Annons

Anna, 28, tränade sex dagar i veckan – då kom kraschen

”Det kändes som en jättestor vägg att klättra över”, säger Anna Johansson.
”Det kändes som en jättestor vägg att klättra över”, säger Anna Johansson. Foto: Veronica Johansson

Hon hade tagit sig till gymmet, bytt om och stod redo att börja lyfta vikter, precis som vanligt. Men där tog det stopp. Anna Johansson hade levt hela sitt liv för träningen när kroppen plötsligt sa nej.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Anna Johansson har tagit sig tillbaka efter sin OTS. ”Träning för mig i dag är att ta hand om mig själv och att må bra.”

Foto: Veronica Johansson Bild 1 av 2

”När jag kraschade tittade jag inte över huvud taget på hur livet såg ut i övrigt”, säger Anna Johansson.

Foto: Veronica Johansson Bild 2 av 2

Som 24-åring var Anna Johansson van vid att träna sex dagar i veckan. Det hade ju alltid varit så: från lovande simmare som barn, till jobbet som tränare på Friskis och Svettis, till de dagliga stenhårda passen för att ”deffa” och tappa fettmassa.

Tränings- och kostschemat var utformat av en expert, samtidigt som både arbetet och det sociala livet var hektiskt. Men det var ju som det skulle – kroppen hade alltid varit med på noterna.

Tills den en dag inte var det längre.

– Det gick bara inte att träna. Det var väldigt mentalt. Kroppen ville inte gå fram till vikterna, det kändes övermäktigt, som en jättestor vägg att klättra över. Jag förstod att min kropp hade förmågan, men jag tog mig bara inte fram till vikterna, säger Anna Johansson.

Är överträning en form av depression? Det kan man hävda.

Överträningssyndrom, OTS, kan både komma smygande och slå till plötsligt från ingenstans. I Anna Johanssons fall var det det senare. Hon beskriver symtomen som liknande de vid en djup depression – trötthet, håglöshet, plötsliga gråtattacker och en oöverkomlig brist på motivation. För många som drabbas av OTS kan det vara svårt att förstå vad det är som händer, varför kroppen helt plötsligt inte vill vara med längre.

Annons
Annons

Anna Johansson har tagit sig tillbaka efter sin OTS. ”Träning för mig i dag är att ta hand om mig själv och att må bra.”

Foto: Veronica Johansson Bild 1 av 1

Anna Johansson, som i dag jobbar som föreläsare och livscoach, förstod relativt snabbt var det var som hände och kände att hon hade verktygen för att förstå och hantera kroppens reaktioner. Men vägen tillbaka var ändå lång.

– Är överträning en form av depression? Det kan man hävda. Men i mitt fall, eftersom det var så kopplat till träningen i sig, insåg jag vad det var. Jag förstod att jag hade pressat min kropp för mycket.

Anna Johansson har tagit sig tillbaka efter sin OTS. ”Träning för mig i dag är att ta hand om mig själv och att må bra.”
Anna Johansson har tagit sig tillbaka efter sin OTS. ”Träning för mig i dag är att ta hand om mig själv och att må bra.” Foto: Veronica Johansson

I efterhand har hon insett att det kost- och träningsschema hon följde när kraschen slog till inte var utformat med hänsyn till hennes livssituation. Kombinationen av att jobba mycket, träna stenhårt och att inte ge kroppen tillräckligt med bränsle blev till slut för mycket.

– Kroppen behöver mat för att fungera och må bra. Det har blivit skevt i dag, för vi har så lätt att få tag på mat och att överäta. Jag gick åt andra hållet och åt för lite, helt enkelt. Hade jag inte haft det så arbetsintensivt hade det kanske inte lett till överträning. Man måste ta hänsyn till allt. Är jag stressad, har jag för många projekt igång, hur mår jag egentligen?

Först måste man förstå vad som har hänt och inte ljuga för sig själv.

När överträningen slog till insåg Anna Johansson snabbt vad som hände och lyckades undvika de fysiska skador som många andra i samma situation drabbas av. I frustration över uteblivna resultat är det inte ovanligt att personer med OTS svarar med att förgäves pressa kroppen hårdare och hårdare. Till slut är det inte bara huvudet som får ta smällen.

Annons
Annons

”När jag kraschade tittade jag inte över huvud taget på hur livet såg ut i övrigt”, säger Anna Johansson.

Foto: Veronica Johansson Bild 1 av 1

Anna Johansson valde att ta ett steg tillbaka, insåg att det var dags att lyssna på kroppen och tänka om.

– Först måste man komma till acceptans, förstå vad som har hänt och inte ljuga för sig själv. Det är jätteviktigt. Sedan kom den jättetuffa biten att omvärdera vad träning är för mig. För mig blev två promenader i veckan en tydlig och bra målsättning. När det började kännas okej byggde jag på. Man behöver ge kroppen mycket återhämtning och sänka kraven på vad det innebär att träna.

”När jag kraschade tittade jag inte över huvud taget på hur livet såg ut i övrigt”, säger Anna Johansson.
”När jag kraschade tittade jag inte över huvud taget på hur livet såg ut i övrigt”, säger Anna Johansson. Foto: Veronica Johansson

För Anna Johansson var första steget i rehabiliteringen två, tre månader av absolut ingen träning alls. Först över ett år senare var hon tillbaka på en nivå liknande den hon hade före den där dagen på gymmet när allt rasade.

Fyra år senare, vid 28, är hon fortfarande plågsamt medveten om att hon kan hamna där igen.

Vi vill klara av allt, men det går inte. Allt kan inte vara lika viktigt.

– Jag gillar träning och jag gillar kost, jag gillar att utmana och pressa mig själv. Men man lär sig av sina misstag och lär sig att titta mer på sin livssituation. När jag kraschade tittade jag inte över huvud taget på hur livet såg ut i övrigt, säger Anna Johansson.

Just det där med att ta titta på hur livet ser ut i övrigt, utanför träningen, var någonting hon helt hade missat när kraschen kom.

– Vi vill klara av allt, men det går inte. Allt kan inte vara lika viktigt. Träning för mig i dag är att ge mig själv förutsättningar för att kunna prestera väl i andra delar av livet, att ta hand om mig själv och att må bra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons