Annons

Lydia Wålsten:Anders Borg efterklok om försvaret

Foto: Henrik Montgomery/TT

Försvaret skulle spara pengar, och ministern fick nog och klev av. I efterhand har Anders Borg och Mikael Odenberg helt olika bild av vad som hände.

Under strecket
Publicerad

Anders Borgs självbiografi ”Finansministern” är här. Ett kapitel handlar om spelet kring försvaret 2007 som fick försvarsminister Mikael Odenberg att avgå den hösten under uppseendeväckande former.

Försvarsbesparingarna har setts som en ideologisk omsvängning under Reinfeldt. Men som efter en sårig skilsmässa har Borg och Odenberg helt olika bilder av vad som faktiskt hände.

Enligt Borg handlade det om att han ville hålla ihop Alliansen i jakten på reformutrymme. Han pekar på att det alltid har funnits en konflikt mellan Finans- och Försvarsdepartementet. Försvarsdepartementet har tenderat att redovisa kostnader under få anslagsposter vilket har gjort extern granskning svårt. Borg var kritisk, eftersom den amerikanska motsvarigheten redovisade sina utgifter mer detaljerat trots att landet deltog i krig. I boken menar Borg att det är försvarsmaktens svaga budgetstyrning som har orsakat fördyringar och förseningar av många projekt.

Borg beskriver budgetarbetet 2007 detaljerat. Prognosen för 2008–2009 var att tillväxten skulle bli stark. Reformer skulle därför vara finansierade, antingen med skattehöjningar eller anslagsminskningar. Eftersom Försvarsdepartementet var M-styrt behövde även det bidra, annars skulle det se ut som att M gav de egna departementen och statsråden gräddfil. 3–4 miljarder i total önskad besparing var summan partiledarna i Alliansen hade kommit överens om för försvaret fram till 2010.

Annons
Annons

Odenberg avfärdade konsekvent möjligheten att spara menar Borg. Här skiljer sig deras bilder åt. Odenberg menar att han hittade pengar och att diskussionen rörde en besparing som övriga partier inte kände till. Borg menar hans beskrivning är fel och måste bero på deras ”kommunikationsproblem”. Tuppstriden dem emellan är inte bara professionell. Den går tillbaka till när de tävlade om Reinfeldts gunst innan maktskiftet. Odenberg var då ekonomisk-politisk talesperson, Borg chefsekonom.

I boken tar Borg på sig ansvaret för att Odenberg tillslut valde att avgå. Pressen han satte på Försvarsdepartementet var aldrig sanktionerad av Reinfeldt, men statsministern var tvungen att stå upp för sin finansminister när konflikten blev offentlig. Borg skriver att han kanske hade kunnat få fram kompromiss med mer erfarenhet i rollen.

Med facit på hand säger Borg att prioriteringen att sänka försvarsanslagen var fel och välkomnar den upprustning som nu sker. Det intressanta som Borg inte nämner i kapitlet är att de andra partierna lyckades undgå kritik för nedrustningen. M tog trots allt över S försvarspolitik. Och även om L krävde satsningar i media, dök kraven aldrig upp vid förhandlingsbordet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons