Annons
Recension

4.44Andres Lokko om Jay-Z:s nya: ”Man vill ta av sig mössan”

Äktenskapet med Beyoncé är bland annat stoff för Jay-Z:s  nya album.
Äktenskapet med Beyoncé är bland annat stoff för Jay-Z:s nya album. Foto: Mark J. Terrill / TT

”You come at the king, you best not miss” är ett smått klassiskt citat av den ärrade gangstern Omar i tv-serien ”The Wire”. Den raden dyker upp i mitt huvud flera gånger när jag lyssnar på Jay-Z:s återkomst med albumet ”4.44”.

Under strecket
Publicerad

4.44

Artist
Jay-Z
Genre
Hiphop
Musikbolag
Roc Nation
År
2017

Betyg: 5 av 6

Både för att Nina Simones ”Baltimore” utgör fundamentet för en sång (”Caught heir eyes”) men främst gör den det redan i öppningsspåret ”Kill Jay-Z”. Titeln talar för sig själv. Ögonblickligen fångar Jay-Z känslan av att vi är på besök i hans palats, hans kungarike.

Man får gå genom en mycket lång marmor-sal för att nå tronen där Jay-Z tar emot. Allt sker långsamt och värdigt här, nästan statsmannamässigt; man tillåts aldrig glömma att Jay-Z, Shawn Carter, är en modern landsfader gift med rikets första dam.

Och, ja, hans äktenskap med Beyoncé är ett återkommande ämne. När Carters konkurrenter fullkomligen häller ur sig ett överflöd av material på album, mixtapes och i aldrig sinande gästspel så ger Jay-Z intrycket av att tålmodigt ha väntat tills han har ett smått perfekt album - av föredömlig LP-längd - där allt överflödigt är avlägsnat med nästan kirurgisk precision.

Inga samarbeten med korrekta dagsländeproducenter eller ens en enda grime-stjärna dú jour. Återstår tio sånger så distinkta och lyriskt genomarbetade att man ofta vill ta av sig mössan, tvätta halsen och bocka artigt till högtalarna.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Men det som gör ”4.44” mest välkommet är hur det verkligen är musik för vuxna. Jay-Z och jag är ungefär lika gamla och jag inbillar mig givetvis att jag förstår hur han har resonerat sig fram till ”4.44”.

Om hiphop är en ständig tävling så finns det, när man närmar sig 50, många skäl att ge intrycket av att inte behöva tävla med någon. Varken, säg, med Vince Staples innovationer eller Playboi Cartis ystra energi. Så man vänder erfarenhet och välförtjänta årsringar till sin fördel. Jay-Z gör det oerhört skickligt.

En 21-årig artist skulle inte kunna berätta något av det här. Från mognaden i ämnesval och insikter om livet och kärleken, föräldraskap och otrohet, och hela vägen bort till avdelningen för patriarkala privatfinansråd. Jay-Z förklarar fastighetsmarknaden och rappar om vikten av god kreditvärdighet hos din personliga bankman.

Om det här inträffade någon annanstans än mitt i en briljant – och kanske albumets bästa - komposition om strukturell rasism (”The story of O.J.”) skulle Jay-Z lätt framstå som en korsning mellan Lendo (”vi jämför bankers räntor!”) och Göran Persson.

Precis som i ett fulländat amerikanskt nutidsdrama mynnar också ett avsnitt (”Smile”) ut i en vacker hyllning till Jay-Z:s mamma som vid mycket vuxna år kom ut som lesbisk.

Generöst ymniga soulsamplingar – och Jacob Millers ”Tenement Yard”! - utgör den musikaliska grunden i lika stort utsträckning som de gjorde på Kanye Wests ”Life of Pablo”. Ibland är de till och med exakt de samma: som Sister Nancys reggaeklassiker ”Bam-bam” samt det så effektiva användandet av Nina Simones nakna röst som ett eget beat.

Men Jay-Z fyller dem inte med mild galenskap i ständig revision. Istället gör han det med rim och sylvass reson, frälsning medelst förlåtelse, och citerar Lewis Carroll och William Shakespeare på vägen dit.

Fotnot: ”4.44” finns just nu endast på Jay-Z:s egna streamingtjänst Tidal. Inom en vecka släpps det på samtliga andra plattformer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons