Annons

Carl-Johan Malmberg:Ångestfylld Mahler tog upp kampen mot Beethoven

Mahler och Beethoven.
Mahler och Beethoven. Foto: REX

Det skulle dröja sextio år innan någon vågade tävla med Beethovens nionde symfoni.

Under strecket
Publicerad

Vad händer med den västerländska konsten under romantiken? Jo, den blir friare i sina former, personligare, känslosammare. Men den blir också anspråksfullare. Den vill förändra: sina mottagare, sitt samhälle, sin upphovsman, till det inre och till det yttre. Mycket beror på att kristendomen retirerar. Konstnären blir alltmer en nyskapande gud, en idé som spirat i skymundan ända sedan renässansen men som nu, hos diktarna, målarna, musikerna, blommar ut i full kraft. Konstnären gestaltar inte bara det befintliga utan låter sin konst låta sådant som dittills inte funnits träda fram.

Inget verk är väl en bättre sinnebild för en sådan radikalitet än Beethovens nionde symfoni från 1824. En resa i tid och rum som slutar i den – för symfonigenrens del – unika föreningen av musik och ord. Ett verk med enorma anspråk, men som också infriar dem. När vi hör tonsättningen av Schillers ode ”An die Freude”, verserna om glädjens gudomliga gnista som tar människorna i besittning och gör oss alla till bröder, sker just detta i det ögonblick vi hör musiken. Världen blir ny.

Annons
Annons

Det skulle dröja sextio år innan någon vågade tävla med Beethoven i ett symfoniskt verk som ville förändra sin lyssnare. Inom operan hade det skett tidigare, med Wagners ”Parsifal”, men inte inom symfonin. Hos Gustav Mahler sker det, i hans andra symfoni. Detta väldiga verk är både resa från mörker till ljus, skildring av en personlig kamp mot smärta och uppgivenhet, och rum för lyssnaren att ta plats i och befrias genom. Ett verk som handlar om att äntligen börja leva – skrivet av en ångestfylld kompositör, övertygad om att livet ändå kan vara möjligt, om inte annat så genom konsten och dess förvandlande kraft.

Mahler gör konst av sina svårigheter, inte minst av minnena från en plågsam barndom.

Mahler – klassresenären, konvertiten från judendom till kristendom (av sociala skäl mer än religiösa), invandraren i den wienska, högborgerliga och konventionella musikkulturen – gör konst av sina svårigheter, inte minst av minnena från en plågsam barndom: Tvåan är hans mest självbiografiska verk. I min bok om hans symfonier, ”Nattens fågel och den nya dagen”, skriver jag också om hur han genom Tvåan övervinner både en förbjudande lärare (Hans von Bülow) och sin förlamande beundran för Beethoven och hans Nia. Han använder samma grepp som Beethoven, solister och kör som i slutet sjunger om det nya livet, men utför det med ett drastiskt och eget tonspråk. En tanke i symfonin: vågar man inte möta mörkret ser man inte heller ljuset.

Mahler skrev klar symfonin 1894. Tjugo år senare skulle första världskrigets helvete bryta lös och en annan wienare, Karl Kraus, skulle skriva ”Das Leben ist tot. Und die Mörder tanzen Tango”, Livet har dött, och mördarna dansar tango. Den skräckvisionen skulle Mahler förebåda i sin märkliga tionde symfoni. Men i Tvåan med sin underbara folkliga vals, en ländler, är livet än så länge gott.

I kväll och på lördag framför Kungliga Filharmonikerna Gustav Mahlers Symfoni nr 2 under ledning av Christoph Eschenbach och med Marisol Montalvo och Anna Larsson som solister.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons