Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén Foto: Simon Rehnström

Tyst om ”skattereformens obehagliga baksida”

Fyra partier har enats om att sänka skatter. Men vem ska betala? Arkitekterna bakom århundradets skattereform varnar för obehagliga överraskningar när systemet ska göras om igen.

Uppdaterad
Publicerad

De föll på målsnöret. Det var känslan i rummet. Tusentals timmar av arbete och överläggningar var som bortkastade, det skulle inte bli någon skattereform.

Uppgörelsen mellan S och FP liknade inget tidigare, varken i Sverige eller utomlands.

Hur unisont man än hade dömt ut det gamla skattesystemet som ”ruttet” och ”perverst” så kunde man ändå inte komma överens om hur det skulle förändras.

Som vanligt låg djävulen i detaljerna: en till synes liten fråga, om hur brytpunkten för statlig inkomstskatt skulle indexeras, såg ut att stjälpa hela uppgörelsen.

Statsminister Ingvar Carlssons var nära att ge upp och Folkpartiledaren Bengt Westerberg hade redan utlyst presskonferens för att meddela sitt avhopp.

De enda som satt kvar var nedstämda politiska tjänstemän som håglöst stirrade ut i luften.

Folkpartiledaren Bengt Westerberg och TCO-basen Björn Rosengren demonstrerar hur de lutar sig mot varandra vid ett gemensamt skatteutspel 1989.
Folkpartiledaren Bengt Westerberg och TCO-basen Björn Rosengren demonstrerar hur de lutar sig mot varandra vid ett gemensamt skatteutspel 1989. Foto: Björn Larsson Ask

Det var då telefonen ringde inne på Westerbergs rum. En medarbetare lyfte på luren.

– Hej, det är Björn Rosengren. Jag måste omedelbart få tala med Bengt.

Ryktet om de strandade förhandlingarna hade nått ordföranden för TCO, som trodde sig ha en lösning på problemet. Den självutnämnde medlaren lyckades övertala Westerberg att återvända till förhandlingsbordet.

Några dagar senare var århundradets skattereform i hamn.

Färre noterade sprängkraften i januariavtalets fjärde punkt, som slog fast att en ”omfattande skattereform” ska genomföras.

Annons

Uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet 1990–1991 liknade inget tidigare, varken i Sverige eller utomlands. Hela systemet gjordes om från grunden, med lägre skattesatser och bredare skattebaser. Man tog bort undantag och avdrag, täppte till kryphål och sänkte den höga marginalskatten kraftigt.

Bengt Westerberg kunde fira att han hade fått igenom den liberala devisen om ”hälften kvar”, som innebar att ingen skulle betala mer än 50 procent av en löneökning i skatt. Och finansminister Kjell-Olof Feldt hade till slut fått ett system som skulle vara enkelt, enhetligt och ge statskassan gott om pengar.

Alla var nöjda och glada.

Folkpartiledaren Bengt Westerberg och finansminister Kjell-Olof Feldt, här på Nobelfesten 1987, hade anledning att fira igen ett par år senare när de gjorde upp om skatterna.
Folkpartiledaren Bengt Westerberg och finansminister Kjell-Olof Feldt, här på Nobelfesten 1987, hade anledning att fira igen ett par år senare när de gjorde upp om skatterna. Foto: Roger Tillberg/TT

Tre decennier och mer än 600 skatteförändringar senare har det svenska skattesystemet återigen blivit ett lapptäcke. Om det är de flesta överens, från den rödaste vänster till den blåaste höger, och har varit så i tio år eller mer. Men hur rationellt det än har framstått att göra om skattesystemet av rent ekonomiska skäl, lika omöjligt har det varit att göra det politiskt.

Annons

Det har helt enkelt inte funnits några förutsättningar för partierna att göra upp över blockgränsen.

Det skulle krävas en historisk regeringsbildning för att ändra på den saken.

Efter reklamen visas:
Hur ska de komma överrens om skattereformen?

När uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna presenterades i januari fanns det flera förslag som slog ner som en bomb. Störst rubriker gav Stefan Löfvens många eftergifter. Förändrad arbetsrätt. Marknadshyror i nyproduktion. Slopad värnskatt.

Minsta lilla ändring i en skattetabell kan påverka allt från hur företagen investerar till hushållens sparande och konsumtion.

Färre noterade sprängkraften i januariavtalets fjärde punkt, som slog fast att en ”omfattande skattereform” ska genomföras. Inga små justeringar, utan en omfattande reform. Men vad menas med det?

I det 73-punktsprogram som partierna har kommit överens ges inget närmare svar på den frågan. Tvärtom skapar de få radera i dokumentet mer förvirring än klarhet.

Å ena sidan innehåller uppgörelsen några grundläggande principer som pekar i en riktning: minska de ekonomiska klyftorna, öka finanssektorns skatteandel och långsiktigt trygga välfärden. Å andra sidan finns ett antal konkreta skatteförslag som pekar i närmast motsatt riktning: sänkt skatt på jobb och företagande, avskaffad värnskatt, färre som ska betala statlig inkomstskatt, utvidgat rut-avdrag och förenklade 3:12-regler.

Annons

Stora skattereformer är som gigantiska pussel med tusentals bitar som alla måste falla på plats.

Här kan man stanna upp ett tag och fundera. Man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att inse att förslagen och principerna krockar med varandra. Det är som att varje parti har fått skriva dit varsin bisats, utan att den ena behöver hänga ihop med den andra. Vilket gör att alla inbladade kan tolka reformen lite som de vill.

– Skattereformens syfte är att sänka det totala skattetrycket, sa Centerledaren Annie Lööf i veckan.

– Det är inte uttalat i januariavtalet att det ska vara en skattereform som minskar skattenivån, svarade finansminister Magdalena Andersson.

”Det är inte uttalat att det ska vara en skattereform som minskar skattenivån”, säger Magdalena Andersson (S). ”Skattereformens syfte är att sänka det totala skattetrycket”, säger Annie Lööf (C).
”Det är inte uttalat att det ska vara en skattereform som minskar skattenivån”, säger Magdalena Andersson (S). ”Skattereformens syfte är att sänka det totala skattetrycket”, säger Annie Lööf (C). Foto: TT

Finansministern öppnade dessutom för höjda kapitalskatter och utesluter inte att det kan bli aktuellt att ta tillbaka fastighetsskatten, förmögenhetsskatten eller arvs- och gåvoskatten. Förslag som Centerledaren redan sagt bestämt nej till, precis som Liberalernas partiledare Jan Björklund gjort.

Annons

Det säger en hel del om hur laddad skattefrågan är. Och hur centrala skatterna är för alla andra politikområden. Minsta lilla ändring i en skattetabell kan påverka allt från hur företagen investerar till hushållens sparande och konsumtion. För att inte tala om statskassan, som är helt beroende av skatteintäkter.

Den stora utmaningen 1990–1991 var finansieringen.

Stora skattereformer är som gigantiska pussel med tusentals bitar som alla måste falla på plats.

Den viktigaste förutsättningen är denna: plus och minus måste gå ihop.

När Socialdemokraterna och Folkpartiet enades om den stora skattereformen 1990–1991 var grundprincipen att omläggningen skulle vara intäktsneutral, det vill säga varje skattebortfall skulle ersättas av motsvarande intäktsökningar på andra områden.

Häri låg också det stora problemet.

För finansminister Kjell-Olof Feldt var det hur enkelt som helst att få igenom skattesänkningar i riksdagen, men desto svårare att hitta ett samarbetsparti som var villigt att finansiera det hela. Till sist blev det bara två partier som kunde enas.

Annons

Jag får inte riktlinjerna att gå ihop. Man utlovar mer skattesänkningar än finansiering.

Bengt Westerberg, som var en nyckelspelare då, ser exakt samma problem i dag.

– Den stora utmaningen 1990–1991 var finansieringen, det var den frågan som gjorde att flera partier hoppade av. Det var inte så svårt att samla stöd för sänkta inkomstskatter eller genomföra satsningar. Men finansieringen var den stora utmaningen och det tror jag att den kommer att bli nu också, säger han.

För tre decennier sedan löste man frågan genom att höja momsen och öka skatten på boende och energi. Den typen av impopulära men ekonomiskt nödvändiga reformer saknas i 73-punktsprogrammen som ska utgöra grunden för den kommande skattereformen.

– Jag får inte riktlinjerna att gå ihop. Man utlovar mer skattesänkningar än finansiering. Samtidigt behöver kommunerna mer pengar för att klara äldreomsorgen och löner i offentlig sektor. Jag tror inte att det finns utrymme för några generella skattesänkningar, säger Westerberg.

I januariavtalet finns det bara en konkret utfästelse om hur statskassan ska ta in mer pengar –och det är genom att höja miljöskatterna med 15 miljarder kronor. Men det har en stor svaghet. Den skattebasen krymper per automatik i takt med att skatten uppfyller sitt syfte – att fasa ut miljöskadligt beteende.

Annons
1/2

Socialdemokratiska arkitekterna bakom århundradets skattereform 1990–1991: Erik Åsbrink och Kjell-Olof Feldt

Foto: Ingvar Karmhed
2/2

Finansminister Kjell-Olof Feldt såg till att statsminister Ingvar Carlsson hölls utanför alla skatteförhandlingar som var ”alltför intellektuellt krävande”.

Foto: Jack Mikrut/TT

Socialdemokraten Erik Åsbrink, som var finansminister under Göran Persson, var den som skötte merparten av skatteförhandlingarna 1990-1991 tillsammans med folkpartisten Anne Wibble, som senare blev finansminister under Carl Bildt.

Han har själv skissat på hur en ny skattereform skulle kunna se ut.

– Det krävs nog en hel del finansiering som inte syns i 73-punktsprogrammet. Det finns en massa andra önskemål som alla ställer sig bakom: mer pengar till skolan, polisen, försvaret och så vidare. Det är svårt att se hur det ska förenas med sänkt skattetryck om man inte vill skaffa sig jättelika underskott i statsfinanserna, säger han.

Hittills har Annie Lööf och Jan Björklund bara velat tala om de kommande skattesänkningarna, men desto tystare om det Kjell-Olof Feldt kallade ”reformens obehagliga baksida”.

Om den saken är Åsbrink och Westerberg, två av huvudpersonerna bakom århundradets skattereform, helt ense.

Frågan är alltså hur den kommande skattereformen ska finansieras.

Hittills har Annie Lööf och Jan Björklund bara velat tala om de kommande skattesänkningarna, men varit desto tystare om det Kjell-Olof Feldt kallar ”reformens obehagliga baksida”. Inte heller Magdalena Andersson vill peka ut några direkta skattehöjningar, men säger att alla skatter ligger på bordet.

Annons

Inventerar man vad staten har för möjligheter att ta in mer pengar landar man snart i några tänkbara åtgärder. Man kan höja ekonomerna favoritskatt – fastighetsavgiften. Eller sänka ränteavdraget, som kostar staten omkring 30 miljarder kronor om året. En annan möjlighet är att höja skatten på konsumtion – momsen – eller skatten på kapitalinkomster, som i dag är betydligt lägre än på skatten på arbetsinkomster.

Det tar oss till nästa förutsättning för att få ihop en stor skatteomläggning: reformen måste framstå som fördelningspolitiskt rimlig. Om den tydligt gynnar vissa grupper på bekostnad av andra kommer den i praktiken att bli politiskt omöjlig, vilket är en minst lika viktig bit som den ekonomiska.

Här krävs det att man kan köra slalom mellan tusentals högljudda särintressen som står emot varandra.

Även om facket inte skulle ha samma maktposition i dag så finns det i ett starkt tryck på att Magdalena Andersson att leverera omfördelande politik.

Vid århundradets skattereform var parterna tvungna att få sina förslag välsignade av LO, som hade full insyn och veto i förhandlingarna – och hotade att stoppa uppgörelsen om inte låginkomsttagare kompenserades för marginalskattesänkningarna, som främst gynnade höginkomsttagare.

Annons

Samma fördelningspolitiska problem finns nu, när parterna har enats om att ta bort värnskatten – samtidigt som man har kommit överens om att minska de ekonomiska klyftorna. Det i ett läge där inkomstskillnaderna i Sverige är de största som registrerats sedan SCB började mäta.

Även om facket inte skulle ha samma maktposition i dag så finns det i socialdemokratin ett starkt tryck på Magdalena Andersson att leverera omfördelande politik. ”Socialdemokraterna kan faktiskt inte administrera ännu en skattereform som gör de rikaste rikare och de fattigaste ännu fattigare”, skrev Aftonbladets ledarsida i veckan.

Det här talar också för den kommande skattereformen kan bjuda på flera överraskningar som inte finns med i januariavtalet.

Socialdemokraterna presenterar sitt skatteförslag 1989. Vid podiet tre personer som inte alltid höll sams: LO-basen Stig Malm, statsminister Ingvar Carlsson och finansminister Kjell-Olof Feldt. ”Stig Malm visade sig från sin allra bästa sida”, konstaterade Carlsson efteråt.
Socialdemokraterna presenterar sitt skatteförslag 1989. Vid podiet tre personer som inte alltid höll sams: LO-basen Stig Malm, statsminister Ingvar Carlsson och finansminister Kjell-Olof Feldt. ”Stig Malm visade sig från sin allra bästa sida”, konstaterade Carlsson efteråt. Foto: Börje Thuresson/Aftonbladet
Annons

För 30 år sedan löste man den fördelningspolitiska frågan genom att höja såväl barnbidrag som bostadsbidrag i samband med att man sänkte marginalskatterna. Något liknande kan bli aktuellt igen. Men förmodligen krävs det även skattejusteringar – sänkningar riktade till låginkomsttagare eller höjningar riktade till höginkomsttagare – för att den fördelningspolitiska kalkylen ska gå ihop.

Listan över svårigheter som det fyra samarbetspartierna bakom januariavtalet står inför är med andra ord lång. Hur får man ihop en fullt finansierad reform som sänker skatter på jobb och företagande och samtidigt minskar de ekonomiska klyftorna?

I sina memoarer gav Kjell-Olof Feldt två huvudförklaringar till varför Socialdemokraterna och Folkpartiet till sist kunde enas om skatterna i början av 1990-talet.

Det första var att man bestämde sig för att riva ner hela det gamla systemet – inkomstbeskattning, moms, företagsbeskattning, kapitalbeskattning – och bygga ett nytt från grunden. På så sätt hade man alla pusselbitar att spela med.

Annons

Den här gången har partierna runt förhandlingsbordet låst fast sig vid vissa skatteförändringar och lagt in veto mot andra redan innan överläggningarna har börjat, vilket knappast underlättar för kommande överläggningar.

Folkpartitopparna Anne Wibble och Bengt Westerberg fick igenom sin käpphäst om ”hälften kvar” i den stora skattereformen 1990–1991.
Folkpartitopparna Anne Wibble och Bengt Westerberg fick igenom sin käpphäst om ”hälften kvar” i den stora skattereformen 1990–1991. Foto: Kamerareportage/TT

Det andra nyckelfaktorn, menade Feldt, var tilliten till motparten. Han och Bengt Westerberg litade helt enkelt på varandra, likaså Erik Åsbrink och Anne Wibble som gjorde själva grundjobbet.

Alla vill prata om detta upp och ner och fram och tillbaka och förhöra mig på alla skatter.

Nu är de minst fyra partier, där personkemin mellan ledande företrädare har varit långt i från den bästa, som måste enas för att det överhuvud taget ska bli någon reform.

Hur ska det gå till?

Ställer man den frågan tillräckligt många gånger till finansminister Magdalena Andersson börjar hon till slut skratta.

– Jag vet inte, säger hon. Vi kan ägna fyra timmar åt att prata om skattereformen men det finns inte fler svar. Alla vill prata om detta upp och ner och fram och tillbaka och förhöra mig på alla skatter. Men det finns inte så mycket svar ännu.

Magdalena Andersson försvinner vidare i finansdepartementets korridorer med raska kliv.

Det här ser ut att bli en lång mandatperiod.

Folkpartiledaren Bengt Westerberg och TCO-basen Björn Rosengren demonstrerar hur de lutar sig mot varandra vid ett gemensamt skatteutspel 1989.

Foto: Björn Larsson Ask

Folkpartiledaren Bengt Westerberg och finansminister Kjell-Olof Feldt, här på Nobelfesten 1987, hade anledning att fira igen ett par år senare när de gjorde upp om skatterna.

Foto: Roger Tillberg/TT

”Det är inte uttalat att det ska vara en skattereform som minskar skattenivån”, säger Magdalena Andersson (S). ”Skattereformens syfte är att sänka det totala skattetrycket”, säger Annie Lööf (C).

Foto: TT

Socialdemokratiska arkitekterna bakom århundradets skattereform 1990–1991: Erik Åsbrink och Kjell-Olof Feldt

Foto: Ingvar Karmhed

Finansminister Kjell-Olof Feldt såg till att statsminister Ingvar Carlsson hölls utanför alla skatteförhandlingar som var ”alltför intellektuellt krävande”.

Foto: Jack Mikrut/TT

Socialdemokraterna presenterar sitt skatteförslag 1989. Vid podiet tre personer som inte alltid höll sams: LO-basen Stig Malm, statsminister Ingvar Carlsson och finansminister Kjell-Olof Feldt. ”Stig Malm visade sig från sin allra bästa sida”, konstaterade Carlsson efteråt.

Foto: Börje Thuresson/Aftonbladet

Folkpartitopparna Anne Wibble och Bengt Westerberg fick igenom sin käpphäst om ”hälften kvar” i den stora skattereformen 1990–1991.

Foto: Kamerareportage/TT