Annons

America First: Kinapolitiken under Donald Trump

Xi Jinping och Donald Trump.
Xi Jinping och Donald Trump. Foto: Andy Wong/TT

Zebulon Carlander och Axel Hellman, om att många delar president Trumps pessimistiska syn på Kina men däremot inte stödjer hans politiska metoder.

Under strecket
Publicerad

I början av 1970-talet ändrade president Richard Nixon och hans säkerhetspolitiska rådgivare Henry Kissinger den internationella politiska spelplanen genom att återupprätta USA:s diplomatiska relationer med Kina. Sedan dess har det funnits en tydlig idé inom utrikespolitiska kretsar i Washington att stärkta band mellan de två länderna – genom politisk dialog, kulturella utbyten och framförallt handel och investeringar – inte bara skulle förbättra Kinas relation till västvärlden utan rentav förändra den kinesiska staten.

Under George H W Bush och Bill Clinton växte sig den idén allt starkare: tanken var, i enlighet med vår västerländska utveckling och idéhistoria, att allt eftersom Kina utvecklades och blev rikare skulle landets ekonomiska system öppnas upp. En framväxande kinesisk medelklass skulle i sin tur ta del av västerländska idéer och kräva även politiska reformer. På så sätt skulle det kinesiska systemet över tid liberaliseras.

Det bästa västvärlden, med USA i spetsen, kunde göra var att underlätta den utvecklingen genom att integrera Kina i handelsavtal och internationella institutioner.

Annons
Annons

Under senare år har det skett ett tydligt skifte i konsensus i Washington. Från att hysa en förhoppning om att Kina på sikt skulle bli en “ansvarsfull medlem” av det internationella samfundet, har allt fler bedömare utvecklat en mer pessimistisk syn på ledarskapet i Beijing. Som de två amerikanska diplomaterna Kurt Campbell och Ely Ratner skriver i Foreign Affairs har den kinesiska regeringen mött globaliseringens kraft genom att begränsa – inte genom att förstärka och välkomna – det fria flödet av idéer, människor och kapital.

Kina har inte bara byggt upp en starkare militär förmåga utan har även börjat utnyttja sin nya styrka för att göra territoriella anspråk i närområdet. Samtidigt har den kinesiska staten skärpt kontrollen över den egna befolkningen och ökat förtrycket av minoriteter – ofta med hjälp av nya teknologier och sofistikerade övervakningssystem.

Under Barack Obamas tid vid makten började dessa utvecklingstendenser att leda till en omvärdering av förhållandet mellan de två länderna. I allt större grad hördes höjda röster som varnade för Kinas utveckling och de utmaningar som ett växande Kina kunde innebära. Samtidigt var Obama tydlig med att samarbete var bättre än konfrontation. Som presidenten förklarade i en lång intervju med tidskriften The Atlantic fanns det “mer att frukta från ett försvagat, hotat Kina än ett framgångsrikt, växande Kina”.

Även om Kinas frammarsch ledde till vissa utmaningar skapade den ekonomiska utvecklingen i Stillahavsregionen inte bara enorma möjligheter utan även en oundviklig verklighet: detta kommer att vara den stora tillväxtmotorn under det tjugoförsta århundradet.

Annons
Annons

Obamas politik för att möta den utvecklingen var att göra en starkare amerikansk närvaro i Stillahavsregionen till sin främsta utrikespolitiska prioritet. Det initiativet, känt som ”pivot to Asia”, gick delvis ut på att flytta militära resurser till regionen för att hålla Kina i schack. Men politiken manifesterades kanske främst genom frihandelsavtalet Trans Pacific Partnership (TPP). Avtalet, som exkluderar Kina men involverade tolv andra länder i Stillahavsregionen som tillsammans representerar drygt fyrtio procent av världsekonomin, var menat att stärka de ekonomiska banden mellan medlemsstaterna genom sänkta tariffer och genom gemensamma krafttag stärka den ekonomiska tillväxten i regionen.

Det fanns även en större geopolitisk tanke bakom initiativet. Om USA kunde stärka banden till dessa asiatiska ekonomier genom multilaterala frihandelsavtal skulle man på så sätt kunna sätta press på Kina att anpassa sig till ett regelverk. Som Obamas rådgivare Ben Rhodes uttryckte det, “om USA inte sätter reglerna så kommer någon annan att göra det”.

Som i så många andra fall har president Donald Trumps politik skilt sig från sin företrädares även när det gäller Kina. Ett av Trumps allra första utrikespolitiska beslut var att lämna TPP. Redan under valkampanjen var Kina ett centralt tema, och Kina målades ofta upp som det främsta exemplet på de länder som Trump ansåg utnyttjar USA genom att stjäla jobb och manipulera handelsavtal. “De vinner över oss” blev ett av Trumps mantran under kampanjen som gick ut på att “Make America Great Again” .

Annons
Annons

Samtidigt som Trump ofta beskriver Kinas ledare Xi Jinping som en vän med vilken han kommer väl överens, har presidenten och hans administration gjort tydligt att de anser att Obamas hållning var naiv och otillräcklig. “Jag skyller inte på Kina,” sade Trump under ett besök i Beijing, och tillade snabbt att skulden istället låg hos hans företrädare som varit alltför svaga och låtit sig bli utnyttjade av Kina.

Att USA under Trumps ledning formulerat en ny Kinapolitik framgår tydligt i den nationella säkerhetsstrategin från 2017. I denna målade administrationen upp en omvärldsbild där främmande makter utmanar USA:s internationella ställning och hotar amerikanska intressen. Kina betecknades som en “revisionistisk makt” och “strategisk utmanare”. Det var ett budskap som vicepresidenten Mike Pence förstärkte i ett tal på Hudson-institutet i Washington där han presenterade administrationens policy gentemot Kina:

“USA hade hoppats att ekonomisk liberalisering skulle leda Kina till ett partnerskap med oss och med världen. Istället har Kina valt ekonomisk aggression, som i sin tur har uppmuntrat Kinas växande militär.“

Pence utlovade en mycket tuffare policy gentemot Kina.

Den mest framträdande aspekten har varit de tullavgifter som den amerikanska regeringen har infört på kinesiska exportvaror. Men det är bara en aspekt av ett bredare strategiskt skifte. USA har även höjt försvarsanslaget och ökat antalet de så kallade “Freedom of Navigation Operations” (FONOPS) i Sydkinesiska havet och börjat tala om regionen som “Indo-Pacific” där större fokus läggs på att stärka USA:s band till Kinas grannländer för att hämma Kina.

Annons
Annons

Amerikanska justitiedepartementet har även inrättat en specialgrupp för att motverka kinesiskt ekonomiskt spionage, och USA har ökat pressen på andra länder att ta avstånd från telekomjätten Huawei som omgärdats av kontroverser kring spionage för den kinesiska regeringen. 

Samtidigt har Huawei skapat sprickor inom den amerikanska regeringen. Inför en ny runda av handelsförhandlingar med Kina har Trump visat en vilja att lätta på restriktionerna på Huawei, något som tyder på att han är villig att använda telekomjätten som en bricka i det handelspolitiska spelet. Detta har väckt stark kritik från kongressledamöter som höjer varnande röster för säkerhetsriskerna. Trots att Kina är ett av de få områden där det idag finns en gemensam syn över partigränserna i amerikansk politik visar detta att det fortfarande finns tydliga glapp mellan olika grenar av regeringen.

Således har en ny amerikansk hållning gentemot Kina växt fram. Den genomsyras av en mörkare syn på den kinesiska staten och dess ambitioner, en mer pessimistisk utblick på de bilaterala relationerna och ett tuffare amerikanskt bemötande. Trump har varit drivande i den utvecklingen, men samtidigt reflekterar presidentens inställning en syn på Kina som delas av många bedömare.

Även andra länder delar kritiken mot Kina, även om många ifrågasätter Trumps metoder. Istället för att piska upp stämningen och hota med handelskrig hade många av USA:s partners föredragit en gemensam front mot Kina. Det är dock svårt, inte minst på grund av den parallella handelskonflikten mellan USA och EU.

Obamas strategi gick ut på att förstärka allianser och på så sätt sätta press på ledarskapet i Beijing. För Trumps administration återstår däremot utmaningen att bevisa att ”America First” trots allt inte betyder ”America Alone”.

ZEBULON CARLANDER är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet.

AXEL HELLMAN är Policy Fellow vid London-baserade tankesmedjan European Leadership Network.

Läs första delen i serien om relationen mellan USA–Kina, och på vilka sätt den kommer att forma världen under 2000-talet:

Sju decennier av relationen USA–Kina.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons