Annons

Martin Kragh:Andra världskriget i telegramform

Josef Stalin, Franklin Roosevelt och Winston Churchill under ett av deras fåtaliga möten, i Teheran 1943.
Josef Stalin, Franklin Roosevelt och Winston Churchill under ett av deras fåtaliga möten, i Teheran 1943. Foto: TT

Störtandet av Hitlertyskland och utformandet av Europas framtid präglar – vid sidan av småsint diplomatiskt käbbel – den krigstida korrespondensen mellan Stalin, Churchill och Roosevelt. Merparten av de 682 telegrammen finns nu samlade och kommenterade i ”The Kremlin letters”.

Under strecket
Publicerad

Mellan den 22 juni 1941, då Nazityskland invaderade Sovjetunionen, och den 12 april 1945, då Franklin D Roosevelt hastigt avled i krigets slutskede, utbytte Josef Stalin, Winston Churchill och den amerikanske presidenten 682 telegrammeddelanden. Det är frågan om nyckeldokument rörande strategi, samarbete och utvecklingen vid de olika frontlinjerna, även om de också innehöll en hel del kortare hövlighetsfraser och trätoämnen. Sammantagna öppnar de en dörr till den internationella diplomatin mellan de allierades mest framstående statsmän.

I den källkritiska och kommenterade dokumentvolymen ”The Kremlin letters: Stalin’s wartime correspondence with Churchill and Roosevelt” (Yale University Press), publiceras nu merparten av denna krigskorrespondens. Boken är resultatet av hängivenheten hos två ledande forskare, David Reynolds, professor i historia vid Cambridge University, och Vladimir Petjatnov, professor i historia vid Moskvas diplomatakademi MGIMO, som också presenterar nya källor från svårtillgängliga ryska arkiv. 

Annons
Annons

Dokumentens signifikans kan knappast överdrivas. Sommaren 1942 behärskade tysk militär en front från Leningrad till Svarta havet, och Japan förstärkte sina ställningar i Sydostasien och västra Stilla havet. Ungern, Rumänien och Bulgarien var tyska vasaller, Frankrike stod under ockupation, och det allierade motståndet var otillräckligt och utspritt över olika frontlinjer. ”The Kremlin letters” ger läsaren ett intryck av tankegångarna hos de personligheter som kom att skapa en osannolik men inte okomplicerad allians i en period då Europa stod inför ett existentiellt hot, och som kom att forma efterkrigstidens centrala institutioner och maktordning.

Telegrammen var av central betydelse i en tid då alternativa kommunikationskanaler var få, och riktiga möten var svåra att få till stånd. Det dröjde nästa två år efter Tysklands anfall på Sovjet innan Roosevelt och Stalin möttes för första gången, i Teheran i november 1943; deras andra och sista möte ägde rum i Jalta i februari 1945. Churchill träffade Stalin i Teheran och Jalta, samt vid två olika besök i Moskva, i augusti 1942 och oktober 1944. Det var komplicerade resor inte enbart logistiskt och ur säkerhetssynpunkt; resan till Jalta var även krävande för den rullstolsbundne Roosevelts hälsa.

Den historiska bakgrunden talade emot ett samarbete mellan Moskva, London och Washington. Churchill var en övertygad antikommunist, som under det ryska inbördeskriget ställt sig bakom västs militärinterventioner mot bolsjevikerna. USA:s regering hade erkänt sovjet­regeringen först 1933, 15 år efter den ryska revolutionen, och misstankar om en kommande sovjetisk-tysk allians – som i Brest-Litvosk 1918 och Rapallo 1922 – bestod i västerländska huvudstäder. Misstron var inte utan grund: Tysklands ockupation av Tjeckoslovakien i mars 1939, och Molotov–Ribbentrop-pakten i augusti samma år, hade följts av utplånandet av Polen, Estland, Lettland och Litauen som självständiga stater.

Annons
Annons

Det var Storbritannien som efter Tysklands anfall på Sovjet bröt den diplomatiska isen. ”Vi gläds åt de ryska arméernas starka och livfulla motstånd mot nazisternas fullständigt oprovocerade och hänsynslösa invasion”, skrev Churchill till Stalin den 7 juli 1941. ”Vi ska göra allt som tiden, geografin och våra växande resurser tillåter för att bistå er.” Telegrammet följdes av en överenskommelse om sovjetisk-brittiskt samarbete, i en situation med snabbt tyskt avancemang: den 16 juli föll Smolensk – huvudvägen mot Moskva. I sitt första svar till Churchill, skickat den 18 juli, inskärpte Stalin situationens allvar. Den 26 juli anslöt sig Roosevelt till dialogen med sitt första meddelande till Stalin, som i sin tur responderade kort därpå. 

Ett antal stora frågor dominerade agendan. Från 1941 till 1942 var Stalins centrala mål att säkra västerländsk ”lend-lease” – leveranser av transportfordon, stridsvagnar, bränsle och andra varor – samt förmå Storbritannien och USA att öppna en ”andra front” mot Tyskland via norra Frankrike. Efter den sovjetiska militärens framgångar i Stalingrad i januari 1943 följt av Kursk i juli, och Stalins övertygelse om att krigets utfall skulle bli den bestämmande faktorn för den framtida europeiska maktbalansen, kom en tredje angelägenhet att prägla Kremls diplomatiska spel: Sovjetunionens framtida gränser – vilket i praktiken kokade ner till en fråga om Polens framtida status, och om stormakternas inflytande i Centraleuropa och på Balkan. 

Korrespondensen mellan ledarna var av praktiska skäl bilateral, vilket skymmer relationens mångfacetterade natur. Dialogen mellan Roosevelt och Churchill var otvungen och förtrolig, och de koordinerade sin korrespondens med Stalin. Sovjetledaren kunde å sin sida enbart gissa (eller på omvägar genom underrättelseinhämtning utröna) vad hans motparter diskuterade sinsemellan. Misstro och meningsskiljaktigheter var oundvikliga, men de tre ledarna förlorade aldrig det övergripande målet ur sikte: att besegra en gemensam fiende. Korrespondensen präglas också av pragmatism och ömsesidig respekt. Det var en prestation som Tyskland, Italien och Japan aldrig lyckades med: Adolf Hitler ansåg sig överlägsen Benito Mussolini, och han hade ingen relation till Hideko Tojo. 

Annons
Annons

Churchill och Roosevelt var fixerade vid idén om ”två Stalin” – att det existerade en Stalin med vilken de kunde förhandla, och en annan Stalin som behövde inta en mer hårdför position av hänsyn till sina kollegor i Kreml. Det var en missbedömning som förmodligen bottnade i önsketänkande, men det reflekterar svårigheten hos Churchill och Roosevelt att dechiffrera komplexiteten i Stalins psykologiska profil. De var blinda för hur den sovjetiska diktatorn dominerade sina medarbetare.

Tyskarnas upptäckt 1943 av massgravar med avrättade polska officerare i Katyn satte de allierades samarbete på prov. Starka indicier tydde på sovjetisk skuld, men Stalin använde tillfället för att angripa den polska exilregeringen i London, vars företrädare pekat ut Sovjetunionen som ansvarigt. I ett telegram till Churchill den 21 april förklarade Stalin den polska regeringens agerande som ”abnormt” och som något som ”motsäger alla regler och bruk mellan två allierade stater”. Hitler, fortsatte han, hade begått ”ett monstruöst brott” men använde nu ”profascistiska” polacker för att fästa skuldbördan på Moskva. Denna lögnoffensiv var ett remarkabelt stycke statskonst. Stalin, som 1940 personligen hade beordrat avrättningen av totalt 21 857 polska medborgare, tvingade sina allierade att välja sida. Av hänsyn till Röda arméns betydelse för den antityska koalitionen, förtegs Katyn i London och Washington.

De militära framgångarna våren 1944 – med de koordinerade aktionerna i Italien, landstigningen i Normandie, och Röda arméns offensiv i Vitryssland – demonstrerade kraften i de allierades samlade kapacitet. Katyn blev ett förebådande om den ”polska frågans” betydelse för det fortsatta samarbetet. Churchill och Roosevelt såg Baltikum som förlorat, och accepterade sovjetiska territorialanspråk på östra Polen i utbyte mot gränsjusteringar på tysk bekostnad i väst. 

Annons
Annons

Men att det framtida Polen skulle förbli fritt och självständigt var en position som under omständigheterna föreföll alltmer utopisk. Moskva hade i tysthet etablerat en egen polsk parlamentarisk grupp, Krajowa Rada Narodowa, bestående av Moskvatrogna kommunister. Det var denna grupp, inte den polska exilregeringen i London, som skulle leda det framtida Polen. Detta var ett budskap som Stalin hamrade in i sin korrespondens med en modfälld Churchill. 

Inte all korrespondens var storpolitik. I januari 1944 publicerade det sovjetiska propagandabladet Pravda uppgiften att britterna förhandlade en separatfred med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Påståendet var grundlöst, vilket frammanade uppretade meddelanden från Churchill till Stalin. Detta följdes av en sex månader lång diskussion om läckor till brittisk press, med förhastade anklagelser om vem som var skyldig. Struntsakers kapacitet att konsumera syret i den internationella diplomatin är en bland praktiker erkänt allmän lag: det är fascinerande att den mest kritiska fasen i andra världskriget inte utgjorde något undantag från den regeln.  

Skillnader i sinnelag och läggning framträder i ledarnas interaktioner. Roosevelts huvudsakliga fokus var Stilla havet samt skapandet av ett genuint världssamfund, Förenta nationerna. Han satte stort värde på relationen till Moskva, vars deltagande i FN han betraktade som centralt, och varnade profetiskt den brittiske premiärministern för ett framtida Europa präglat av intressesfärer. 

Men intressesfärer låg i korten. Vid sitt Moskvabesök i oktober 1944 presenterade Churchill det så kallade procentavtalet – av Churchill själv benämnt som ett ”naughty document” – ett hemmasnickrat dokument som fördelade Sovjetunionens respektive västmakternas procentuella inflytande i Centraleuropa och på Balkan; ett språk som även Stalin förstod.

Det andra världskriget ritade om Europas säkerhetsarkitektur, och det kalla krigets bipolära maktordning mellan Sovjetunionen och USA var därmed strukturellt predestinerad. Churchills och Roosevelts eftergifter till Stalin vid Jaltakonferensen var i slutändan inte så mycket en fråga om diplomatiska misstag som en konsekvens av amerikansk-brittisk strategi 1942–43. När de valde att senarelägga landstigningen av Frankrike blev Moskvas position i Östeuropa – och den järnridå som följde – de facto oundviklig i en situation där Röda armén besegrade Wehrmacht.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons