Annons
Annons

Gränserna för insatser från bisittare, som vill söka spela den välsinnade medlarens roll, tror jag i det normala fallet bör gå utomkring de politiskt allra mest känsliga punkterna. Eller låt oss säga det positivt: området för vad som kan kallas tekniska, sakligt begrundade "kompromissförslag” måste utnyttjas till det yttersta.

Där finns fortfarande mycket att göra. Under det senaste halvåret eller mer har särskilt de svenska debattinläggen både på nedrustningskonferensen i Genève och vid FN:s generalförsamling i New York försökt koncentrerat skjuta in sig på att så snart som möjligt få till stånd den internationella vetenskapliga kommissionen. Utan den kan ingen som helst kontroll fungera, även om ett avtal ingås i morgon. Eftersom den bara utgör en överbyggnad på det internationella samarbete som vetenskapsmännen inom seismologi och andra berörda vetenskaper redan bedriver och planerar att utvidga, är dess upprättande så mycket mer sakligt motiverat. De övriga alliansfria staterna har uttalat sitt stöd för det svenska förslaget att nedrustningskonferensen omedelbart borde sätta till denna kommission, till en början på en interimistisk basis.

Till vad som omedelbart borde göras hör också en upprustning i de särskilda länderna av den vetenskapliga apparaturen. T.o.m. ett på detta fält så framstående land som Sverige skulle behöva lägga upp sin utrustning för seismologiska och andra geofysiska mätningar på ett högre effektivitetsplan för att kunna ge ett maximalt bidrag till det internationella samspel som behövs som grundval för ett provstoppsavtals övervakning. Det skulle säkert inte vara utan verkan på stormakterna om många länder just nu satte i gång med en dylik upprustning.

Annons
Annons

Vid höstens FN-församling kunde från svensk sida med viss emfas pekas på att ekonomiska och sociala rådet just begärt en sådan allmän upprustning – med tekniskt bistånd till stater som själva inte förfogade över de nödvändiga vetenskapliga resurserna – närmast i syfte att kunna intensivare studera och snabbare registrera jordbävningar. Kravet att få till stånd ett internationellt, vetenskapligt, objektivt system för att övervaka ett provstopp stödes sålunda av ett annat viktigt intresse, som ju fordrar en i stort sett liknande vetenskaplig upprustning.

Det finns flera viktiga skäl för Sverige som enskilt land att på eget initiativ och utan att avvakta internationella överenskommelser ta itu med förstärkningen av våra forskningsresurser på detta område. Det ligger helt i vår allmänna linje att ta nya krafttag på forskningens fält. Det är vidare ett direkt nationellt intresse, både politiskt och sakligt motiverat, att ha den bästa apparatur för att kunna följa om, när, var och hur atomsprängningar sker. Detta intresse föreligger även om ett provstoppsavtal inte ingås eller blir fördröjt.

Till detta kommer slutligen som allmänt skäl att vi genom en sådan självständig insats på forskningens område understryker den vikt vi lägger vid denna fråga. Ingenting skulle väl tydligare markera hur verkligt angelägna världens folk är att det nu skall bli allvar av ett provstoppsavtal än om de sålunda ställde sig i beredskap för att medverka till avtalets efterlevnad.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons